Anförande på FN-dagen den 24 oktober 2012: Sveriges agerande i FN under Algerietkriget

Det är ett lite besynnerligt faktum att Sverige, en ganska liten nation i Europa som aldrig varit engagerad i avkoloniseringsfrågor eller i något större avseende motsatt sig de europeiska stormakternas intresse, ganska plötsligt och egentligen utan förvarning blir det första västland som röstar ja i FN:s generalförsamling 1959 till Algeriets självbestämmande och som därmed går emot franska intressen. Hur kommer det sig att Sverige, lite grand genom slumpens spel men ändå mot en genomtänkt bakgrund, blev det land som idag kan säga att man var först bland västländerna att agera, även om andra tidigare talat om Algeriets rätt till självbestämmande?

Algeriet blev ett fritt land för i år 50 år sedan, först då kunde de politiska banden med Frankrike brytas, efter åtta års krigföring, hundratusentals döda, ett raserat land och en moralisk bankrutt i moderlandet Frankrike. De sår som skapades under kriget har inte läkt ännu, efter ett halvt sekel!

Sverige kan inte ta åt sig äran av den algeriska självständigheten men kanske ändå av att ha gått i bräschen för en omsvängning bland väststaterna i FN i denna fråga. Vi skall komma ihåg att omröstningarna i FN har en tendens att ske i kollektiva strukturer där t ex arabstaterna uppträdde som en kraft, väststaterna som en och oftast de nordiska i en grupp. Avvikelser från gruppen är alltid intressanta och pekar på en möjlig politisk förändring. När Sverige därför 1959 avviker från väststaterna och från Norden är detta något som noteras i de diplomatiska protokollen bland engagerade stater.

Arabstaterna och ett antal andra stater från tredje världen fick upp Algerietfrågan på FN:s generalförsamlings dagordning redan 1955. Detta mot Frankrikes vilja och med endast en rösts övervikt. Men Frankrike lyckades få bort frågan med hänvisning till att Algeriet var en nationell angelägenhet för Frankrike och inte hörde hemma i FN, med stöd bland annat från Sverige. Tidigt år 1957 kom Algeriet åter upp på dagordningen och en resolution antogs, men det blev ett vagt och allmänt uttalande om behovet av fredlig lösning. Sverige ansåg dock nu att Algeriet kunde diskuteras i FN, trots att det egentligen var en fransk intern angelägenhet, med hänvisning till att det bevisligen begåtts brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. Men något stöd för självbestämmande fanns inte på kartan. I slutet av 1957 var det dags igen. Den svenska hållningen var fortfarande att inte stödja krav på algerisk självständighet. I generalförsamlingen antogs åter en vag resolution, denna gång med en önskan om att inleda samtal. Utrikesminister Undén hade strax innan försäkrat den franske utrikesministern att den svenska hållningen inte skulle vålla Frankrike några bekymmer. Han hänvisade uttryckligen till Sveriges tidigare ståndpunkter och tidigare hållning.

Men så, året efter, 1958 inträffar den första förskjutningen i den svenska hållningen. Det går inte att bortse från att det detta år också inträffar dramatiska händelser i Frankrike, den fjärde republiken slits sönder, de demokratiska institutionerna hotas genom en militär revolt i Algeriet och Charles de Gaulle installeras som premiärminister med det mer eller mindre omöjliga uppdraget att lösa krisen i Algeriet. Den svenske utrikesministern var oroad av de Gaulle och såg demokratin i Frankrike som hotad genom hans tillträde. Under 1958 tog också UD i Stockholm för första gången emot en algerisk delegation som representerade den nyligen upprättade exilregeringen. Och utrikesminister Undén tog i september 1958 vid ett nordiskt utrikesministermöte självmant upp att man borde sätta större press på Frankrike. Kabinettssekreteraren Sverker Åström meddelade redan i augusti att den svenska FN-delegationen skall få lite större handlingsfrihet vid generalförsamlingen detta år.

Under 1958 får också UD en mängd rapporter från ambassadör Lennart Petri i Marocko, mycket kritiska mot Frankrike. Och det är Petri som första gången i de diplomatiska rapporterna lyfter det faktum att kriget i Algeriet utgör ett hot mot maktbalansen i det kalla kriget.

Men i generalförsamlingen lyckas man år 1958 inte nå fram till någon resolution alls ifråga om Algeriet. De nordiska länderna är splittrade och det slutar för svensk del med en nedlagd röst eftersom förslaget i generalförsamlingen trots allt var för långtgående, menade Sverige. Resolutionen krävde att Frankrike utan kompensation eller förhandlingar skulle avstå från sitt eget territorium i samband med algerisk självständighet. Men året efter, 1959, är det dags för en lite större scenförändring.

Under 1959 har president de Gaulle lanserat ett flertal reformförslag för Algeriet och även varit positiv till vissa former av självstyre. Östen Undén är dock inte så imponerad. USA, Norge och Storbritannien ställde sig lite mer positiva till den franska politiken. Trots detta blir det Sverige som hamnar i rollen som den enda väststat som stödjer algeriskt självbestämmande.

Flera väststater var oroliga att stjälpa den positiva processen genom att rösta igenom en alltför skarpt formulerad resolution mot Frankrike. I utskottet avstod Sverige från att rösta då man inte förespråka t ex att FN skulle arrangera en folkomröstning i Algeriet eftersom det stred mot stadgan. Men i generalförsamlingen fick trots allt inte förslaget från utskottet tillräcklig majoritet. Då lade istället Pakistan fram ett förslag – direkt i generalförsamlingen – som uttryckligen erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. En lång principiell diskussion om begreppet självbestämmande fördes i generalförsamlingen och i omröstningen därefter röstade Sverige ja till resolutionen. Övriga Norden, Storbritannien och alla övriga väststater röstade emot utom USA som lade ned sin röst.

På ett sätt kan man säga att det var en slump att det blev just då och just där, men för Sverige blev ändå detta beslut, denna röst, menar jag inledningen till en annan syn på avkoloniseringen och på Sveriges roll i en global maktordning.

Sverige kanske inte spelade en avgörande roll för Algerietkrigets utveckling eller för den algeriska självständigheten. När Sverige bytte position hade den politiska utvecklingen redan börjat ändrat inriktning. Men Sveriges roll som första väststat uppmärksammades och noterades från flera stater i tredje världen och i arabvärlden. Signalen var tydlig, Sverige stödde nationell självständighet som princip i de gamla kolonialväldena. Och för Sverige och svensk utrikespolitik tror jag att FN-omröstningen hade stor betydelse.

FN var en gemensam internationell arena för många av de organisationer och stater som drev avkoloniseringsfrågorna efter andra världskriget slut. Efter att i början stött Frankrikes uppfattning att Algeriet var en inre fransk angelägenhet kom Sverige redan 1957 att stödja uppfattningen att frågan ändå kunde diskuteras i FN. Förklaringen var att det fanns belägg för att Frankrike begick brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. FN blev en avgörande arena för att kanalisera och artikulera det internationella tryck som utövades mot Frankrike. Och FN blev en möjlighet för andra stater, som Sverige, att på allvar engageras i avkoloniseringsfrågorna som dittills inte varit på Sveriges bord.

Avgörande för den svenska vändningen i Algerietfrågan var en förändrad svensk verklighetsbild. Från att ha sett kriget som just en kolonial fråga för Frankrike, ett västland man normalt höll sig väl med från svensk sida, kom Algeriet att bli del i internationell maktkamp. Algeriet blev en fråga om kalla krigets styrkeförhållanden men också om folkrätt och efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Bakgrunden till det förändrade synsättet var dels en ideologisk övertygelse från den svenska utrikesförvaltningen där den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén höll folkrätten högt, dels behovet av att hindra att avkoloniseringen och särskilt Algeriet blev en resurs för öst-sidan i det kalla kriget. Från svensk sida argumenterade man just för vikten av att från västländerna stödja de nationella frihetssträvandena eftersom de forna kolonierna annars skulle söka sig mot Sovjetunionen och Kina, något som skulle kunna hota maktbalansen och därmed världsfreden.

Den svenska och internationella opinionen hade också betydelse, inte som förklaring till den intagna hållningen men som en slags backventil. Det var omöjligt för Sverige, och för världen, att backa från de intagna positionerna. Undén hänvisar också 1959 till att den svenska opinionen inte skulle förstå ett svenskt agerande där man röstade nej till algeriskt självbestämmande. Det var framförallt studentförbund samt folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund som tryckte på, men mediedebatten blev också intensiv under 1958 efter att det avslöjats att Frankrike använt tortyr mot fångar i Algeriet. Inom UD fanns två ambassadörer, Karl Ivan Westman och Lennart Petri, som insåg Algerietfrågans sprängkraft innan man i Stockholm tycks ha förstått den. Deras kritiska rapporter rönte inte så stor uppmärksamhet från Undén, men möjligen blev de efter Undéns förändrade hållning en källa till information. Även Sverker Åström som kabinettssekretare var väl informerad, det går att se hans signatur i ett antal kritiska böcker om Algerietkriget, inköpta och lästa långt innan Sveriges hållning förändrades. Men det var Undén som bestämde, UD var lite mer hierarkiskt då än det blev sedan.

Jag menar att infogandet av avkoloniseringsfrågorna, via Algerietkriget, var en viktig pusselbit i utvecklingen mot det som kallas svensk aktiv utrikespolitik och som var en grundsten i den socialdemokratiska utrikespolitiken ända fram till kalla krigets slut och Sveriges inträde i den europeiska unionen. Algerietkriget kom att peka framåt i svensk utrikespolitik, framåt mot ökad betydelse av internationell opinionsbildning, på alliansfriheten som en grund för handlingsfrihet i relation till den framväxande tredje världen och för självklarheten i rätten till nationellt självbestämmande.

I den aktiva svenska utrikespolitiken kom stödet till nationellt självbestämmande, en ny ekonomisk världsordning, efterlevandet av mänskliga rättigheter och stöd för demokrati att ge Sverige en helt ny roll på den internationella arenan. Mest förknippas kanske denna politik idag med Vietnamkriget och med Olof Palme som vi ett flertal tillfällen höjde rösten mot förtrycket i såväl de europeiska staterna som i övriga världen. Men den aktiva svenska utrikespolitiken tillkom inte som någon moralisk eller självuppoffrande gest, istället var den en realpolitisk möjlighet för ett alliansfritt land. Sveriges aktiva utrikespolitik sågs som det bästa bidraget till en hållbar fred och det var Sveriges roll som alliansfritt land som gjorde positionen möjlig. Men den aktiva utrikespolitiken stärkte också bilden av Sverige som oberoende och därmed stärkte den också trovärdigheten i att Sverige både skulle vilja och kunna stå neutralt om kriget kom. Det är endast i efterhand som den aktiva utrikespolitiken felaktigt beskrivits som tillkommen bara utifrån svensk moralisk självtillräcklighet. Så var aldrig fallet för dem som var med. Visserligen drevs politiken av en djup ideologisk övertygelse – först hos Undén kring folkrätt med det nationellt självbestämmande som avgörande sedan med Torsten Nilsson och Olof Palme kring internationellt samarbete med ekonomisk och social utveckling som avgörande element. Och visst fanns det en drivkraft i socialdemokratins internationella arbete ett starkt patos för internationell rättvisa och för alla folks frihet. Men svensk aktiv utrikespolitik var möjlig tack vare alliansfriheten och den syftade långsiktigt till en stabil och fredlig utveckling i en värld präglad av en stormaktskonflikt. Därutöver bidrog politiken till att stärka den egna svenska säkerhetspolitiska positionen, något som var avgörande för nationell överlevnad om freden trots allt inte skulle hålla.

Idag står FN inför minst lika stora utmaningar som på 1950-talet men organisationen har idag konkurrens av andra internationella organ och samarbeten. De transnationella och övernationella nätverken har blivit fler i denna kommunikationens förlovade tid. FN är inte samma centrala arena som för 50 år sedan, men FN blir heller aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter. I det långa loppet vore alla övriga militära och civila internationella samarbeten mindre värda utan FN som en ram, och genom FN har de folkrättsliga utgångspunkterna en tyngd som de annars inte skulle ha. FN har varit och är fortfarande en garant för det internationella samfundet i någon mening måste relatera sig till – även om man inte tvinga fram en efterlevnad – grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag i sitt agerande. Om vi inte vill glida tillbaka in i en militär och ekonomisk kraftmätning mellan demokrati och auktoritära regimer så är FN genom sin jämlikhet, sin öppenhet och sin universalitet vår största möjlighet att förhindra en sådan utveckling. FN är – med sina brister – därför värt både att fira och försvara.

Anförande hållet på FN-Dagen den 24 oktober 2012 på Svenska Institutet i Paris i arrangemang av Lycée International, Section Suédoise.

Läs mer om ämnet i min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1996.

Annonser

Villkorslös humanitär hjälp i Syrien, sedan stöd åt oppositionens politiska visioner

Ingen kan väl förbli opåverkad av det våld som det syriska regimen utövar mot sin egen befolkning, framför allt i staden Homs men också i flera andra städer. Det internationella samfundet har på intet sätt lyckats ena sig, än mindre agera för att hjälpa de människor som dödas, såras och förföljs. De båda stormakterna Kina och Ryssland blockerar alla resolutioner från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ligga till grund för agerande. Detta trots att en FN-panel menar att det begås grova brott mot mänskligheten i Syrien.  I Rysslands fall anges som motiv att invasionen i Libyen blev mycket mer omfattande än vad de ryska ledarna tänkt sig när man gav med sig och gav carte blanche där. På måndag skall EU:s utrikesministrar diskutera Syrien och den svenska regeringens hållning är fortsatta och starkare EU-sanktioner samt att den syriske presidenten Assad måste avgå. I dagarna pågår intensivt arbete för att få till en humanitär hjälp till Syrien men det förbereds också ett ultimatum till den syriske presidenten.

Men även om det går att få fram humanitär hjälp, vilket enligt min uppfattning borde prioriteras framför att kräva Assads avgång, så återstår den stora frågan vilken politisk eller samhällelig framtidsvision den syriska oppositionen har. Det syriska Baath-partiet är det sista stora arab-nationalistiska parti vars existensberättigande var att utveckla de egna samhällena mot en modern ordning, med endast svagt inflytande för religion, etniska och kulturella minoriteter. Dessa partier var försök att ideologiskt skapa en nationell ram, men på pan-arabisk grund, för en samhällsutveckling som satte tillväxt, modernitet och utbildning i högsätet. Men partiernas ledare blev alltmer lika de envåldshärskare de hade ersatt och befolkningen kom i allt högre utsträckning att kräva erkännande för de multipla identiteter som rymdes inom staterna, som ofta skapats av kolonialmakter vid ritbordet. Och de enda alternativa maktcentrum som tilläts var moskéerna, självklart blev det därför runt de religiösa ledarna som oppositionen formades. Oppositionens gemensamma nämnare är främst olika former av politisk islam, men den kan utvecklas åt olika håll. Det finns ingen determinism i den iranska utvecklingen som lett till religiös diktatur, vi kan lika gärna se en turkisk utveckling mot ett demokratiskt religiöst parti som finner sin plats i partisystemet eller en marockansk där det religiöst förankrade kungadömet långsamt släpper den hårda regim som tidigare rått.

Men efter att ha avhjälpt den akuta humanitära situationen i Syrien, som bör ske mer eller mindre villkorslöst, så är den stora frågan vilket stöd den syriska oppositionen behöver för att utveckla demokratiskt hållbara idéer om ett framtida samhälle. Libyen vittnar om att det inte räcker med en idé om vad man vill ha bort.

Nordafrikas sak är vår. Eller?

Situationen i Libyen håller på att utvecklas till just det som skulle undvikas – ett ojämnt inbördeskrig som i första hand slår mot civila. Jag vidhåller att det var bra att FN-mandatet kom till,  vad som saknas är ett s k politisk spår som följer det militära. Den här typen av inbördes motsättningar kan inte – har aldrig kunnat – lösas med militära medel. Möjligen skulle en militär övermakt på ena sidan kunna vinna över den andra militärt, men de politiska motsättningarna skulle finnas kvar.

Arabförbundet stödde resolutionen men har (såvitt mig bekant) sedan lämnat situationen åt sitt öde. Nu utlovar segervisst Gaddafis regim i Tripoli val inom sex månader, om bombningarna upphör. Samtidigt lovar den franske presidenten Sarkozy än mer intensiva bombningar. Det militära engagemanget måste menar jag ersättas successivt av en politisk process där vi inte bör ha någon prestige utan sikta på en långsiktig lösning som gynnar befolkningen i Libyen. Om någon vill ta emot och härbärgera Gaddafi så inte mig emot, men jag är inte säker på att det räcker. Den Europeiska Unionen har ett särskilt ansvar för den politiska processen. Som jag tidigare diskuterat så är sveket mot Nordafrika i och med den utblivna s k Barcelonaprocessen monumentalt. Jag är, som säkert en del läsare noterat, rätt mycket av realpolitiker och tycker att det gäller att hitta en lösning som säkrar en demokratisk utveckling på lång sikt i Nordafrika.

Frankrike har ett särskilt ansvar och tar gärna det i relation till Nordafrika. Men här borde EU som helhet inse att om inte annat så är det avgörande för utveckling och välstånd på båda sidor Medelhavet att få stabila demokratiska stater i Nordafrika. Samtidigt kommer Europas behov av arbetskraft att kunna hanteras på ett seriöst och människovärdigt sätt istället för dagens flyktingsituation.

Christian Catomeris reportage i Aktuellt idag 20 april var talande i sin enkelhet. (Ej på nätet) Tunisier på väg mot Paris från Italien. Fransk polis försöker avvisa dem. Samtidigt är den franske utrikesministern i Tunis.

Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

Händelserna i Libyen – men kanske framför allt det glädjande faktum att FN:s säkerhetsråd enats om ett starkt mandat – väcker frågor om våldsmonopolets roll i internationell politik. I den panel vid International Studies Associations konferens i Montréal där jag själv deltog presenterade Tim A Zagurskie en uppsats som skapade en intressant debatt om vad vi gör med våldsmonopolet i en post-nationell värld. När de regionala aktörerna, likt Arabförbundet eller Afrikanska Unionen, får allt större betydelse för de beslut som stater sedan fattar blir ansvar för militär våldsanvändning allt svårare att utkräva.

Zagurskie pekade på att senast vi hade så starka regionala organisationer som i praktiken hade inflytande över våld och militära operationer var under perioden mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott, den s k Concert of Europe. Regionala maktbalanser ingår i sin tur i en global balans som inte behöver så mycket för att komma i olag – vilket var det som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914.

Vår tid är på intet sätt densamma men betydelsen av att Arabförbundet sa sig vara positivt till en flygförbudszon över Libyen (vilket medverkade till Säkerhetsrådets beslut) men sedan markerar missnöje med den militära operation som primärt företas av Frankrike, Storbritannien och USA pekar på oklarheten i vem som bär ansvar för det våld som utövas. Zagurskies tes var att världen går emot mer av regional organisering, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt. Men så länge det är stater som har monopol på våldsmakten är de regionala organisationernas roll oklar, för att inte säga skugglik.

Min uppfattning är att FN-mandatet är bra men att den militära interventionen i Libyen måste tydligare kombineras med en politisk förhandlingsprocess t ex med Arabförbundet och andra berörda organisationer. Annars är risken att gamla motsättningar mellan väst och de muslimska länderna fördjupas och att insatsen i Libyen övergår till en lågintensiv konflikt utan tydligt mål.

Läs gärna Peter Katzensteins  och Robert Keohanes (redaktörer) bok från 2007 Anti-amerikanisms in world politics. I en mening skulle jag vilja hävda att författarna förutsåg den demokratiseringsvåg som nu sveper över de nordafrikanska och arabiska regionerna då de med hjälp av massiv empiri visade att misstänksamheten mot amerikanska motiv för demokratisering inte var detsamma som misstänksamhet mot demokrati – tvärtom. Tillsammans med Ulf Bjereld recenserade jag den i DN för fyra år sedan (borttaget från DN) men något kan du läsa här.

Idag 50 år sedan Patrice Lumumba mördades

Idag är det precis 50 år sedan Patrice Lumumba mördades. I det ögonblicket formades en utgångspunkt för Kongo som skulle bli ödesdiger. Jörn Svensson skrev en intressant text om relationen Kongo-Hammarskjöld-Lumumba i Aftonbladet igår.

Hur många av oss pratar om situationen i Kongo idag? Vilket stöd ger vi FN:s aktion i Kongo? Hur många har klart för sig vilken roll den koloniala historien har spelat? Kongo lämnar mig aldrig någon ro.

En initierad men tio år gammal text om Lumumba finns hos BBC.

Själv ägnar jag en respektfull stund åt minnet av en afrikansk ledare som aldrig fick visa vad han kunnat bidra med.

Gynnar knappast försoning att erkänna folkmord

Torsdagen den 11 mars biföll den svenska riksdagen med en rösts övervikt motion 2008/09:U332 från oppostionen om en anmodan till regeringen att Sverige i sin utrikespolitik skall erkänna folkmordet 1915 samt verka för såväl ett internationellt erkännande liksom för att Turkiet skall erkänna folkmordet.

Massakrer på civilbefolkningen i samband med krig är något som framför allt gällt 1900-talens stora krig. Förintelsen under andra världskriget tillsammans med eugeniken i det tysk-nazistiska riket är det mest profilerade exemplet.  Och det var också med det som ”mall” som FN instiftade begreppet ”folkmord”. I vardagsspråket kan man använda ordet folkmord om något man upplever som en massaker med inriktning på utrotning av en hel grupp människor pga deras tro, härkomst eller historia. men juridiskt är ”folkmord” något bestämt. FN stadgar sedan 2005 att det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa om ett folkmord begås, då gäller inte suveräniteten hos den enskilda staten ocn inte heller krävs det någon form av angrepp för att övriga stater skall ingripa militärt. Att definiera något som ett folkmord är alltså detsamma som att säga att om det inträffat idag så hade FN haft ansvar att inleda en offensiv för att skydda offren.

Men jag upplever att det inte är den juridiska sidan av vad som hände under första världskriget som står i centrum för diskussionen om folkmordet på armenier och flera andra grupper. Istället är det erkännandet av att den krigsmassaker som alla är överens om inträffade var ett medvetet, genomtänkt och systematiskt genomfört dödande på en viss grupp människor av enbart det skälet att de hade en annan tro och kultur än majoritetsbefolkningen. Ett sådant erkännande skulle läka, hela och hjälpa en nutida försoningsprocess på traven genom att offren fick upprättelse och gärningsmännen fick press på sig att se sin egen delaktighet. Flera av dem som förespråkat ett erkännande har sagt att dagens Turkiet inte är ansvarigt för vad som hände 1915. Men då är det svårt att förstå varför erkännandet är så viktigt. Är det rollen som offer som skall fastställas? Varje offer är ett offer för någon eller någon som gjort något Det ligger i offerdiskursens logik att någon kan hållas ansvarig. När dessa är sedan länge döda blir det enkelt och t o m rimligt att hålla det Turkiet som uppstod ur första världskrigets aska ansvarigt. En situation som knappast förbättrar möjligheten till försoning eftersom Turkiet inte ens vill nudda vid tanken på ett folkmord 1915, än mindre arbeta med en försoningsprocess där den ena partens verklighet är detsamma som sanningen. Politiska – och kanske andra – försoningsprocesser tror jag börjar med att gärningsmännen/förövaren kan se sin delaktighet och sin skuld. Inte med att ett offer definieras.

Ett erkännande av att en systematiskt dödande av armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker 1915 var detsamma som ett folkmord, vars idealtyp var den nazistiska förintelsen, är framförallt ett sätt att tillfredställa behovet av att döma historien. På samma sätt som myndigheten Levande Historia har gjort det till sin uppgift att döma levande och döda med hjälp av den rätta demokratiska läran så är kraven på erkännande av grymheter som folkmord ett sätt att en gång för alla slå fast att vår historia är detsamma som den sanna historien.

Jag tror inte på sådana politiska medel. Historien är laboratorium för nutiden. Vi finner där vad vi söker, och nya generationer finner nya ting. Historien är med oss idag, den är inte ett stycke stelnad granit vars former man en gång för alla kan slå fast. Visst vet vi att Karl den XI skapade indelningsverket och att Karl den XII dog 1718 – men vad det betydde, vem som var offer och förövare och vilka politiska konsekvenser det fick och får i nutiden – det är en fråga för debatt och forskning.

Folkmordsbegreppet var ett sätt att förstå den nazistiska förintelsen, ett sätt som för generationer har gjort förintelsen till en helig och mytisk historisk händelse om vilken inga tveksamheter får råda. Att få del av den svart-vita diskurs som omgärdar förintelsen innebär en historisk seger för varje potentiellt offer.

Jag delar inte uppfattningen att erkännande av offerstatus underlättar försoning, jag delar inte heller uppfattningen att historien är entydig och möjlig att politiskt fastlägga och jag delar inte uppfattningen principiella juridiska uppfattningar är den bästa vägen till goda diplomatiska konsekvenser. För min del vill jag se en svensk utrikespolitik som fortsätter arbetet med att integrera Turkiet i en kommande EU-krets och som fortsätter att kritisera alla former av brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i dagens Turkiet – allt för att hjälpa fram en politisk process där Turkiet själv kan se sitt politiska ansvar för republikens våldsamma historia.

Re: Afghanistan och svensk utrikespolitik

I virvlarna efter debatten om den svenska närvaron i Afghanistan finner jag anledning att påminna om den Kommentar som jag publicerade på SvD:s kultursidor den 6 augusti förra året. Artikeln var en recension och reflektion efter läsningen av Aslak Nores bok ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket 2008).

Sverige har omärkligt bytt internationell roll.

… hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer om de tvingas ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med posttraumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Anna Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg och Moss, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet eller bilder av döende spädbarn utan vatten i Tchad på näthinnan?

Jag har också tidigare på bloggen skrivit om den internationella insatsen i Afghanistan här och här.