Från mölla till avfallskvarn

Kan inte låta bli att reflektera över att Ali Esbatis giftiga post om blogg/nyhetssajten Newsmills läsare och deras världsbild ställer frågan om engelska och svenska samt översättningar i centrum av politiken.

Mill = kvarn, mölla dvs något där man förädlar den tröskade säden till mjöl av vilken man sedan kan baka gott och näringsrikt bröd. Men ”kvarn” kan ju också användas i sammansättningen ”avfallskvarn” (mest känt i Stockholm) vilket innebär att man har en apparat i vasken där matavfall och annat biologiskt avfall mals ned till slam som sedan skjutsas vidare till reningsverken.

Läs Ali Esbatis post här.

Annonser

Att beställa en akademiker som lull-lull

Igår blev jag uppringd av en man från nyhetssajten/bloggsajten Newsmill. Jag svarade med mitt namn. Han presenterade sig inte utan frågade

– Är det religionsvetaren?

Jag sade nej och förklarade att jag min akademiska position var som professor i statsvetenskap i Göteborg och gästprofessor på Södertörns Högskola.

– Okej, jag har ringt så många,  sa han och sa vad han hette.

– Känner du till det här FN-mötet om rasism? fortsatte han.

Jag svarade jakande och ett samtal med några repliker utspann sig. Jag förstod det som att Newsmill ville ha en diskussion om förslaget att förtal av religion skulle vara en kränkning av religionsfriheten. Sedan sa Newsmill-mannen det mest oväntade:

– Vi behöver någon som försvarar det förslaget.

Du läste rätt. Newsmills medarbetare rindge inte upp mig i min egenskap av forskare och lärare inom området för att få forskningens ståndpunkt, demokratiargument eller en reflektion kring ett kontroversiellt förslag. Istället hade man från Newsmills sida redan bestämt vilken ståndpunkt som skulle företrädas och ringde runt bland akademiska lärare och forskare för att städsla någon till denna syssla. Legitimiteten i den akademiska positionen skulle antagligen ge lite glans till debatten.

Jag är medveten om att de svar jag ger kring t ex främlingsfientlighet inte alltid är vad journalisterna vill höra när de ringer. Då blir det inget pratminus i tidningen, men, och det är en viktig skillnad, de ringer faktiskt för att efterhöra min ståndpunkt som de förväntar sig är grundad på erfarenhet, forskning och reflektion kring frågan. Jag har aldrig tidigare blivit uppringd och förväntats inta en ståndpunkt som för tillfället ”behövdes” av någon annan och som jag sedan förväntas framföra med min akademiska hemvist som legitimitet. När SvD beställer en artikel frågar man om jag vill skriva ”om” ett ämne, en bok eller en debatt som berör det jag sysslar med i min forskning. När texten är klar bedöms om den håller måttet.

Jag fann mig inte snabbt nog, först när jag lade på luren insåg jag hur bisarr hela frågan var. Men när denna typ av anti-intellektualitet främjas bland de sociala medierna sänks nivån på samhällsdebatten. Intressant nog sker det på en sajt som ägs av Fat Cat Media dvs Bonniers, investeringsföretaget Proventus samt två manliga journalister med sin bakgrund i Fat Cat Media.

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.