Ekonomisk röstning en gång till: Aktieägare röstar till höger?

Ekonomisk röstning är ett begrepp som ofta återkommer både i politiska analyser och i partiernas strategiska tänkande. ”Plånboksröstning” kallas det ibland, och statsminister Fredrik Reinfeldt försummar sällan något tillfälle att tala om hur Alliansregeringens politik har gett ”vanligt folk” mer i plånboken. Men svenska väljare är inte så lättledda som dessa diskussioner kan ge sken av. Istället är det ideologiska och mer grundläggande värderingar som leder de flesta av oss fram till val av parti när vi väl står bakom den gröna skärmen i vallokalen.

Några brittiska, kanadensiska och franska forskare har dock tagit sig för att försöka gå på djupet med våra preferenser avseende ekonomi och ideologiska böjelser. De menar att de flesta studier bara har tittat på värdet av inkomster och förmögenhet för att undersöka samband mellan ekonomi och politik hos den enskilda väljaren. Gruppen analyserar därför utöver dessa traditionella indikatorer också ägandet av tillgångar i termer av riskvillighet. Bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är också en väl beprövad indikator men är inte tillräcklig menar gruppen. De menar i korthet att frågan behöver kompliceras. Förmögenhet i termer av att äga sitt hus/lägenhet sannolikt är kontextberoende (alltså beror på möjligheter att bo på annat sätt) och svåra att värdera i effekttermer. På samma sätt är inkomster starkt knutet till utbildning och andra sociala indikatorer för att utgöra något starkt test på verklig ekonomisk röstning. Istället är det andelen riskinvesteringar (aktier m m) som kan vara avgörande för att verkligen belägga att ekonomisk röstning existerar.

De väljer därför att på data från Frankrike, Storbritannien och USA (olika typer av institutionell ram för politiken) undersöka huruvida förmögenheter i form av investeringar som är känsliga för ekonomisk risk kan förklara partival.  Deras slutsats är att ekonomisk röstning är mer mångfacetterad än vad tidigare modeller gett vi handen. Analysen visar som väntat att den allmänna ekonomiska bedömningen av regeringens politik har effekt, liksom vilken ideologisk position väljarna har avseende statens intervention i ekonomin. Men viktigast, menar forskarna, är att det visar sig att ägandet av högrisktillgångar (t ex aktier) har en egen effekt på partival i så motto att dessa personer hellre röstar höger än vänster. Förmögenhet visar sig vara en ”powerful predictor” avseende väljarbeteende, och de menar till yttermera visso att ägandet av högrisktillgångar förklarar både den ideologiska position på vänster-högerskalan och den faktiska rösten på högerkandidaten (personröstsystem).  Den som satsar sina pengar i riskfyllda investeringar har långsiktigt mer att tjäna på en ekonomisk politik som förknippas med högerregeringar än med vänsterregeringar. Och effekten på valet är oberoende av storleken på den egna förmögenheten. Det är alltså det faktum att man äger ”high risk assets” (högrisktillgångar) som i sig själv är avgörande, inte storleken på förmögenheten.

Forskargruppen ser här en intressant väg framåt för att ytterligare förfina modeller för den ekonomiska röstningens betydelse för partival/väljarbeteende. Personligen skulle jag gärna vilja använda Sverige som fall med tanke på att hela befolkningen äger aktier i form av pensionskapital… Operationaliseringen av högrisktillgångar skulle bli grannlaga – men ett intressant fall vore det.

Läs mer:

Foucault, Martial, Richard Nadeau och Michael Lewis-Beck (2013) ”Patrimonial voting: Refining measures” Electorial Studies vol 32 s 557-562.

Lewis-Beck, Michael, Richard Nadeau och Martial Foucault (2012) ”The compleat economic voter: New theory and British evidence” British Journal of Political Science Volym 43, no 2 April 2013, s 241-261.

(Artiklarna går att ladda ned och läsa på närmaste universitetsbibliotek, som normalt har tillgång till dessa tidskrifter.)

Annonser

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Långtidsarbetslösheten kräver speciallösningar

Det är inte alltid de generella lösningarna är de bästa. I Trettondagsaftons pappersupplaga av Svenska Dagbladet skriver fyra män, tidigare verksamma inom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) om behovet av riktade åtgärder till just den grupp arbetslösa som alltid kommer på andra plats när jobben skall tillsättas.

AMS lades ned år 2007 av den borgerliga regeringen. AMS uppgift var att styra och följa upp arbetsmarknadspolitiken, men det uppdraget togs därefter över av Arbetsförmedlingen själv. Det finns en hel del som tyder på att det är just denna ledning och styrning som vare sig departementet eller Arbetsförmedlingen klarar av, Riksrevisionsverket riktade t ex redan år 2010 kritik mot Arbetsförmedlingen för just detta. Riksrevisionen har riktat upprepad kritik mot Arbetsförmedlingen rörande såväl effektivitet i största allmänhet som enskilda åtgärders genomförande.

Ingenting tyder på att den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att förbättras på något substantiellt sätt förrän om tidigast ett år, troligen dröjer det ännu längre. Samtidigt spås produktivitet och export öka igen, och kommer USA och Eurozonen igång lite bättre så späs naturligtvis den utvecklingen på. Att de långtidsarbetslösa skulle gå en ljusnande framtid till mötes genom t ex de aviserade förändringarna i A-kassan eller den sänkta bolagsskatten är därför helt osannolikt. Den som alltid kommer i andra hand när det anställs, lär hamna ännu längre ned på prioriteringslistan framöver. Som de fyra skribenterna påpekar rör det sig ofta om äldre personer (ofta män) med arbetslivserfarenhet. Vi vet också att långtidsarbetslösheten bland unga oftast gäller unga män utan avslutad skolutbildning.

Men de åtgärder som genomförs mot arbetslösheten tar enbart sikte på personer som inte har särskilt långt till arbetsmarknaden. Hela idén med jobbskatteavdrag, gränser i sjukförsäkring, lägre A-kassa och högre avgifter syftar till att göra jobb mer attraktivt. Teoretiskt funkar det. Men knappast praktiskt – dvs det funkar delvis på dem som ändå skulle ordnat jobb på ett eller annat sätt. Men den gruppen arbetslösa kan mötas av  lite olika typer av politik, det är inte jätteviktigt vilka åtgärder man föredrar, det kan t o m ses lite som en ideologisk fråga (alltså vilken typ av arbetsmarknad man vill sats på för framtiden).

Det s k FAS3 kom till som ett slags skyddsnät för dem som absolut inte hittade jobb har istället blivit en skamfläck där ännu en gång de ratade skall få veta att de är just ratade. Det är den här gruppen som är helt beroende av arbetsmarknadspolitiken. Och det är den gruppen som behöver speciella stöd, riktade till just dem. De behöver individuell hjälp från arbetsförmedlingen, något de sällan eller aldrig får idag, och arbetsgivarna behöver övertygas om att anställa dem trots att de inte är nummer ett på prioriteringslistan. Förslaget från de fyra männen på dagens Brännpunkt tycks mig rimligt (ett socialt kontrakt om att anställa en viss andel långtidsarbetslösa och få lägre lönekostnadsavgifter för hela personalstyrkan) men det finns säkert de som kan området bättre än jag.

Grundläggande är att vi måste hitta lösningar som riktar in sig på just denna grupp arbetslösa. Att få försörja sig själv och betala skatt, inte ligga någon till last och kunna gå med högburet huvud är inte bara samhällsekonomiskt lönsamt, det är också en fråga om bättre hälsa och välmående för hela familjer.

På samma papperssida i Svenska Dagbladet beskriver integrationsminister Erik Ullenhag bekymren med tonåringar som kommer till Sverige från länder där man inte gått i skola alls, eller bara sporadiskt, och därför inte klarar av att slutföra grundskolan i Sverige. Ullenhag menar att dessa barn istället borde placeras i en lägre årskurs samt få förlängd skolplikt. Den satsning som han själv för fram i artikeln består i att ge tre (3) extra lektioner per vecka! Satsningen innebär också en extra stöd till tio särskilt utsatta skolor. Jag vill inte klaga på åtgärden i sig, det är gott och väl att man gör något.  Men är det verkligen så att en 14-åring från Irak som inte gått i skola t ex eftersom han är kristen och känt sig hotad förväntas börja i åttonde klass i en svensk skola då börjar jag undra hur svenska beslutsfattare är funtade. Är det verkligen möjligt att mottagandet av flyktingar är så feltänkt? Självklart kommer den här unge mannen endast med extrema svårigheter att kunna få en vettig framtid i vårt land. Tre timmar extra i veckan är inte något som räcker. Även här måste speciallösningar till. Barn i den här situationen måste gå i särskild skola och få särskilt anpassad undervisning – allt i syfte att ta sin examen precis som alla andra, bara lite senare.

Satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken – och skolpolitiken – tycks mig felriktade om det är de verkligt sårbara grupperna man vill hjälpa och stötta.

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.

Fallet Ojnareskogen: Kooperativt ägande befrämjar god resursanvändning

Avverkningen i Ojnareskogen på norra Gotland har tillfälligt avbrutits. Dels har skogsägarföreningen Mellanskog avbrutit på eget bevåg och därefter har också Länsstyrelsen på Gotland stoppat avverkning i väntan på förtydliganden om hur mycket skog som egentligen skall avverkas. Högsta Domstolen väntas fatta beslut om huruvida den skall ta upp frågan om villkoren för att bryta kalk i området.

Min personliga uppfattning är att kalkbrottet bör stoppas i väntan på en mer djupgående utredning. Det tycks mig som en märklig samhällsekonomisk kalkyl att skövla ytterligare ett område i omgivningen och därmed också både hota vattentillgången samt utrota arter och naturtyper som inte går att få tillbaka för den – trots allt – lilla vinsten för vårt gemensamma.

Men, här tänkte jag ta upp den lilla tanken som rann upp i mitt huvud när jag insåg att Mellanskog på eget bevåg stoppat avverkningarna, bland annat därför att deras egna medlemmar på norra Gotland protesterat och för att en ekonomisk förening som Mellanskog inte ville förknippas med tvång, brutalitet och delta i verksamhet som upplevdes tvivelaktig. Nordkalk däremot är ett företag som i sin tur ägs av den finländska familjekoncernen Rettig Group. Företaget framhärdar i att fortsätta sin verksamhet på Gotland oavsett protesterna, eftersom man inte vill ha något produktionsstopp när den andra kalktäkten man exploaterat tar slut om ett drygt år… Nordkalk är för övrigt också företaget som tänker riva den unika s k Kalklinbanan i Sörmland-Västmanland trots att denna är vår enda kvarvarande motsvarande bana och som sådan ett industriellt kulturarv som är världsunikt! Men Nordkalk har inget intresse av att bevara svenska industriella kulturarv. Nordkalk kan kontrasteras med det medlemsägda Mellanskog som genom lokal förankring och genom att vara beroende av enskilda skogsägare blir så mycket mer känsliga för de konsekvenser en verksamhet har på lång sikt.

I den ena fallet har vi ett utlandsägt företag vars produktion på Gotland inte kommer Gotland till del på annat sätt än genom ett antal arbeten under en tidsbegränsad period, här bedrivs inget utvecklingsarbete och ingen förädling. I det andra fallet har vi ett medlemsägt kooperativ där personer med gemensamma ekonomiska intressen gått samman för att bli starkare i förhandlingar och kunna utnyttja en del stordriftsfördelar. Men dessa ägare är beroende av att skogen s a s finns kvar, alltså att resursen som de använder finns kvar och utvecklas. Det är inte alls märkligt att det är just ett sådant ”företag” som till slut tar intryck av t ex Naturvårdsverkets argumentation och den lokala opinionen. Därmed inte sagt att lokala intressen alltid skall styra samhällsekonomin.

Min poäng är att resursutnyttjande sker bäst när de människor som är beroende av en gemensam resurs och ges möjlighet att gemensamt bruka och utveckla resursen. På samma sätt som ett bibliotek på ett universitet är något som alla har glädje av fungerar och därför bidrar alla efter förmåga till (alltså inte stjäl böcker utan istället föreslår goda inköp) så kan också de som vet att deras vatten, deras skog och deras naturvärden är stommen för en gemensamma framtid bättre väga in de långsiktiga konsekvenserna av en exploatering bättre än ett företag vars enda intresse är råvarutillgångar.

Det finns något mellan ”jag äger” och ”dom äger”. Det finns ett ”vi äger” och därmed äger vi något som vi brukar med omsorg. Det kooperativa ägandet borde stå högt i kurs i Sverige med alla sina bostadsrättsföreningar, men de flesta som bor så tycks tro att de ”äger” sin egen lägenhet istället för att man gemensamt äger ett hus. På något märkligt sätt har olika varianter av kooperationer, icke-vinstdrivande företag, ekonomiska föreningar och företag ägda av de anställda försvunnit ut ur den svenska näringslivets diskurs trots att allt fler kooperativ startas inom t ex välfärdssektorn. Men det finns plats för sådant ägande i alla delar av samhällsekonomin.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.