Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Annonser

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.

 

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.

Etnifiera inte normala politiska utmaningar!

”Det har inte talats klarspråk om integrationens problem” ja ungefär så uttrycker sig en del skribenter och debattörer nu när SD tagit plats i riksdagen. Det där är bara dumt prat.

Alla moderna och föränderliga samhällen integreras oavlåtligen. När mina far- och morföräldrar urbaniserades under 1920-talet skulle de integreras i ett arbetsliv som var av helt annat typ än den tillvaro de lämnade på landsbygden. De blev chaufförer, parkarbetare, bagerskor och sömmerskor. På samma sätt har grupp efter grupp fått tillträde till det moderna samhället under decenniernas gång. Det har varit italienska arbetare, ungdomar från landsbygden, flyktingar från Baltikum eller Ungern, arbetskraft från Finland och Jugoslavien, flyktingar från Palestina och från Balkan. Idag ser vi många flyktingar från Mellanöstern och delar av Afrika liksom utländska studenter och arbetskraft från Indien.

Att tala om ”integration” som om det vore ett politikområde är ungefär detsamma som att säga nu skall vi tala klarspråk om ungdomarna, om skatterna eller om EU. Det blir svepande, politiskt irrelevant och ytligt. I Sverige har det talats länge om t ex religiösa rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden och bostadssegregation. Är det inte just dessa som är några av de politiska frågor som är relevanta att diskutera?

Allt tal om ”integration” döljer också det faktum att människor från olika delar av världen, med olika bakgrund, erfarenheter och föreställningar har helt olika behov i sin strävan att bli delaktiga i det svenska samhället. En tonårig traumatiserad f d barnsoldat från Kongo, en medelålders f d verkstadsägare från Irak, en äldre analfabet från krigets Somalia och en ung statslös palestinier med universitetsstudier har naturligtvis helt olika behov, visioner och idéer för sitt liv i Sverige. Hur kan man då tala om ”problem med integration”?

De politiska problem som finns i Sverige och som rör integrationen av de nya medborgarna tenderar dels att bortse från alla de människor som helt på egen hand tar sig in i samhället, dels att förneka att sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet, bostadsstandard och utbildning vilka varje samhälle kontinuerligt har att lösa. Och dessa frågor har vi diskuterar och bör vi diskutera – men som en fråga om social klass och resurser, inte om etnicitet. På vilket sätt är egenskapen att ha invandrat (eller t o m att ha invandrade föräldrar!) något som teoretiskt eller praktiskt rimligen skulle vara den avgörande, enda och centrala faktorn för utformningen av en politik som skall underlätta för någon att få arbete, bostad eller utbildning? Nej, så fort vi pratar om ”integrationens problem” så har vi etnifierat sociala och politiska utmaningar problem som gäller alla medborgare oavsett kön, ålder, födelseland och hudfärg.

Jesper Strömbeck skrev mycket bra om detta på sin blogg igår. Här.

Läs gärna Långtidsutredningens bilaga 4 om sysselsättning och migration. Här.

För tio år sedan skrev jag tillsammans med Cecilia Malmström en bok om svensk immigrationspolitik. En av slutsatserna var just variationen mellan grupper men också de stora förändringar i invandringen som Sverige har hanterat under då nästan femtio år. Här.

Ett annat lästips är Carl Dahlströms avhandling om svensk invandrarpolitik. Recension här.

Civilplikt för att öka samhörigheten

Idag skriver jag tillsammans med kollegerna i Rådet för Teologiskt Forum (Göteborgs Domkyrka/Göteborgs kyrkliga samfällighet) om behovet av mötesplatser i vårt pluralistiska samhälle. Vi föreslår att en civilplikt införs – och därmed att alla ungdomar får möjlighet att bli delaktiga i samhällets gemensamma sektor samtidigt som de också möter varandra och andra.

Under ett valår när politikerna försöker övertrumfa varandra i frågor om vård-skola-omsorg, samt om integration, innanför- och utanförskap kommer här ett blocköverskridande förslag för det gemensammas bästa: skapa en organisation som handlägger en allmän samhällstjänst för alla och som på så sätt bidrar till medborgerlig integration och möten samt fördjupad välfärd. Ett slags allmän värnplikt – en plikt för alla kvinnor och män i vårt land – för att värna samhällets gemensamma bästa och skapa mötesplatser.

Läs hela artikeln här.

A propos medborgarkontrakt

 

Medborgarskapet överbryggar inte de politiska och de sociala skiljelinjerna i samhället. Medborgarskapet innebär inget slut på klassmotsättningar, segregation och sociala orättvisor. Men medborgarskapet möjliggör ett ”vi” som bör ligga till grund för dialog och ömsesidigt ansvarstagande. Medborgarskapet möjliggör därigenom ett politiskt agerande i individuella och i kollektiva former. (…)

Medborgarskap är, vid sidan av de formella rättigheterna, en känsla av att ingå i en politisk gemenskap och en vilja att ta ansvar för varandra. En sådan känsla kan inte kommenderas fram. Den kan bara växa i en miljö som visar att medborgarskapet finns och att det är på allvar.En sådan miljö förutsätter institutioner som är enhetliga för alla medborgare: skolor, sjukhus, bibliotek, kulturinrättningar. Det förutsätter ceremonier som visar på gemenskapens och medborgarskapets betydelse: högtidlighållande av medborgarblivande och myndighetsdagar, kanske föregånget av en ”medborgarskola” eller en forna tiders ”medborgarbok” med information om det svenska samhället.

För många 18-åringar blir det bara familjen eller de själva som upplever myndighetsdagen som ett vuxenblivande. Men det samhälle i vilket man inträder tycks inte ta minsta notis om det – varför skulle då den unga människan ta notis om samhället?

Så skrev jag och Ulf Bjereld i Göteborgs-Posten på Luciadagen 2002. När nu moderaternas idé om ett s k medborgarkontrakt för vissa grupper diskuteras kan det vara på sin plats att påminna om att medborgarskapet är något vi äger gemensamt. Alla tillsammans. Är moderaterna beredda att ta de generella konsekvenserna av en sådan medborgarskapssyn? Eller är det bara ”dom” som skall lära sig ”våra” värderingar?

Att flyktingar och deras barn har blivit en underklass i vårt samhälle kunde man dock höra i P1 idag där programmet Barnen berättade om projekt ”Tandborsten” i Rosengård i Malmö. Okunnigheten om tandvård och munhälsa var gigantisk och tandläkare berättade om likheter med vad hon såg bland svenska barn på 1960-talet. När mödrarna (för det är de som borstar tänderna på barnen) fick klart för sig att utspädd coca-cola i nappflaskan på natten var förödande för barnen upphörde denna vana. Människor som kommer till vårt land från andra delar av världen vill sina barn lika väl som alla andra föräldrar. Men de måste få en chans, få kunskaper som majoritetsbefolkningen redan har. Ingår tandvårdsupplysningen i kontraktet?