Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

*

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Skriver i Klassekampen: Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk opinion

Jag blev tillfrågad av den norska vänstertidningen Klassekampen om jag ville skriva en s k kronikk kring svensk opinion och opinionsbildning i frågor som rör flyktingar och invandring, med anledning av den nuvarande flyktingssituationen i Europa. Syftet var att sätta den dagsaktuella diskussionen i ett litet större svenskt sammanhang. Jag svarade ja på frågan och texten publicerades översatt till norska den 17 oktober i år. Nedan återfinns den svenska texten in extenso.

Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk flyktingopinion

Sverige har fått ett nytt politiskt parti vars hjärtefråga är att stoppa invandringen, Sverigedemokraterna. Samtidigt är svenskarna betydligt mindre negativa till att ta emot flyktingar än för 20 år sedan och svenskarna är även mindre negativa till flyktinginvandring än befolkningen i de flesta europeiska länder. Sverigedemokraterna har efter valet 2014 mobiliserat nog med väljare inte bara för att stanna i Sveriges riksdag en andra mandatperiod utan fördubblade också nästan sin riksdagsgrupp. Men i svensk politik håller övriga partier en enad front mot Sverigedemokraterna och partiet är vare sig stödparti, förhandlingspart eller regeringsunderlag. En inrikespolitisk situation som markant skiljer sig från övriga nordiska länder med nationalkonservativa partier i parlamenten.

Den politiska mobiliseringen som Sverigedemokraterna åstadkommit har inte inneburit någon som helst generell ökning av motståndet mot flyktingmottagning bland svenska folket (se figur 1). Tvärtom har motståndet mot flyktingmottagning minskat samtidigt som svensk flyktingmottagning har slagit rekord i antal asylsökande. Antalet asylsökande som Sverige tar emot har ökat kraftigt i år och förra året, men var också mycket stort under krigen på Balkan i början av 1990-talet. Antalet beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar var emellertid högre då än idag. Antalet beviljade uppehållstillstånd totalt de senaste tre åren ligger dock på en högre nivå än då Balkankrigen pågick. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare.

Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

FIGUR 1 Andel som anser det vara ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2014 (procent)

flyktingopinion

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till lyder: ”Ta emot färre flyktingar i Sverige” och svarsalternativen är mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat frågan är medtagna i procentbasen.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1990-2014.*

Framgångarna för ett parti som mobiliserar på frågan om att stoppa invandringen till Sverige tycks inte ha samband med ett ökat motstånd mot svensk flykting- och invandringspolitik. Det mesta talar istället för att motstånd mot flyktingmottagning är en ståndpunkt som aktualiseras och blir politiskt viktig om någon eller några väljer att uthålligt försöka mobilisera opinionen i denna fråga. Sverigedemokraterna har bedrivit ett enträget opinionsbildningsarbete i en politisk nisch där de är ensamma om sin ståndpunkt att vilja stoppa invandringen. Det har gjort dem relevanta för den minoritet av svenska väljare som anser frågorna om flyktingar och invandrare vara de viktigaste politiska frågorna och som delar Sverigedemokraternas ståndpunkt i frågan. Sverige har en grupp medborgare som uttrycker starkt motstånd mot invandring och dessa väljare har före 2006 års val inte haft något självklart parti som fokuserat på den frågan. Sverigedemokraterna är partiet för dem som både vill stoppa och invandringen och samtidigt anser att den frågan är den viktigaste politiska frågan. Sverigedemokraterna har också i såväl riksdagsval som europaval fått många väljare från den grupp som tidigare inte röstat alls.

Sverigedemokraterna som parti har idag passerat en etableringströskel genom att ta plats för en andra mandatperiod i riksdagen. Partiet har en mobiliserad grupp sympatisörer och en lika hög andel övertygade anhängare som t ex Socialdemokraterna – 24 respektive 25 procent av anhängarna anser sig mycket övertygade enligt SOM-undersökningen 2014 – vilket understryker att partiet etablerat sig i den svenska väljarkåren.

Men de allra starkaste flyktingmotståndarna har också i andra politiska frågor en profil som skiljer dem från övriga. Gruppen mest flyktingkritiska har avsevärt mycket lägre förtroende för svenska politiker än genomsnittet. De vill också minska den offentliga sektorn och lämna EU i större utsträckning än övriga samt vill sänka både inkomstskatter och skatt på alkohol i högre grad än övriga.

Skärmklipp

Att gruppen som är mest kritisk till flyktingmottagning också anser att invandring är ett inrikespolitiskt problem är inte oväntat. I den mest kritiska gruppen (de som svarar att det är ett mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar) anser nästan alla att invandring utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden och att svenska medier undanhåller problem med invandringen. En avsevärt lägre andel i den mest kritiska gruppen stödjer också invandrares religionsfrihet jämfört med genomsnittet.

Invandring och migration har blivit en allt viktigare samhällsfråga i svensk politik och den låg under hösten 2014, då Sverige gick till val, på tredje plats efter skola och sjukvård i väljarnas rangordning. Bland dem som spontant nämner immigration (i bred mening) som en viktig samhällsfråga är det också vanligare att ha en intensiv åsikt, alltså att svara något av alternativen ”mycket bra” eller ”mycket dåligt” på frågan om flyktingmottagning. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Under 2014 ökade andelen som spontant såg immigration som viktig fråga från 22 procent år 2013 till 27 procent under 2014. Men ökningen skedde så gott som helt i gruppen med en generös syn på flyktingmottagning. Bland motståndarna till flyktingmottagande låg andelen som nämnde frågan som viktig på 35 procent, en icke-signifikant uppgång med en procentenhet. Men bland de generösa ökade andelen som nämnde immigration som viktig fråga från 18 till 24 procent, alltså med sex procentenheter. Mobiliseringen i det politiska rummet sker således idag snarare på den sida som stödjer flyktingmottagningen än på motståndarsidan. Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning.

Det svenska partisystemet har förändrats genom Sverigedemokraternas mobilisering och inträde i riksdagen. Redan när Miljöpartiet (1988) och sedan Kristdemokraterna (1991) kom in i och sedan blev etablerade i det svenska partisystemet utmanades vänster-höger-skiljelinjen i svensk partipolitik. Men dessa båda partier fann istället en plats i det befintliga partisystemet, på var sin sida om mitten. Genom alliansregeringens bildande 2006, där fyra borgerliga partier med olika placering på vänster-höger-skalan blev en enda aktör, flyttades tyngden i partisystemet mot mitten. Med en krisande socialdemokrati som fortsatte att söka sig mot mitten av partisystemet förändrades också dynamiken mellan partierna. Stora och särskiljande politiska frågor mellan partierna tenderade därmed att bli andra än de traditionella vänster-höger-frågorna. In i svensk politik kom på allvar den kulturellt baserade politiska dimensionen mellan liberala och auktoritära värden. Den dimensionen är en avgörande förutsättning för Sverigedemokraternas politiska mobilisering och därmed för att politiska frågor kring migration skall bli tydligt partiskiljande och i förlängningen också avgörande för väljarnas val av parti.

Migrationsfrågor i vid mening har blivit en ny politisk dimension i svensk politik, men det betyder inte att motståndet mot invandring ökar. Tvärtom är trenden i den svenska opinionen den motsatta och visar inga tecken på att vända. I det svenska partisystemet finns numera ett parti vars huvudsakliga politiska legitimitet ligger i att driva frågan om att stoppa invandringen.

Men bland de äldre partierna finns också flera partier – Centern, Miljöpartiet, Vänsterpartiet – som profilerar sig genom en generös linje i invandringspolitiken. Historiskt har partiskillnaderna i invandringspolitiken varit tydliga, med Moderaternas väljare som mest negativa till flyktingmottagning och Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare som minst negativa, och de skillnaderna finns kvar. Men för framtiden kommer sannolikt Sverigedemokraternas mobilisering av invandringsmotståndet att förändra också övriga partiers inbördes positioner, hittills har dock förändringen skett i opinionens riktning – alltså i generös riktning. Moderaterna och Alliansregeringen tog t ex i regeringsställning 2008 initiativ till ett samarbete med Miljöpartiet för att garantera en riksdagsmajoritet för en fortsatt öppen invandringspolitik i Sverige. Och även efter regeringsskiftet 2014 är alla övriga sju partier eniga om att Sverigedemokraterna inte skall få inflytande över just immigrationsområdet. Samtalen om hur Sverige skall klara flyktingströmmarna som kommer just nu förs t ex utan att Sverigedemokraterna bjuds in. I dagsläget tyder ingenting på att svensk flykting- och invandringspolitik kommer att genomgå några dramatiska förändringar. Något ökat stöd för restriktivitet eller begränsningar finns inte i den svenska opinionen – snarare ligger fokus i svensk politik idag på att få fram resurser för att ge människor som kommer ett tillfälligt hem och på att förmå EU att komma överens om hur de asylsökande bör fördelas mellan länderna.

Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. SOM-institutet har från starten haft fokus på svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. Idag ger mängden undersökningar och insamlade data exceptionella möjligheter till tvärvetenskapliga analyser över tid på nationell, regional och lokal nivå. Den unika mängden data har bidragit till att SOM-institutet har blivit ett nationellt centrum för forskare med intresse för empiriska studier av samhälle, opinion och medier. Läs mer på www.som.gu.se

Läs gärna också redovisningen här på bloggen av årets SOM-undersökning från den 24 juni år.

Anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet den 14 augusti 2015

Nedan följer den text – för läsbarheten något redigerad – som utgjorde mitt anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet den 14 augusti 2015. Segerstedtinstitutet skapas genom ett uppdrag från regeringen och ska vara ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Från en ganska undanskymd tillvaro under rekordåren har under de senaste 20 åren forskning kring främlingsfientlighet och rasism blivit både mer omfattande och mer uppmärksammad utanför akademin. Vid vår samhällsvetenskapliga fakultet finns en livaktig forskning som tar fasta på samhällsförändringar som kan knytas till migration, rasism, globalisering och relationen mellan majoritetssamhället och olika minoriteter. Bara för att nämna några få exempel behandlas ämnen som den transnationella migrationens betydelse för statsmakt och samhällsekonomi i utvecklingsländer, hälsa och ohälsa hos papperslösa i vårt eget land och framväxten av internationella anti-rasistiska sociala rörelser. De teoretiska ingångarna i samhällsvetenskapen är pluralistiska – där strukturer, historia, attityder, institutioner, individer och traditioner alla finns med.

Vad som är viktigt när satsningar på särskilda områden eller teman genomförs är att det sker i tätt samarbete med forskning och utbildning som faktiskt genomförs, och som kanske i skymundan genomförts i decennier. Risken är annars överhängande att möjligheten att få nya resurser uppfinner hjulet. Så är inte fallet här. Den satsning som nu genomförs Segerstedtinstitutet gör mig därför glad, både som prodekan och som en statsvetarprofessor som ägnat en ansenlig del av snart 25 år åt forskning och undervisning kring internationell politik, migrationspolitik, främlingsfientlighet och nationalism.

Jag har valt att koncentrera de följande minuterna kring den svåra frågan om hur vi förklarar och förstår politisk mobilisering av främlingsfientlighet och rasism. Och jag hävdar att det är essentiellt att just ha ingången att vilja förklara och förstå, inte att mäta och bedöma, det sistnämnda är en del i den större forskningsprocessen.

Främlingsfientlighet förstås i allmänhet som en attityd eller föreställning där den negativa eller t o m fientliga uppfattningen om det eller den som skiljer sig från den egna gemenskapen är styrande. Rasism är däremot en ideologisk övertygelse som innebär att människor enbart på s k rasmässiga grunder, vilket kopplas till utseende, språk, ursprung eller religion, värderas som över- och underordnade varandra i en hierarki. Särhållandet av olika s k raser är också en viktig komponent i rasism. Utifrån en attityd agerar och tänker människor, i vissa fall leder attityden till handlingar eller utvecklas till en ideologisk övertygelse. Men den som är rasist i den ideologiska meningen utmärks av mycket mer än främlingsfientlig attityd. Den som har en främlingsfientlig attityd behöver dock inte alls vara rasist i denna ideologiska mening.

Eftersom främlingsfientlighet är en attityd kan den förstärkas eller försvagas beroende på omgivningen, beroende på acceptans för attityden, beroende på sociala och ekonomiska uteslutningsprocesser eller på dialog mellan individer. Rasismen som ideologi är en mer sluten ordning med tydliga komponenter som beskriver verkligheten, andra som pekar mot en politisk utopi möjlig att nå och som rekommenderar konkreta handlingar för att nå dit. Rasism måste därför vederläggas med argument av både moralisk och empirisk art. Främlingsfientligheten däremot har inget annat att komma med än sin flytande oro, sin negativa hållning gentemot det som uppfattas främmande.

I Sverige är nivån på främlingsfientlighet låg, och sjunkande, jämfört med övriga länder i Europa. Sverige har dock små men distinkta rasistiska grupperingar som inte nått några politiska framgångar. En låg acceptans för både rasism och främlingsfientlighet i ett samhälle gör det svårt för politiska grupper med sådan agenda att växa. Men en politisk rörelse som exploaterar den främlingsfientlighet som finns bland många människor har större möjligheter, särskilt i avsaknad av andra tydliga politiska konflikter. En rörelse som markerar avstånd från en rasistisk ideologi och som istället använder sig av en politisk diskurs – alltså samhälleliga strukturer framför allt i det offentliga samtalet – som alltmer sätter kultur, traditioner, livsstil och individ i centrum, den har därför möjlighet att skaffa sig en politisk plattform på basis av en främlingsfientlig hållning.

Sverige skiljer sig från t ex Frankrike genom att vårt land inte haft någon politiskt inflytelserik kontinuerlig extremhöger. I vårt land fanns det grupper, både före och efter andra världskriget som var nazister och fascister. Men i Frankrike har den fascistiska rörelsen levt vidare inne i systemet, mycket genom kolonialkrigens mobilisering och genom starka reaktionära och nationalistiska strömningar i det allmänna medvetandet. De hölls i schack under Charles de Gaulle under under 60-talet vilket beredde marken för en fransk liberal våg under 70-talet. Men nationalismen är en urstark politisk kraft, och vi borde som statsvetaren David Art säger i sin bok ”Inside the radical right” kanske titta på åren efter andra världskriget som ett unikum i Europa då nationalismen faktiskt var tillbakapressad. I vårt land, som inte hade någon politiskt stark nationalistisk tradition skall sägas, hölls nationalismen i schack genom en stark socialdemokrati som under efterkrigstiden gjorde folkhemmet och välfärdsstaten till ett svenskt projekt, ett projekt som man genom ökad internationalisering under 1960-talet tänkte sig exportera i termer av den aktiva utrikespolitiken där varje nations självbestämmande var ett viktigt element.

Sedan mitten på 1990-talet har nationalismen i sin nygamla exkluderande variant mobiliserat nya grupper i Europas länder, ibland inom ramen för etablerade partier som använt sig av allt från högtidstal om nationella gemenskaper och dito värden till mer tydliga slagord om att hålla invandring och nya livsstilar borta från den egna bakgården. Vi vet att en svag nationalism, ett folkligt motstånd mot högerextremism och en inkluderande debatt är mekanismer som försvårar framgångar för partier med främlingsfientlig eller rasistisk agenda.

Men vi ser också hur de nationalkonservativa partier som i första hand vänder sig emot invandring, globalisering och liberalisering anpassar sig till den omgivning de befinner sig i. I europeisk forskning talas idag om en s k mainstreaming där partier som tidigare var öppet främlingsfientliga eller t o m hade rasism som grund närmar sig övriga partiers hållning och betonar mänskliga rättigheter och individens fria val som argument för sin politik snarare än blod, jord och nationell lojalitet. Var den utvecklingen slutar vet vi inte ännu – men vi vet att mycket få av dessa nationalkonservativa partier hittills fått något avgörande inflytande inom det politikområde som är deras hjärtefråga, migration.

Främlingsfientliga attityder förekommer oftare bland grupper med kortare utbildning, bland män och bland personer utanför de tre storstäderna. Och faktum är att de sambanden inte har förändrats under de senaste 20 åren. De negativa attityderna gentemot främlingar och invandrare har dock på ett generellt plan blivit mindre förekommande. Vilket inte utesluter en mobilisering av de grupper för vilka frågorna om invandring och nation är avgörande för deras politiska vägval. När de har ett parti som lyfter deras frågor skapas också en ny agenda i debatten, frågor som tidigare diskuterades från andra utsiktspunkter ses idag som en del av ett migrationspolitiskt fält. Flyktingpolitik, tiggare och utlandsföddas arbetslöshet blir delar av migrationspolitik, för 25 år sedan var de istället delar av tre andra politikområden – utrikespolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Ett nytt ideologisk universum tar form, en ordning som gör det möjligt att politisera medborgarnas attityder, sentiment och erfarenheter på ett nytt sätt.

I de undersökningar som jag genomför kan jag ringa in en liten grupp medborgare där synen på invandring är en indikation på en ideologisk hållning av missnöje med samhällsutvecklingen, blandat med nationalism och auktoritära värden samt svag förankring i informationsflödet. Denna grupp tror inte på vad som skrivs i svenska vanliga medier, man misstror politiker och politiska institutioner, ser med fientlighet på omvärldsförändringar, tar inte del av den offentliga debatten i bredare mening och uppfattar invandringspolitiken som roten till en upplösning av svenska normer och auktoriteter. Receptet heter stoppad invandring och därmed en given återgång till en tänkt guldålder.

De allra flesta personer som uppfattar att det finns problem med invandringspolitiken anser dock inte detta vara den viktigaste politiska frågan. De väljer därför inte parti eller politisk aktivitet i enlighet med den frågan. Genom mobiliseringen har dock frågorna om invandring ändrat karaktär i svensk debatt – de har blivit viktigare för medborgarna när de själva anger viktiga frågor och de utgör idag närmast en egen politisk åsiktdimension.

Men, vare sig strukturer eller aktörer är orubbliga storheter. Pierre Mendès France, premiärminister i Frankrike under inledningen av Algerietkriget, lyckades inte avsluta kriget utan blev istället avsatt efter åtta månader. Men hans försök att tänja den nationalistiska diskursen vann trots allt när Charles de Gaulle till slut insåg att det franska kolonialväldet måste avvecklas till förmån för en europeisk stormaktsroll. Då Frankrike inte längre var någon kolonialmakt kunde andra politiska prioriteringar genomföras och synen på den franska nationen förändrades. Mina studier av den svenska säkerhetspolisens utredningar, övervakning och registrering av nordafrikanska flyktingar och invandrare i Sverige under 50-60-talen visade på en häpnadsväckande brist på lyhördhet för den internationella situationen och en stereotypisering som inte ens ”Tintin i Kongo” lever upp till. Idag har vi istället en lagstiftning som förbjuder alla former av diskriminering och särbehandling med hänvisning till hudfärg eller religion. Den leder inte till paradiset, men avsaknaden av sådana strukturer skulle göra det anti-rasistiska arbetet så mycket svårare.

Litteratur som refereras: ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993), ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (2006),  ”Colonial power and National identity. Pierre Mendès France and the history of French Decolonization” (2008) samt ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (2014)

Oro för främlingsfientlighet större än för invandring

Vid gårdagens presskonferens med SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterades den senaste undersökningen av svenskarnas attityder till invandring, invandrare och flyktingar som biträdande forskare Linn Sandberg och jag genomfört under våren. Presenterades gjorde också den undersökning av svenskarnas uppfattningar om fördomar och intolerans som Jacob Severin, projektledare vid Forum för Levande Historia, genomfört tillsammans med mig.

Båda texterna går att läsa och ladda ned här. (Scrolla ned till innehållsförteckningen och klicka på önskad rubrik).

Det jag valde att lyfta fram ur Linns och min analys var fyra saker:

1. Motståndet mot flyktinginvandring har inte ökat, snarare tvärtom. År 2013 anser 44 procent att det är bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, jämfört med 45 procent 2012.

2. Oron för främlingsfientlighet utklassar den oro som många människor känner för både invandring till Sverige och för flyktingströmmar. Nästan åtta av tio (78 procent) är mycket eller ganska oroliga för en ökad främlingsfientlighet, att jämföra med 49 procent som oroar sig för ökad invandring och 61 procent som oroar sig för ökade flyktingströmmar. Oron för ökad främlingsfientlighet är störst bland Miljöpartiets sympatisörer (93 procent) och lägst bland Sverigedemokraternas (55 procent).

3.  Mobiliseringen kring invandringsfrågorna har varit stark under de senaste 2-3 åren såväl bland dem som är restriktiva som bland dem som tvärtom är negativa till restriktioner för flyktinginvandringen. År 2011 nämnde 14 procent integration/invandring som en av de tre viktigaste samhällsproblemen, år 2013 var den andelen 22 procent. Bland de restriktiva hade andelen ökat från 21 till 34 procent och bland de icke-restriktiva från 12 till 18 procent. Medieuppmärksamhet tenderar att sätta frågor på dagordningen, t ex berättade Sören Holmberg och Lennart Weibull att ju mer Dagens Nyheter skrev om t ex polisen eller försäkringskassan desto sämre förtroende fick människor för dessa institutioner. Att medierapportering och populism har samverkat i att sätta invandringsfrågorna på agendan har tidigare visats (Ellinas 2010). Med det nya medielandskapet – ett ökande antal kanaler, dygnet-runt-rapportering och interaktion mellan online och offline samt medborgarstyrda medier – underlättas mobiliseringen för extrema uppfattningar. (Caiani och Parenti 2013).

4. De som anger sig sympatisera med Sverigedemokraterna har en distinkt annan uppfattning i alla frågor som ställs rörande invandring och integration. Bland SD-sympatisörer anger t ex 95 procent att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, närmaste övriga sympatisörsgrupp är moderata sympatisörer med 51 procent. Att invandrarna utgör ett hot mot svensk kultur anser 88 procent av SD-sympatisörerna, närmaste övriga sympatisörsgrupp är Kristdemokraterna med 45 procent. Full religionsfrihet för invandrare stöds av 22 procent bland SD-sympatisörer, närmaste sympatisörsgrupp är Centerpartiets sympatisörer med 57 procent. Även i synen på skäl för uppehållstillstånd skiljer sig SD-sympatisörer ut sig och inga av de konventionsbaserade skälen för asyl (krig, religionsförföljelse eller politisk förföljelse) får jämfört med övriga partisympatisörer något starkt stöd. Till exempel menar 32 procent av SD-sympatisörerna att politisk förföljelse är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partisympatisörer varierar mellan 74 och 92 procent i sitt stöd för detta asylskäl. Inte heller anhöriga i landet anser SD-sympatisörer vara ett alls lika viktigt skäl som övriga partisympatisörer anser, 11 procent av SD-sympatisörerna anser att anhöriga i landet är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partiers sympatisörer varierar mellan 44 och 66 procent.

Jacob Severin presenterade vår analys av befolkningens attityder till fördomar och diskriminering. Jacob valde att lyfta fram att 52 procent anser att främlingsfientligheten är utbredd i vårt samhälle, samtidigt som 45 procent anser att invandrares kulturer berikar vårt samhälle. Han pekade också på att den grupp som spontant nämns av flest som diskriminerad är ”invandrare”, därefter ”HBT-personer”, ”kvinnor” och ”romer”.  Yngre, högutbildade och storstadsbor tenderar oftare att anse att vissa grupper i samhället utsätts för våld och trakasserier. Analysen visar att olika grupper i samhället har väldigt olika uppfattningar om fördomar – kön, ideologi,  ålder och utbildning påverkar våra bilder av intolerans, både om och hur den uttrycks.

Slutligen kan väl tilläggas att vi alla tenderar att generalisera utifrån vårt eget perspektiv, det är därför de långsiktiga och generella analyser i politiska frågor som genomförs inom ramen SOM-undersökningarna är oundgängliga för debatten.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.