”Breddat deltagande” – nej tack, ett mycket dåligt förslag om universitetsutbildning

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

***************************    ***************************   *********************

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

 

Förbud för könsuppdelade klasser – ett väldigt dåligt förslag

Att Gustav Fridolin idag i Sveriges Radio Ekot meddelar att ett ”förbud” för könsuppdelade klasser skall utredas gör mig beklämd.

När jag gick i skolan (ja det var väldigt länge sedan) var delar av gymnastiklektionerna uppdelade mellan pojkar och flickor. Jag spelade t ex handboll med bara flickor medan pojkarna ägnade sig åt någon annan bollsport. Vi hade förmånen av att ha två idrottslärare som då och då hanterade grupperna tillsammans. Med tanke på mina synfel var handboll sannerligen inte någon sport jag kunde göra mig gällande i. Särskilt inte som en handfull av mina klasskamrater (flickor) spelade handboll på serienivå. På samma sätt hade vi en hel del grupparbeten i barnkunskapen uppdelade mellan flickor och pojkar. Och om jag inte minns fel var det också fallet på en del mattelektioner. Det hände ibland och hade alltid en pedagogisk funktion – ibland beroende på ämnet och ibland beroende på dynamiken i gruppen.

Så länge män och kvinnor inte är jämställda i våra samhällen kommer alla försök att behandla alla lika resultera i att maktstrukturerna upprätthålls. Jag menar att det är barnsligt att låtsas att inte gruppen män maktmässigt är överordnad gruppen kvinnor – vilket inte betyder att det finns individer i båda grupperna som har en annan position. Det är också närmast provicerande att en person som talar om sin lärarerfarenhet från skolan inte låtsas om att det är i ungdomsåren som spänningarna mellan könen väldigt lätt förstärker och cementerar en över- och underordning som består i vuxen ålder.

Naturligtvis skall män och kvinnor liksom flickor och pojkar visa varandra ömsesidig respekt och hänsyn i alla sammanhang. Frågan här är ju hur vi åstadkommer det – Fridolin blandar ihop medel och mål.

Vi kan och bör lämna dessa frågor lämnas till den professionella pedagogens omdöme och fortsätta föra en uppfriskande debatt kring frågan. Och det är i det sammanhanget naivt att tro att strikt likabehandling av alla individer är detsamma som att bemöta individer med lika omsorg och respekt.

***

För övrigt diskuterades igår på facebook om filosofin blivit mindre samhällsrelevant idag än för 25 år sedan. På frågan har jag inget exakt svar, men de märkliga politiska förslag som dyker upp i komplexa normativa frågor kanske talar för tesen. Ett litet bokförslag för Fridolin vore en introduktion i ämnet, t ex ”Tretton texter i politisk filosofi” eller varför inte en fin samling texter av framlidne rättsfilosofen Ronald Dworkin.