Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS


9 thoughts on “Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

  1. Tungan-på-vågen-positionen tycks ju ha fungerat för SD under den gångna mandatperioden.

    Breda majoriteter kan å andra sidan ge bilden av SD som det enda oppositionspartiet.

    Som någon uttryckte det: En moment 22 situation.

  2. Har ett svagt minne av en undersökning som jag läste om för flera år sedan: Andelen invandrare i ett land gynnar inte nödvändigtvis främlingsfientliga partier, takten i invandringen kan göra det.

    Andra faktorer som kan gynna SD:

    Integration kostar pengar (i varje fall på kort sikt).

    Inbillar mig att det inte är helt lätt att skapa en väl fungerande apparat för mottagande.

    Finns det några undersökningar om hur invandring kan påverka klasstrukturen i ett samhälle?
    (I cyniska stunder kan jag få för mig att invandringen används för att förändra arbetsmarknadens funktionssätt)

  3. ”….det kan göras….det har använts…”

    `ÄR DET OCKSÅ SMART?

    Taktiken är kanske inte så smart; SD ökning i senaste valet ger en indikation.
    Innebörden är ju att de traditionella Partierna hade, i det dom betraktade som sina domäner, väljare som hyste helt andra åsikter än vad partiledningen förmodade eller kanske `dikterade`? Kanske Partiledningen genom sina försök att tysta ett Parti som dom inte gillade och genom vad dom trodde var ett skickligt handlande, levererade dessa röster till SD? Rent av stötte bort sina egna genom en svårförklarlig arrogans?
    En fortsättning av denna taktik kunde leda till en ytterligare fördubbling av SD om 3 år?
    Jag-vill-inte- leka-med Dig-attityden tillhör sandlådan…..i relationer mellan människor tror jag mer på att engagera i sakligt meningsutbyte. Men då behöver man ha sakliga skäl för ståndpunkterna.
    Som är så väl underbyggda att väljarna köper dom.
    Jag har inte sett mycket av den varan i debatten.

  4. Uffe: Finns massor av forskning kring relationen mellan invandring, integration och främlingsfientlighet. Det är knappast så att orsaken till främlingsfientlighet ligger i mängden invandrare eller integrationens utfall. Läs gärna mer i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014).
    Acke: Om det är en bra eller dålig strategi berör ju på syftet, ibland är en aktör helt enkelt ideologiskt motiverad, alltså om du inte kan samarbete med någon pga värdeskillnader spelar inte konsekvensen någon roll. Ibland gör aktören det i syfte att få vissa konsekvenser, alltså du samarbetar inte med den andre för du vill minska dennes makt. Argument mot SD:s politik har väl levererats i parti och minut, för SD:s väljare spelar dessa argument dock inte så stor roll då partivalet för dem vanligen handlar om missnöje, misstro och pessimism mot politiken som sådan. Vid sidan av att de delar SD:s uppfattning om invandring förstås.

    VS

  5. Din slutsats förvånar mig faktiskt: ”Det är knappast så att orsaken till främlingsfientlighet ligger i mängden invandrare eller integrationens utfall”.

    Ska läsa din bok.

  6. Slog mig plötsligt att det finns olika typer av slutsatser, de allmänna och de speciella. Det vill säga, sammanhangets betydelse. Tror heller inte att mängden invandrare har någon betydelse.
    Takten kanske kan ha det.

  7. Kan bara hålla med. Att i förväg deklarera att man inte vill samarbeta med ett visst parti, och sedan hålla fast vid det, kan knappast vara odemokratiskt. Problemet skulle väl snarare uppstå om man bryter mot vad man tidigare sagt. För övrigt kan exemplet från Belgien vara till en viss vägledning. Där sades det länge att uteslutningen av VB var kontraproduktiv, men till sist tycks den ha gett resultat. För om VB hade släppts in i värmen är del väl tveksamt om NVA hade fått samma genomslag, eller ens dykt upp…?

  8. Tror du har helt rätt. Och efffekterna av olika strategier är alltför kontextberoende för att kunna dra generella slutsatser. Vi måste hitta de strukturella förutsättningar när det ena funkar eller det andra. Tror du är spot on angående Belgien.

    VS

Kommentarer inaktiverade.