Demokrati är inte att majoriteten bestämmer

Då och då får jag mejl, brev och argument kring demokrati och vad som är demokratiskt och inte demokratiskt. Påtagligt ofta går dessa synpunkter ut på att demokrati är detsamma som majoritetsstyre. Inte alltför sällan handlar breven om Västlänken, trängselskatten, Decemberöverenskommelsen (slutat nu…) eller invandringen. Även i det offentliga samtalet hänvisas ofta till att demokrati är ett majoritetsstyre, att det också är den rimliga tolkningen: ”(f)ör de flesta medborgare är den naturliga innebörden av demokrati att majoriteten ska bestämma över minoriteten” skriver t ex GP på sin ledarsida i samband med debatten om DÖ förra sommaren.

Diskussionen om demokrati är förstås minst lika ålderstigen som de gamla grekerna – som ju förresten påbörjade resan mot demokrati. Grekernas demokrati var en männens styrelse med roterande beslutsfattare och den var icke-representativ, den liknande dock i sin form mer ett föreningsårsmöte än en modern demokrati.

Jag tillhör dem som alltid påtalat att demokratin aldrig kan tas för given. Men jag har också en mycket problematiserande hållning till demokratin. Churchills devis att ”demokrati är den sämsta styrelseformen av alla, bortsett från alla andra som någonsin prövats” är klok och en god vägvisare. Den liberala demokrati vi tillämpar i vårt land idag är ett knippe regler och normer kring fr a representation, rättigheter, legitima arenor och beslutsregler. Tyvärr förespeglas i debatten ofta att svåra moraliska och närmast eviga existentiella frågor kan avgöras med mentometerknappar.

Vad majoriteten tycker i olika frågor eller om en majoritet av parlamentets ledamöter samlas kring ett förslag betyder inte att ett sådant beslut skulle vara moraliskt eller politiskt legitimt. En person har t ex argumenterat för att det vore demokrati om 175 riksdagsledamöter skulle rösta för att döda övriga 174 ledamöter och spetsa deras huvuden på ett staket i Stockholm om bara grundlagen ändrades (vilket kräver ett val emellan). Då har man missförstått den politiska liberala demokratins essens.

Att säga att demokrati är majoritetsstyre är en förenkling när man vill förklara vilka beslutsregler som gäller i en demokrati. I stort sett alla beslut fattas efter förhandlingar eller diskussioner och leder i allmänhet fram till ett beslut som de inblandade känner sig nöjda med, oavsett vilka ingångsvärdena var. En kraftigt polariserad och upphetsad debatt kan emellertid försvåra sådana förhandlingar och samtal, alltså vara destruktiv för demokratin. Det är därför vi skall undvika att moralisera och demonisera i ett demokratiskt samtal. I längden undergräver det styrelseskicket.

Själv omfattar jag en demokratisyn som väl närmast har hämtats från den politiska sociologin med Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan. Demokrati är där ett fredligt och kollektivt sätt att hantera grundläggande historiska och sociala konflikter i varje stat och bygger på politiskt mobiliserade medborgare. Verktygen är politiska partier, medborgerligt deltagande, opinionsbildning, fria val, goda institutioner och medier som tar ansvar för demokratin. Genom politisk filosofi (och historia…) vet vi också att de mänskliga rättigheterna måste vara en fundamental del av en modern demokrati (rättsstaten) För min del är det republikanismens modell med sin betoning av det aktiva medborgarskapet och idén om icke-dominans som ligger närmast.

Jag kan inte låta bli att påminna om (den nu väldigt ålderstigna) avhandlingen i statsvetenskap ”Samtal om demokrati” som kom 1988 och skrevs av Bengt-Ove Boström. Boström var en gång min kollega, sedermera prefekt och numera rektorsråd vid Göteborgs universitet. Hans avhandling behandlade just de olika demokratisyner som framkom i en för den tiden animerad demokratidiskussion som förts på Dagens Nyheters debattsidor. Ledarskribenternas uppfattningar om demokrati var då rätt likartad men det var i den akademiska debatten skillnaderna fanns. Det skulle vara intressant att följa upp den studien, jag tror kanske att ledarskribenterna (på alla arenor) vore en intressantare grupp att analysera än forskare/akademiker idag.

För den trägne läsaren av denna blogg är också min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” en självklar referens i demokratidiskussionen. Vart tar vi vägen med demokratin i ett digitalt och individualiserad samhälle?

Advertisements