”Det är ni som bestämmer!” Om demokrati och journalistik

I inledningen till Melodifestivalen på Sveriges Television säger programledarna att vissa bidrag skall till finalen och andra till andra chansen. ”Det är ni som bestämmer” säger de och viftar med armarna mot tittarna på andra sidan kameran.

Det är ni som bestämmer, ja så uppfattar många också demokratin. Med en ökad individualisering och minskad auktoritetstro har demokratibegreppet kommit att bli alltmer av ett ”det är jag som bestämmer”. Men som jag ofta påpekat på den här bloggen är folkvilja och en enkel addition av alla väljares preferenser inte samma sak. Jag tror att en del av både mediernas och opinionens villrådighet i relation till mobiliseringen som sker via de s k trollfabrikerna och desinformationsgrupperingerna kan hänföras till en bristande förståelse av demokratibegreppet i en digital tid.

I en representativ demokrati måste preferenser och förslag artikuleras, aggregeras och kanaliseras. Och det är partiernas jobb – ett jobb de blivit sämre på att göra. Skälen till det är många, de flesta diskuteras i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men viktigare här är att mobilisering av specifika intressen direkt mot de demokratiska institutionerna inte får ersätta partiernas uppgift (lobbying omges av många regler). Med digitalisering och individualisering kan dock en handfull individer sätta en enorm press på t ex ett mediebolag eller en organisation – en mobilisering som alltså inte alls motsvarar något allmänintresse eller har slipats av och vägts mot andra intressen och konsekvenser. Medierna är ofta rädda för att inte spegla debatten bland medborgarna och även känsliga för anklagelser om att vara elitistiska – sådana anklagelser underminerar ju mediernas roll i en levande demokrati.

Men demokratin behöver journalistiken, den verkliga journalistiken, den professionella journalistiken. Journalister skall aldrig vara lojala mot något annat än allmänintresset och sanningen – men tyvärr har journalistiken i marknadslogikens tid blivit ängslig och vågar inte stå upp för sin egen roll som tredje statsmakten. Plus att tiden och kunskaperna brister för många journalister. Jag har t o m hört en programledare i ett radioprogram i public service avbryta en inbjuden gäst som kritiserade politiker i allmänhet för att de inte fattat beslut av mer allmän typ med att ”nu är ju inga politiker här och kan försvara sig”. Sådant är bara trams.

Journalistiken och journalister som tar sin roll på allvar är oberoende, sanningssökande och orädda för kritik. Jean Paul Sartre sa att en intellektuell inte har något fosterland, samma sak är det med journalistiken. Journalister har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara populära personer (om de blir det bör de dra öronen åt sig). I ett samhälle där partier och organisationer har backat från sina uppgifter och där medierna istället – både som aktörer och arenor – är de som artikulerar, aggregerar och kanaliserar medborgarnas preferenser är journalistiken inte bara viktig för opinionsbildningen utan också för att värna demokratin. Så, ja visst, i en demokrati är det vi som bestämmer – men om medierna låter sig styras av enskilda med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier som får en privilegierad ställning då är frågan vem som bestämmer? Inte är det vi i alla fall.

***

Lästips: Om medierna och demokratin, ”Mediekratin – Mediernas makt i svenska val” av Kent Asp och Johannes Bjerling (2014), samt om informationsmäklarnas centrala roll i en demokrati, klassikern ”An economic theroy of democracy” av Anthony Downs (1957)

Annonser