Almedalsveckan IV: Flyktingopinion, Nordiska motståndsrörelsen och Åkessons utopier

Almedalen fick ge sig till tåls medan jag skötte andra ärenden på förmiddagen, men lagom till lunch på fredagen cyklade jag in till Visbys centrala delar för att äta torsk med äggsås på studentrestaurangen. Gott! Allvaret tog dock sin början på Västsvenska arenan där jag tillsammans med tre kolleger presenterade analyser av SOM-undersökningens data från 2016 års undersökning. Det seminariet går att se i efterhand här (scrolla längst ned).

I all korthet presenterade jag en kraftig förändring i attityd till flyktingmottagning, i restriktiv riktning, bland svenska folket. 2016 års undersökning bryter därmed en trend som länge visat minskad restriktivitet. Förklaringen till den snabba och stora förändringen är sannolikt den svenska policyförändringen; när politiken läggs om följer opinionen med. Bakgrunden är också att migrationsfrågorna sedan några år tillhör dem som står högst upp på svenskarnas agenda, en effekt av samspelet mellan politisk mobilisering, medial uppmärksamhet och ett förändrat parlamentariskt läge. Läs mer i SOM-boken ”Larmar och gör sig till” som publicerades sista veckan i juni.

När jag lämnade tältet där seminariet hölls möttes jag av den s k mångfaldsparaden i Visby som stannade alldeles utanför och höll ett litet apellmöte. En brokig samling av individer möttes under den gemensamma devisen ”kärlek åt alla”. Just bakom denna grupp ställde sig dock ett antal personer från Nordiska Motståndsrörelsen. De bar gemensamt en banderoll på vilken det bara stod just det, Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen vet mycket väl att det räcker med namnet och närvaron för att alla skall förstå budskapet.

På kvällen, efter en fika på fina ”Ett rum för resande” med en Amaretti-kaka och en läskande äppeljos, var det dags att lyssna på Jimmie Åkessons partiledartal. Hans svartmålning av vårt lands nuvarande läge var lika monokrom som någonsin hans utopi var fylld av förklarat ljus. Det var ont om politiska förslag, men sympatisörerna verkade gilla allra bäst när han använde de gamla uttrycket ”att ta seden dit man kommer” eller påpekade att om den som befann sig här inte ville anpassa sig till ”vårt” sätt att leva så kunde man ge sig av. Applåderna var i alla fall starkast i dessa passager.

Talet lekte bitvis med traditionellt fascistiska ideologiska element, som t ex förnekandet av klass och kön som intressekonflikter till förmån för folkets enhet och gemenskap. Även de utopiska visionerna hade drag av de anti-kapitalistiska visioner som präglade Benito Mussolinis ideologiska bagage. Den fria marknaden och socialismen är hos honom de givna fienderna, staten och nationen är ett och folket är denna kombinations inkarnation. Mest påfallande hos Åkesson var dock den ymniga användningen av  termen ”folkhem” – och talet började och slutade med Heidenstams fosterländska epos ”Medborgarsång” (1899).

Läs f ö gärna om folkhemsmetaforens resa, från sitt ursprung i den tyska konservatismen till bärande del i socialdemokratin, i Fredrika Lagergrens avhandling ”På andra sidan välfärdsstaten” från 1999.

De alldeles otvetydiga fascisterna, både till ideologi, organisation och politisk aktivitet är dock Nordiska Motståndsrörelsen som häpnadsväckande nog fått tillstånd att medverka i Almedalsveckan år 2017. Deras budskap sammanfattas i nio punkter (deras eget material) och innebär att vare sig demokrati eller rättsstat kan fortleva. De nio punkterna är dock motstridiga i ett flertal avseenden som gör dem svåra att vare sig tolka eller se som seriösa förslag. Hur kan t ex yttrandefriheten vara ”omfattande” i någon rimlig mening av ordet när ”folkförräderi” skall hanteras av folkdomstolar och media som är ”folkfientlig” skall förbjudas?

Men viktigare just nu än att skärskåda NMR:s budskap är att förstå skillnaden mellan å ena sidan aktörer som är meningsmotståndare inom ramen för en demokratisk värdegrund och aktörer som ser sina politiska motståndare som fiender, vars existens man alltså kan sätta ifråga. Den skiljelinjen verkar inte vara helt glasklar för alla.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på den brittisk-inspirerade puben Black Sheep med en diskussion om staten Burgunds uppgång och fall. 🙂

***

Detta blir min sista rapport från Almedalen och jag önskar alla som har semester en avkopplande sådan och i vilket fall en sommar med ledig tid för familj och vänner.

 

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

Almedalsveckan I: Björklund, (G) som i Gud och populism

Så var då Almedalsveckan igång för min del. Anlände ett – som vanligt får man nog säga – soligt Visby med en imponerande välfungerande logistik kring ankomst och inkvartering. Och efter ett par timmars förberedelser inför morgondagens seminarier var det dags att lyssna på Jan Björklund på Almedalens scen.

Eftersom jag hört Björklund många gånger både från den scenen och i andra sammanhang känner jag igen han retoriska stil: personlig, individorienterad, uppfordrande och rätt kaxig. Idag var det inget om skolan, ett område där kaxigheten tyvärr har kompletterats med skygglappar, men mer om klassresor, starka kvinnor (särskilt mamma) och möjligheten för alla, verkligen alla, att kunna förverkliga sin potential och utvecklas så långt förmågan räcker.

Jag har alltid känt en frändskap med Björklund, hans uppväxt liknar min egen, och jag upplever att han bottnar i frågor om klassresor och uppbrott från auktoritära kollektiv. Talet idag var personligt, kort och kärnfullt, med en tydlig socialliberal prägel. Jag läste in en önskan att inte bidra till den polarisering som håller på att göra alla politikens nödvändiga kompromisser och allianser omöjliga.

Att Björklund håller ställningarna är tydligt, frågan är hur länge ställningarna håller. Över valet 2018? Ja, jag tror Jan Björklund vill vara nyckeln till en ny regeringsmajoritet, kanske ser han det som liberalernas uppgift återigen, som för hundra år sedan. Och han vill vara den som gör det möjligt.

***

För övrigt; trevligt mingel i Krukmakarens hus, (G) som i Gud arrangerade – vilket betyder tidningen Dagen, Pingst och Frälsningsarmén.

Imorgon deltar jag i två seminarier och sannolikt en radiosändning. Fokus imorgon är termen ”populism” som jag diskuterar kl 9.00 på Västsvenska arenan och sedan i ett annat perspektiv på Newman/Bilda-scenen kl 11.00 – sannolikt även i Studio Ett, Sveriges radio efter kl 17.

 

 

En bref: Om franska parlamentsvalet, omgång två

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning idag, innan dagens val i Frankrike hade genomförts. När nu resultaten trillar in tycks valdeltagande ligga en bit under 50 procent, vilket påkallar agerande. Den franska demokratin håller på att bli presidentiell (istället för semi-presidentiell) men utan de s k checks and balances som bör vara inbyggda i ett sådant system. Orsaken till att man bör ha begränsningar är dels legitimitet i relation till medborgarnas intressepluralism, dels att makten blir absolut och därmed lättare korrumperas/utnyttjas.

Den nu gällande franska konstitutionen, som de Gaulle krävde och fick 1958, var visserligen grundad i hans misstro mot parlamentet. Men som sann demokrat ville de Gaulle aldrig avskaffa parlamentets inflytande. Genom att 1962 införa folkvalt presidentämbete parallellt med folkvalt parlament menade han att göra presidenten till en slags ”överdomare” som inte förväntades vara partipolitiker. Med den ändring som genomfördes i och med 2002 års val då mandatperioderna synkroniserades har den dynamiken gått förlorad.

I övrigt kan man säga att Macron överraskade mig genom att lyckas skapa en tillräckligt stark och bred rörelse för att få en klar majoritet i parlamentet (som prognosen ser ut) men att den faktiskt inte alls blev som stor som de tidigare prognoserna (efter första valomgången) predicerade. (Blev 350 mandat inkl MoDem, uppdaterat 170619)

Det är mitten och flankerna som attraherat väljarnas intresse detta år i Frankrike. Men den vänstra flanken kommer att utgöra en starkare röst än den högra – La France Insoumise och Kommunistpartiet fick tillsammans 30 (blev 27, uppdaterat 170619) mandat medan Front National tycks få åtta. (Notera också att socialistpartiet blev större än FI+PCF, uppdaterat 170619) Premiärminister Philippe tycktes ikväll sträcka ut händer åt både moderat höger och moderat vänster (Rep och PS) vilket kan ge brett stöd för ny politik. Samtidigt har socialistpartiet en rejäl partitransformation framför sig om vi skall tro ledande politiker i det partiet. Vart det leder vet vi inte alls ännu.

(Lite under radarn för de flesta utanför Frankrike har den korsikanska nationalismen under de senaste åren vunnit politisk terräng, från att sedan 2015 vara den största politiska kraften på ön har rörelsen nu också tre (3!) ledamöter i den franska Nationalförsamlingen. Något att följa. Uppdaterat 170619)

Nu börjar då allvaret för Macron. Det är med stor spänning jag kommer att följa utvecklingen i Frankrike och särskilt Frankrikes roll i EU:s förändring. Och hur skall Sverige förhålla sig till Macron?

Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen sa.

Franska parlamentsvalets första omgång: några viktiga frågor

På söndagkvällen den 11 juni talar det mesta för att President Emanuel Macron får en rejäl majoritet i den franska nationalförsamlingen när valets två omgångar är genomförda nästa söndag. Det är inte ovanligt, sedan presidentval och parlamentsval synkroniserats, att presidenten får den majoritet han (hitills bara män) vill ha och behöver för att styra. Men ovanligt är förstås att en rörelse som är så ny och så oprövad som ”La République en Marche” så snabbt kan samla ihop tillräckligt med väljare för att ge en majoritet i parlamentet.

Många invänder att valdeltagandet tycks bli det lägsta, mer eller mindre, under femte republiken i en första omgång, och det är ju graverande. Samtidigt brukar valdeltagandet ligga betydligt lägre i parlamentsvalen än i presidentvalen, och lägre än t ex i Sverige. Frågan är om det finns ett orsakssamband mellan synkroniseringen av presidentval och parlamentsval? Kräver en analys.

Intressant är också om fler eller färre mandat än tidigare blir klara i första omgången denna omgång. Det vet vi inte än. Ju fler som blir klara i första omgången desto lägre konkurrens vilket antyder en lägre polarisering/politisering i kampanjen. Vi behöver också veta hur konstellationerna ser ut i de valkretsar där den andra omgången avgör (vilket är den absoluta merparten) – vilka är konkurrenterna? Ser vi en vänster-höger-konkurrens? Eller en intern mitten-strid? Och vilken av vänsterns kandidater är det som är starkast – vilka allianser ingås? Kräver en analys.

Det franska valsystemet är finurligt, kanske på gränsen till svårbegripligt, men det gör en sällsynt möjlighet till en slags ”andra-röst” för många väljare. I min värld är dock förändringen till ett system där president och parlament väljs synkroniserat en idé som inte passar ihop med konstitutionens idé om valsystemet. Frågan är hur länge den femte republiken består – oavsett Macron – i sina nuvarande former. Men det är en betydligt svårare och mer långsiktig fråga än det parlamentsval Frankrike just nu genomför.

På återseende – Au révoir.

En bref: Det ariska urhemmet numera nedpackat i ett traktorgarage

Och för Wirth var denna plats (Tanum, förf anm) också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra.

Så skrev jag i en krönika i Borås Tidning söndagen den 21 maj 2017 efter en resa upp till Tanum och trakten däromkring för att bese och diskutera bronsålderns hällristningar. Färden gav tillfälle till diskussioner kring dåtiden men också, och kanske viktigast, samtal kring hur tolkningar av historien används som om de vore absoluta sanningar – när de bara är just hypoteser och mer eller mindre sannolika förhållanden. Ofta är det något förhållande i nutiden – i Hitlers fall den ariska rasens överlägsenhet – eller en egen uppfattning som ter sig ”naturlig” – till exempel att kvinnor skall ägna sig åt hemarbete – som skall legitimeras med historiska s k sanningar.

Men vetenskap om historien kan inte användas på det sättet. Historien är lika mycket en konstruktion av vår samtid,  och våra tolkningar av historien exponerar hur vi ser på vår egen tid. Ingen av oss undkommer den fällan. Så, mycket ödmjukhet krävs i umgänget med historien!

Men, ta en tur till Tanum och passa på att besöka Underslös museum och se utställningen där. Lyssna på viskningarna från en tid som ingen av oss kan minnas…