En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

Annonser

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

Sverige – partisystemet krackelerar och allt svårare att förverkliga folkviljan

Alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension. De huvudsakliga värdena på denna dimension är å ena sidan social kontroll, familj, lag och ordning, disciplin, hierarki, tradition och exkludering och å den andra tolerans, alternativa livsstilar, upplösning av förgivettagna kollektiv, normbrytande och acceptans. Om den bild av svenska folkets val står sig som vi har så här morgonen efter så är framgången för Sverigedemokraterna och för Feministiskt initiativ (ja, det är en framgång trots missad riksdagsrepresentation) den absolut viktigaste förändringen i svensk politik.

Att övriga partier gått tillbaka eller i princip stått still visar att den mobiliserande effekten i årets valrörelse har handlat om den liberal-auktoritära dimension som jag beskrev ovan och som i europeiskt sammanhang kallas GAL-TAN – dvs å ena sidan Green-Alternative-Liberal och å den andra Tradition-Authoritarian-Nationalism.

Det svenska partisystemet har efter Alliansregeringens tillträde genomgått en förändring inte bara genom att vi fått ett nytt parti (Sverigedemokraterna) i Riksdagen utan också genom att den i Sverige helt dominerande vänster-höger-skiljelinjen fått en seriös utmanare. Fördelningspolitik och ekonomisk makt har inte förmått engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, men det har nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor.

Svenska väljare är kanske de mest individualiserade i världen och har nu lagt sina röster i ett mönster som speglar just detta. Men tyvärr innebär det också allt större svårigheter att förverkliga den folkvilja som är demokratins grundval. Risken finns att allt fler väljare blir besvikna under mandatperioden då den stora mängd kompromisser som måste till gör det svårt att hålla rak ideologisk kurs för något parti.

Såhär några timmar efter vallokalens stängning är det svårt att säga något bestämt om förklaringen men några hypoteser, grundade i olika samhällsvetenskapliga teorier, kan i alla fall ställas upp först långsiktiga och därefter alltmer situationsbetingade:

1. Alliansregeringen skapade en enda gemensam position för borgerligheten, högersidan i partisystemet krympte därmed ihop och gav utrymme för nya schatteringar.

2. Alliansregeringen gick mot mitten på vänster-höger-skalan och betonade liberala värden i betydligt större utsträckning än vad fyrklövern i sig själva egentligen representerade.

3. Socialdemokratin lyckades inte förnya sig efter Mona Sahlins misslyckade val 2010, ett misslyckande som skylldes på en för stor högersväng men som idag snarare är etablerad politik, något som öppnade för nya rörelser till vänster.

4. Socialdemokratin parkerade sig så nära mitten man vågade, särskilt retoriskt, i syfte att locka över besvikna mittenväljare vilket innebar en suddig profil gentemot regeringen. De stora alternativen befann sig därmed båda på mitten av vänster-höger-skalan.

5. Svenska väljare uppfattar inte längre valet av politiskt parti som en fråga om politisk identitet utan som ett val mellan olika varumärken och politiken som en verksamhet för politiker och inte som auktoritativ värdefördelning av samhällets gemensamma resurser.

6. Statsminister Reinfeldt öppnade dammluckorna för invandringsfrågan genom sitt tal den 16 augusti, särskilt som han betonade att invandringen tog det ekonomiska utrymmet för nya reformer, något som mobiliserade väljare kring dimensionen öppenhet/nationalism snarare än kring ekonomi/välfärd.

7. Regeringsfrågan tycktes tidigt avgjord och valrörelsen handlade nästan enbart om förtroende för olika regeringskonstellationer, samt om taktiska avgöranden mellan blocken, och skapade därmed stort utrymme för Sverigedemokraternas politiska agerande samt för FI:s starka mobilisering efter EU-valet.

8. Mediernas bevakning av valrörelsen gjorde politiken till en tävling och detaljfrågor kring politiska medel tog plats från de djupare ideologiska frågorna.

I allmän mening uppfattar jag att valresultatet är ett kvitto på de allt svagare – för att inte säga brustna – länkarna mellan medborgare och partier som jag och Ulf Bjereld tidigare beskrivit i vår trilogi om den kommunikationella revolutionen, t ex i ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011).

Läs också vad jag skrev om det nya partisystemet i juni, efter EU-valet.

 

 

 

”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

Staten det är jag. Så lär Solkonungen, Ludvig den XIV av Frankrike, ha uttryckt sig. En egenhet med demokratin är att staten och statsmakten inte ägs vare sig av enväldiga kungar, kyrkliga dignitärer eller ämbetsmän. Staten det är jag, så skulle vi var och en kunna säga. Efter att ha läst Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” (2012) har jag blivit än mer övertygad om att vi statsvetare gjorde fel som lämnade analysen av statens roll i politiken till förmån för de uttryck staten tar sig i termer av institutioner, regimer och normer. Gelin visar att amerikansk politik i grund och botten handlar om stat eller inte-stat, eller som man säger där ”Washington”.  Under 1980-talet var frågan om statens roll helt central i statsvetenskapliga teoribildning och i politiken, om detta har jag skrivit förr både här och tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Kampen om kunskapen” (2008) (se kapitel tre).

I vårt svenska partisystem talar analytiker om upplösning/bortvittring/underminering (välj det som önskas) av den dominerande skiljelinjen mellan vänster och höger. Och kring detta råder det knappast någon tveksamhet, vårt land hade en extremt stark uppdelning mellan höger och vänster, den har släppt till förmån för nya och återuppväckta skiljelinjer. Men kanske har åtta år med borgerlig regering pekat på att statens roll fortfarande är vad som skiljer agnarna från vetet?

Svensken i allmänhet har sett staten som en garanti för den betoning på individ och autonomi som präglat svensk livsstil. Om detta har Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrivit en bok (2006).  Därigenom har också partier som önskat ge statsmakten fortsatt ansvar för autonomins upprätthållande haft ett försteg. Och dessa partier har i allmänhet stått i mitten och till vänster. Nu efter åtta år med en borgerlig regering där två av de ingående partierna (Centern och Folkpartiet) historiskt inte alls varit särskilt negativa till statens roll som omfördelare har dock mönstret förändrats en aning. Nu går skiljelinjen i  synen på staten tydligt mellan Alliansen å ena sidan och Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å den andra, och Sverigedemokraterna tillhör statskramarna.

Sverige har till skillnad mot USA aldrig haft stora populistiska rörelser som generellt vänt sig emot centralmakt, statsmakt och generella regleringar. Tvärtom. I Sverige är vi vana vid att staten (här räknar jag kommuner och landsting till statsmakt) ser till våra individuella behov och tillförsäkrar oss vår autonomi. De flesta av oss vill inte för död och pina bli beroende av familj, grannar eller vänner för välfärden. Att ställa upp för varandra i lokalsamhället när det behövs är en helt annan sak – men vi vill inte låta det vara regeln.

Det var när Alliansen lovade att ”allt skulle bli som förut” med välfärden, att den skulle fortsätta vara offentligt finansierad och ges efter behov, som man kunde övertyga ett flertal väljare att stödja politiken. I någon mening alltså att ”staten” fortfarande såg ut som väljarna var vana vid. Riktigt så blev det inte, det visade sig att det inte var finansieringen som var avgörande utan villkoren för densamma. Nu vill även Alliansregeringen förbjuda vissa ägare på välfärdsmarknaden eftersom de villkor de arbetar på inte uppfattas förenliga med offentlig verksamhet. Marknaden är inte så bra på jämlikhet, det är liksom inte grejen med konkurrens om man säger så. Valfrihet och individualisering är dock marknaden bra på, vi får det vi betalar för.  Statens bästa sidor är istället ekonomisk omfördelning, jämlikhet och generell infrastruktur. I Sverige är detta vad vänster och höger handlar om – och nej, det går inte att maxa båda. Målkonflikter är politikens grundförutsättning.  Om detta borde valrörelsen handla.

Ett tips: skärskåda partiernas förslag utifrån grundprincipen vad de anser att staten bör göra.

Läs gärna Lars Calmfors välskrivna text om den franske ekonomen Piketty i dagens DN. precis som Calmfors skriver borde det vara fördelningspolitiken vi diskuterar. Och så blir också skillnaderna mellan vänster och höger tydliga.

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är  parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det  är  övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

 

En bref: Partierna sviker sin roll i demokratin

För de läsare av bloggen som möjligen missat det så skrev jag och Ulf Bjereld på DN Debatt i lördags om de hot mot demokratin som vi ser som de mest påtagliga just nu – nämligen de politiska partiernas sviktande förmåga att agera i enlighet med sin roll i en liberal demokrati.

Partierna skall mobilisera de sociala konfliktlinjer som uppkommit under varje nationsbyggandeprocess och göra dem till politiska skiljelinjer. Dessa konflikter skall aggregeras, artikuleras och kanaliseras in i de politiska institutioner som utövar beslutsmakt över nationen, alltså auktoritativt fördelar resurser till medborgarna. Traditionellt brukar man ange att partierna skall vara ett ”transportband” mellan medborgare och institutioner. Värt att notera att det inte är fråga om någon ”opinionsdemokrati” eller ”åsiktsdemokrati”. Då behövde vi inga partier. Partiernas roll är ju att samla, gestalta, uttrycka och kompromissa sig fram till politiska reformförslag som kan kanalisera de djupa konfliktstrukturerna in i beslutsfattandet. Normalt sker detta arbete via konkurrerande ideologiska system som ger form och innehåll åt förslagen. Via en parlamentarisk dragkamp mellan partier kommer processen fram till demokratiska beslut. Beslut som sedan skall omsättas i handling i en opartisk och transparent offentlig förvaltning.

För den som vill läsa mer om den demokratiuppfattning som underbygger vår syn på partierna rekommenderas Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans banbrytande arbeten från 1960-talet. I modern tappning kan edn nya boken ”Democratic decline and democratic renewal” av Ian Marsh och Raymond Miller nämnas. Författarna kommer också med förslag om hur partierna och demokratin kan vitaliseras. Ian Marsh utvecklar resonemanget på LSE-bloggen (forskarblogg från London School of Economics).

Vi har också själva skrivit en boktrilogi där vi argumenterar för hur den nuvarande situationen kommit till och varför den är ett hot mot en utveckling och fördjupning av vår demokrati: I Vattumannens tid? (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den Nödvändiga politiken (2011) alla på Hjalmarson & Högbergs förlag.