”Den sekulära staten under belägring” Om en bok av Christian Joppke

En bok av den tyske sociologen Christian Joppke har blivit liggande på mitt läsbord under lite för lång tid – men semestern blev en lämplig tidpunkt att ta itu med ”Den sekulära staten under belägring. Religion och politik i Europa och USA” utgiven 2015 på Daidalos i svensk översättning av Joel Nordqvist. Temat är ju extremt aktuellt och titeln närmast bombastiskt ambitiös 🙂

Boken är till 4/5 en bred och bildad översikt över främst europeisk litteratur som över tid diskuterar relationen mellan religion och politik. Beläsenheten hos Joppke är djupt imponerande, men texten bär drag av just läsefrukter, alltså inte helt bearbetad och internaliserad kunskap. För den som inte sysslat med fältet är det oklart varför de linjer i litteraturen som väljs är de mest relevanta, liksom varför fokus är på Europa och USA (även om det sägs att det skall vara så). Syftet med denna genomgång är helt enkelt vagt formulerat och för mig, som kan terrängen ganska väl, är det många stickspår och kringelikrokar i vandringen som jag inte ser relevansen av. Stort fokus på klassiker som Weber och Tocqueville, men resonemangen för inte framåt, vi får veta att kritiken mot Weber är massiv och att Tocqueville gjorde iakttagelser av fortsatt relevans. Ja, och… ?

Detta till trots, i slutet där Joppke kommer in på det som nog är hans huvudfråga men som han inte klarat att hantera empiriskt (för det går inte…) blir det intressant. Han noterar att den liberala staten alltid måste föredra mångfald, men fram till den gräns när religiösa inriktningar sårar och kränker. Men, så tänker vi inte om yttrandefriheten, reflekterar jag. Vi får inget djupare svar av Joppke.

Sekularismen kan inte reduceras till en livsåskådning bland andra, menar Joppke, den genomsyrar det liberala demokratiidealet. Och, tillfogar han, kristendomen är en religion (ja, han diskuterar begreppet noga!) som är gjord för sekularisering till skillnad mot islam. Joppke diskuterar inte det men rimligen hänger det samman med att demokrati och kristendom utvecklats i relation till varandra i Europa. Anspråken hos kristendomen är väl förenliga med sekularingsprocessen, även som dominerande religion, något som Joppke (och många andra) menar inte är fallet med islam som majoritetsreligion. Islam som minoritetsreligion får dock en annan ställning (Europa) och kan där förenas med det skydd för minoriteter som är en del av den liberala statens fundament. Att den evangelikala rörelsen i USA vill fylla ut det sekulära tomrummet i den amerikanska staten är däremot inte alls förenligt med liberala demokratiideal menar Joppke.

Och han slutar där så många slutar, även jag, i pragmatismen. Joppke diskuterar olika rättsfall och visar att juridiken blivit den adekvata arenan för religion och politik-skiljelinjen. Och att varje fall måste beaktas för sig. Det finns inte en lösning på dilemmat mellan religiösa anspråk och den liberala demokratins anspråk. Heller.

Läs den gärna – få samhällsvetare har så grundligt gått igenom litteratur och diskussion i ämnet. Klokare blir man!

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

”Det är ni som bestämmer!” Om demokrati och journalistik

I inledningen till Melodifestivalen på Sveriges Television säger programledarna att vissa bidrag skall till finalen och andra till andra chansen. ”Det är ni som bestämmer” säger de och viftar med armarna mot tittarna på andra sidan kameran.

Det är ni som bestämmer, ja så uppfattar många också demokratin. Med en ökad individualisering och minskad auktoritetstro har demokratibegreppet kommit att bli alltmer av ett ”det är jag som bestämmer”. Men som jag ofta påpekat på den här bloggen är folkvilja och en enkel addition av alla väljares preferenser inte samma sak. Jag tror att en del av både mediernas och opinionens villrådighet i relation till mobiliseringen som sker via de s k trollfabrikerna och desinformationsgrupperingerna kan hänföras till en bristande förståelse av demokratibegreppet i en digital tid.

I en representativ demokrati måste preferenser och förslag artikuleras, aggregeras och kanaliseras. Och det är partiernas jobb – ett jobb de blivit sämre på att göra. Skälen till det är många, de flesta diskuteras i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men viktigare här är att mobilisering av specifika intressen direkt mot de demokratiska institutionerna inte får ersätta partiernas uppgift (lobbying omges av många regler). Med digitalisering och individualisering kan dock en handfull individer sätta en enorm press på t ex ett mediebolag eller en organisation – en mobilisering som alltså inte alls motsvarar något allmänintresse eller har slipats av och vägts mot andra intressen och konsekvenser. Medierna är ofta rädda för att inte spegla debatten bland medborgarna och även känsliga för anklagelser om att vara elitistiska – sådana anklagelser underminerar ju mediernas roll i en levande demokrati.

Men demokratin behöver journalistiken, den verkliga journalistiken, den professionella journalistiken. Journalister skall aldrig vara lojala mot något annat än allmänintresset och sanningen – men tyvärr har journalistiken i marknadslogikens tid blivit ängslig och vågar inte stå upp för sin egen roll som tredje statsmakten. Plus att tiden och kunskaperna brister för många journalister. Jag har t o m hört en programledare i ett radioprogram i public service avbryta en inbjuden gäst som kritiserade politiker i allmänhet för att de inte fattat beslut av mer allmän typ med att ”nu är ju inga politiker här och kan försvara sig”. Sådant är bara trams.

Journalistiken och journalister som tar sin roll på allvar är oberoende, sanningssökande och orädda för kritik. Jean Paul Sartre sa att en intellektuell inte har något fosterland, samma sak är det med journalistiken. Journalister har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara populära personer (om de blir det bör de dra öronen åt sig). I ett samhälle där partier och organisationer har backat från sina uppgifter och där medierna istället – både som aktörer och arenor – är de som artikulerar, aggregerar och kanaliserar medborgarnas preferenser är journalistiken inte bara viktig för opinionsbildningen utan också för att värna demokratin. Så, ja visst, i en demokrati är det vi som bestämmer – men om medierna låter sig styras av enskilda med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier som får en privilegierad ställning då är frågan vem som bestämmer? Inte är det vi i alla fall.

***

Lästips: Om medierna och demokratin, ”Mediekratin – Mediernas makt i svenska val” av Kent Asp och Johannes Bjerling (2014), samt om informationsmäklarnas centrala roll i en demokrati, klassikern ”An economic theroy of democracy” av Anthony Downs (1957)

Populismen: om varför den hotar demokratin

Jag har tillbringat lite tid i helgerna med att läsa Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” som kom i svensk översättning från tyskan* förra året. (Tack vare den omistliga bokhandeln Aniara på Linnégatan i Göteborg kan man fortfarande leta intressanta fackböcker genom att hålla i dem, bläddra i dem och känna på dem.) Müller är en tysk-amerikansk statsvetare vars bakgrund är den politiska filosofin och inte – som oftast när det gäller dessa ämnen – politiskt beteende eller väljarforskning. Därför är hans bok också både mer intressant och lite mer provocerande än övrigt i ämnet som jag läst det senaste året.

Müller utgår från ett demokratiteoretiskt perspektiv och lyfter specifikt fram populismens anti-pluralism som dess avgörande hot mot den europeiska demokrati vi känner idag. Han är också tydlig med att det inte finns plats för någon ”god populism” vilket gör åtminstone mig glad. Avgörande, menar han, är att skilja människors rimliga missnöje (som är av demokratiskt godo) och den populistiska mobilisering som detta missnöje idag används till (som är av demokratiskt ondo). Müller tillbakavisar tanken på att populism är en politisk ideologi eller bärs fram av en enhetlig grupp väljare. Tvärtom är populismens grundprincip en anti-pluralism och det är därmed inte demokratin som idé de utmanar utan tanken på representation. Populismen anser den egna rörelsen vara den exklusiva representationen av ”folket” och accepterar inte vad demokratin ser som en legitim opposition. Därmed avskyr populismen också medier, medier representerar mångfald, opposition och kritisk granskning av samhällets institutioner. Müller pekar här på att populismen när den får makt omedelbart försöker tysta all opposition.

Populismen när föreställningen att folket skall ta ”sin stat” i besittning, och att ”folkets vilja” har en moralisk överhöghet över alla andra värden. Striden mellan populister och rörelser inom demokratin som istället bejakar tanken på representation av minoriteter, mångfald och opposition är således en moralisk strid, om vi skall tro Müller.

Müller påpekar att det alltid är tillfälligheter som avgör vem som tillhör folket och inte, en fråga som är central för demokratins utveckling. Alla vet att det är en frukt av tillfälligheter vem som hamnat på vilken sida nationsgränsen både i Norden och Europa som helhet. Demokratisk inkludering kan inte avgöras med demokratiska verktyg – inkludering är en fortgående process. Men då gäller det att de demokratiska liberala krafterna argumenterar för inkludering utifrån moraliska principer som rättvisa och anständighet, inte pass, språk eller hudfärg. Folket i den representativa demokratin skapas helt enkelt i en konstruktiv process. För populisten är detta ett otänkbart förhållningssätt. Och det är där, menar Müller, som den avgörande skillnaden i demokratiuppfattning syns mellan populisten och icke-populisten: Ett polyfont folk kan representeras i sin mångfald och kan leva med olika uppfattningar även om centrala livsvillkor – för populisten är ”vi:et” monolitiskt, moraliskt oantastligt och har en legitim rätt till makt.

Müller har skrivit en essä som behandlar populism utifrån ett europeiskt idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv, ett perspektiv som jag tycker lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. Jag håller inte med om logiken i alla Müllers slutsatser, en del antaganden finner jag förhastade och stoffet är inte nytt men syntesen och diskussionen var, efter en viss första skepsis, uppfriskande läsning.

*Jag läser inte själv tyska men jag tror att för den statsvetenskapligt orienterade person som gör det är boken mer lättillgänglig på originalspråket än i översättning.

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

En bref: Hoten mot demokrati och yttrandefrihet i Turkiet

Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet har president Erdogan inlett en omfattande utrensningskampanj som kollektivt drabbar stora grupper av medborgare, oftast med motivet att de har kontakt eller är en del av den s k Gülengruppen. För en utomstående bedömare tycks istället utrensningarna handla om att Erdogan vill stärka greppet om statens institutioner, de institutioner som han så gärna framhåller som den turkiska demokratins fundament.

Men en demokrati som tystar journalister, akademiker och kritiker är inte mycket till demokrati. Det som händer i Turkiet just nu påminner obehagligt mycket om en repressiv utveckling mot totalitarism. Att Europarådets representant reser på besök till Erdogan och går till rätta med EU för att istället försvara Erdogans agerande förvånar mig. Självklart måste den turkiska regimen motverka nya kuppförsök men en uppgörelse med förövarna som inte uppfyller rättsstatens krav är värd all kritik som EU-länderna formulerat.

Läs om vad PEN skriver om Turkiet och skriv gärna under upproret på sidan.

Läs mer om repressionen mot Turkiets intellektuella och journalister här och här.