Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror…

En ung kvinna i ett radioprogram berättade idag för världen att hon tyckte partipolitik var urtråkigt och att den riktiga politiken utövades bland aktivister på gatan. Som statsvetare vill jag gråta när jag hör sådana uttalanden. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld skrivit en trilogi (varav den sista delen är mest relevant här) om varför politik är en nödvändighet, om varför de politiska partierna är nödvändiga men måste förändras och om varför den gemensamma offentligheten är en nödvändighet.

Om någon tycker partipolitik är urtrist så är det förstås inget jag kan ändra på, men att ställa det i motsats till aktivism och grupper som ”kräver att bli lyssnade på” som det sades är att helt ge upp idén om demokratisk förändring. För den som försvär sig åt gatans parlament istället för det demokratiskt valda är kraften, handlingen, modet och striden vad som står i centrum. Demokrati är istället det tillstånd som inträder efter striden, demokratin är gemensamma överenskommelser om hur folkmakt skall transformeras till reform och beslut. Den som tycker partipolitik är urtrist kommer aldrig någonsin att vare sig förstå makten eller få inflytande över den. Om inte genom revolution då, en utväg som prövats här och där men som jag knappast skulle rekommendera.

Som vi skriver i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011) så är fördelning av resurser i centrum av politik, och i den förhandling kring resursfördelningen som sker i en demokrati är de politiska partierna helt oundgängliga. Den svenska demokratin har parlamentarism (en regering måste ha stöd av partierna i parlamentet), flerpartisystem (många skiljelinjer representerade i motsats till tvåpartisystem), proportionella val på partilistor (i huvudsak). Styrelseskick är det centrala studieobjektet i ämnet statsvetenskap – ur det emanerade studierna av t ex partier, parlament, opinionsbildning och regeringsmakt.

Jag är häpen över den naivitet – såväl bland journalister som allmänhet – som höstens och vinterns politiska kris i Sverige avtäckt. Termen ”demokrati” används om allting som en person för tillfället tycker är legitimt och bra, alla partier i Riksdagen tillmäts en ”rätt” att få vara med och bestämma om politikens utformning och insikten om att det parlamentariska läget faktiskt är extremt låst tycks inte sjunka in.

Om det i ett parlament finns tre kraftfält (eller partikonstellationer) som står långt ifrån varandra – A, B och C – och ingen har absolut majoritet, så är rimligen en lösning som grundas på en idé om relativ majoritet att föredra framför en lösning som grundas på att ingen konstellation kan genomföra någon politik. Om t ex A och B måste regera ihop för att få absolut majoritet men tycker olika om det mesta så kommer både A:s och B:s väljare att bli djupt besvikna. Politiken som förs kommer inte att motsvara någon alls väljargrupps intressen. Bättre då att låta den som är relativt störst, t ex A, regera och sedan försöka få väljarna att avsätta A när det är val nästa gång för att själv kunna genomföra sin politik.

Tyvärr nyttjas inte den potential för regeringsbildning som ett flerpartisystem har i Sverige idag. Själva vitsen med ett sådant partisystem är just att kunna skapa olika former av majoriteter, antingen i sakfrågor eller i mer långsiktiga samarbeten under mandatperioden. För min del undrar jag om det faktiskt är rimligt med ett proportionellt valsystem i ett land där de seriösa partierna bestämt sig för att de egentligen tillhör två block?

Läs gärna Gunilla Grahn-Hinnfors text i dagens GP särskilt samtalet med Sverker Gustavsson. Samt också boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).”

Och, alla läsare tillönskas ett riktigt gott nytt år (med eller utan extra val…)