”Den sekulära staten under belägring” Om en bok av Christian Joppke

En bok av den tyske sociologen Christian Joppke har blivit liggande på mitt läsbord under lite för lång tid – men semestern blev en lämplig tidpunkt att ta itu med ”Den sekulära staten under belägring. Religion och politik i Europa och USA” utgiven 2015 på Daidalos i svensk översättning av Joel Nordqvist. Temat är ju extremt aktuellt och titeln närmast bombastiskt ambitiös 🙂

Boken är till 4/5 en bred och bildad översikt över främst europeisk litteratur som över tid diskuterar relationen mellan religion och politik. Beläsenheten hos Joppke är djupt imponerande, men texten bär drag av just läsefrukter, alltså inte helt bearbetad och internaliserad kunskap. För den som inte sysslat med fältet är det oklart varför de linjer i litteraturen som väljs är de mest relevanta, liksom varför fokus är på Europa och USA (även om det sägs att det skall vara så). Syftet med denna genomgång är helt enkelt vagt formulerat och för mig, som kan terrängen ganska väl, är det många stickspår och kringelikrokar i vandringen som jag inte ser relevansen av. Stort fokus på klassiker som Weber och Tocqueville, men resonemangen för inte framåt, vi får veta att kritiken mot Weber är massiv och att Tocqueville gjorde iakttagelser av fortsatt relevans. Ja, och… ?

Detta till trots, i slutet där Joppke kommer in på det som nog är hans huvudfråga men som han inte klarat att hantera empiriskt (för det går inte…) blir det intressant. Han noterar att den liberala staten alltid måste föredra mångfald, men fram till den gräns när religiösa inriktningar sårar och kränker. Men, så tänker vi inte om yttrandefriheten, reflekterar jag. Vi får inget djupare svar av Joppke.

Sekularismen kan inte reduceras till en livsåskådning bland andra, menar Joppke, den genomsyrar det liberala demokratiidealet. Och, tillfogar han, kristendomen är en religion (ja, han diskuterar begreppet noga!) som är gjord för sekularisering till skillnad mot islam. Joppke diskuterar inte det men rimligen hänger det samman med att demokrati och kristendom utvecklats i relation till varandra i Europa. Anspråken hos kristendomen är väl förenliga med sekularingsprocessen, även som dominerande religion, något som Joppke (och många andra) menar inte är fallet med islam som majoritetsreligion. Islam som minoritetsreligion får dock en annan ställning (Europa) och kan där förenas med det skydd för minoriteter som är en del av den liberala statens fundament. Att den evangelikala rörelsen i USA vill fylla ut det sekulära tomrummet i den amerikanska staten är däremot inte alls förenligt med liberala demokratiideal menar Joppke.

Och han slutar där så många slutar, även jag, i pragmatismen. Joppke diskuterar olika rättsfall och visar att juridiken blivit den adekvata arenan för religion och politik-skiljelinjen. Och att varje fall måste beaktas för sig. Det finns inte en lösning på dilemmat mellan religiösa anspråk och den liberala demokratins anspråk. Heller.

Läs den gärna – få samhällsvetare har så grundligt gått igenom litteratur och diskussion i ämnet. Klokare blir man!

”Strangers in their own land” Om en bok av Arlie Russell Hochschild

En god vän rekommenderade boken ”Strangers in their own land: Anger and mourning on the American right” av den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochshhild. Sagt och gjort, snart låg boken i läshögen. Och det var en bra rekommendation. Ytligt sett skildrar Hochschild de politiska stämningar som förklarar den amerikanska högerns* radikalisering och valet av Donald Trump som president, men på ett djupare plan ger hon sig tid att försöka förklara och förstå motiven och drivkrafterna i en rörelse som ger syre och kraft åt en djup politisk klyfta i USA. På vägen levererar hon en del intressant tankegods även för en europée med intresse för högerns politiska liv.

Hochschilds syfte är att förstå den stora paradoxen, som hon kallar den, i att människor som i objektiv mening behöver stöd från den offentliga makten/den federala regeringen ändå konsekvent vänder sig till de politiska krafter som motarbetar deras egna intressen. För en europeisk samhällsvetare är frågan lätt igenkännbar som ”varför röstar arbetarklassen emot sin egna klassintressen” och det ideologiska svaret var länge ”falskt medvetande”. Det svaret är obsolet, men frågan kvarstår. Hur skall vi förstå att så många medborgare agerar politiskt i direkt motsättning till vad som reellt är i deras intresse?

Hochschild väljer att fokusera på miljöfrågan och besöker Louisiana, USA:s nästan allra fattigaste stat och den med absolut störst miljöföroreningar till följd av industriell exploatering. Hon följer en grupp medborgare under flera års tid och försöker ta sig över vad hon kallar ”den känslomässiga muren” mellan dessa djupt konservativa människor med starka uppfattningar om rätt och fel och sin egen universitetsliberala kaliforniska politiska utblick. Hon finner människor som djupt och innerligt sörjer förstörda marker, förgiftade sjöar, dött djurliv, livsfarligt dricksvatten och platser där själva territoriet försvunnit (slukhål) men som ändå röstar på kandidater som vill ta bort alla former av nationella regleringar kring miljön och som motsätter sig att industrin tar ansvar för den förstörelse den åstadkommit.

Hon ger ett svar, denna grupp medborgare upplever sig svikna i sina förväntningar. De har bildligt talat stått i kö i väntan på sin tur för att kunna förverkliga den amerikanska drömmen (ett ståtligt hus, ett par stora bilar, barnens utbildning, bra lön för manlig försörjare etc) men sett den federala regeringen slussa in så många utsatta grupper (svarta, fattiga, arbetslösa, flyktingar, ensamma mödrar m fl) före dem själva i kön att de helt enkelt inte hinner fram till drömmens mål.

Jag är inte riktigt övertygad av hennes svar, det refererar till en ekonomisk/materiell förklaring som jag inte ser i hennes intervjuer. Jag tycker att ett annat svar gömmer sig i texten (och hon diskuterar det här och där) och det svaret handlar om vad som är viktigast för individen. Möjligen är det min statsvetenskapliga erfarenhet som talar här, men för mig är det uppenbart att miljöfrågan inte är den bästa frågan för att undersöka den stora paradoxen (som Hochschild kallar den). Vi vet att människor har uppfattningar om många ting men att det som avgör partival (kandidatval) är vilka frågor väljarna tycker är verkligt viktiga (alltså inte viktiga i vardagsspråklig mening utan politiskt avgörande).

För mig framgår det av läsningen att Hochschilds alla intervjuer med all önskvärd tydlighet visar att kulturella/moraliska frågor övertrumfar de ekonomiska när det kommer till politiken. För de republikanska väljare hon lär känna är arbetsmoral, gudfruktighet, självuppoffring och uthållighet moraliska värden som också borde känneteckna hela samhället. När staten ger förtur och välfärd till vad dessa väljare uppfattar som lata, ogudaktiga, egoistiska människor som hellre ger upp och vill ha gåvor än stå ut med långsiktigt arbete för att försörja sig själv – ja, då förråder staten (den federala regeringen) också de ideal som Hochschilds grupp  håller högt.

Heder, moral och plikt, att offra sig och anpassa sig – det är egenskaper som dessa republikaner av olika kristna schatteringar håller högt. Och det bör också prägla samhället menar de. Varför röstar de då på Trump? Ja, flera gör det motvilligt och andra försöker se det goda hos honom. För de flesta verkar han helt enkelt representera den fria marknad och raka kapitalism som de ser som enda räddningen för sina egna moraliska värderingar.

Vid sidan av denna grundläggande analys kan man notera att Hochschild urskiljer starka klass- och könsstrukturer. De som låter sig intervjuas anser sig tillhöra en medelklass (i Sveriges skulle de i huvudsak anses vara arbetarklass) vars viktigaste konflikt inte är uppåt utan nedåt! Det viktigaste, menar många av dem, är att de fattiga inte får del av de gemensamma resurser som medelklassen anser sig själva ha rätt till – de flesta fattiga är helt enkelt fattiga för att de inte förtjänar något annat. (Det finns undantag från denna regel, ensamstående mödrar som blivit lämnade t ex.) För att ta emot statlig välfärd måste man visa att man förtjänar den, det är den generella uppfattningen, och det gör man egentligen bäst genom att inte ta emot den alls, eller motvilligt och tillfälligt (absurt men sant).

Enligt min mening kan inte förklaringsmodellen föras över till Europa, den har (vilket Hochschild visar) djupa rötter i inbördeskriget och i medborgarrättsrörelsen. Men, och det är viktigt, att de kulturella frågorna blivit politiskt avgörande är något vi också ser i europeisk politik. Om vi hårddrar Hochschild så ligger förklaringen till den förändringen (från ekonomiska till kulturella frågor) i att liberaler och vänster tillsammans drivit fram en typ av politik som gjort den amerikanska medelklassens (den europeiska arbetarklassens) värderingar om heder, manlighet, moral och hierarki klandervärda medan en urban, tolerant, hedonistisk och kosmopolitisk livsstil blivit norm. Jo, visst, men frågan ligger ändå kvar och skaver, hur blev det så? Mitt svar är individualiseringen; den globala befrielse av individen som blev följden av avkolonisering, liberalisering, avreglering och mänskliga rättigheter har skapat en ny samhällsmoral och nya värden som trängt igenom under perioden efter 1970, med ett särskilt språng efter kalla krigets slut. Och så länge den moraliska/kulturella sfären förblir polititiserad så kommer också den politiska klyftan att bestå.

Hochschilds bok har mycket att tillföra europeisk debatt – dels gör hon vad få gör, hon söker djupare liggande motiv och rationaliteter i vad som på ytan ser paradoxalt ut, dels gör hon vad få svenska forskare gör, ägnar sig åt närmast antropologiska studier inom politikområdet. Att hon sedan ger ut en lätt-tillgänglig text som uppfyller höga krav på vetenskaplig akribi är ju alldeles fantastiskt, och avundsvärt! Läs den!

Arlie Russell Hochschild ”Strangers in their own land. Anger and mourning on the American right.” New York, New Press, 2016

* Jag använder medvetet höger, vänster och liberal som grovhuggna kategorier i den här texten.

En bref: Det ariska urhemmet numera nedpackat i ett traktorgarage

Och för Wirth var denna plats (Tanum, förf anm) också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra.

Så skrev jag i en krönika i Borås Tidning söndagen den 21 maj 2017 efter en resa upp till Tanum och trakten däromkring för att bese och diskutera bronsålderns hällristningar. Färden gav tillfälle till diskussioner kring dåtiden men också, och kanske viktigast, samtal kring hur tolkningar av historien används som om de vore absoluta sanningar – när de bara är just hypoteser och mer eller mindre sannolika förhållanden. Ofta är det något förhållande i nutiden – i Hitlers fall den ariska rasens överlägsenhet – eller en egen uppfattning som ter sig ”naturlig” – till exempel att kvinnor skall ägna sig åt hemarbete – som skall legitimeras med historiska s k sanningar.

Men vetenskap om historien kan inte användas på det sättet. Historien är lika mycket en konstruktion av vår samtid,  och våra tolkningar av historien exponerar hur vi ser på vår egen tid. Ingen av oss undkommer den fällan. Så, mycket ödmjukhet krävs i umgänget med historien!

Men, ta en tur till Tanum och passa på att besöka Underslös museum och se utställningen där. Lyssna på viskningarna från en tid som ingen av oss kan minnas…

 

En bref: Så blev nättrollen våra nya experter

Men – och det är Nichols grundläggande budskap – när falskhet, manipulation, ovilja och medveten okunnighet används för att kritisera demokratin, då är vi illa ute. Den verkliga faran är när det vi kallar populism blir en avgörande och legitim politisk drivkraft i våra samhällen. Populismen hyllar okunnigheten, mobiliserar medborgarna på känslomässig grund och ifrågasätter möjlig­heten att vissa kan ha större insikter och kunskaper än andra. Populismen förnekar meritokratin och den river ned alla möjligheter för den enskilde att utvecklas eftersom den genom sin hyllning av bristande kunskaper ­nivellerar varje samtal.

Så skriver jag i Svenska Dagbladet den 16 maj där jag recenserade Tom Nichols bok ”The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters” som utkom tidigt i år på Oxford University Press.

Nichols text skär rakt igenom vår debatt kring populism, polarisering och s k Trumpifiering. Boken har (förstås) en amerikansk slagsida med många exempel kring t ex vaccinmotstånd och referenser till ett politiskt system som skiljer sig från vårt. Men den är en läsvärd pamflett till försvar för en djup demokrati, inte den ytliga åsiktmarknad som tyvärr blir en alltför vanlig idé om demokratin.

Läs den!

Recensionen går att läsa här men kräver prenumeration eller upplåsning. Vill någon ha en papperskopia för läsning så hör av er. Ni vet var jag finns.

Språket är mer än bara ord – hoten mot vår frihet ligger i öppen dag

För en person som likt mig själv använt språket som sitt redskap för att utforska världen sedan hon var liten framstår de senaste veckorna som upp-och-nedvända världen. USA:s president diskuterar om det regnade eller ej på hans installation (det gjorde det) och anser att det vore bra att kunna använda ”tortyr” som förhörsmetod. Ord betyder något – med ord skapar vi verklighet. När Ungern, Turkiet och Polen begränsar mediernas frihet begränsas också människors verklighet.

När politiska aktörer i vårt land talar om medial ”mörkning” och hyllar ”alternativa medier” är det språket som står i centrum. En spade är inte längre en spade – den kan vara både en grep och en hund. Inte konstigt att George Orwells klassiker ”1984″ säljs som aldrig förr, en bok som lanserade ”Newspeak” ett språk där krig var fred och som genom en ny grammatik reducerar språkets komplexitet och intentionsdjup.

Vi står inför något mycket allvarligt, ett verkligt hot mot liberala värden i vår värld som frihet, jämlikhet och solidaritet, ett hot som blir synligt i språket. Anna-Lena Laurén skriver i dagens DN om hur självklara – ja just det självklara – fakta nu skall ”beläggas” och hur hennes professionalitet som journalist ifrågasätts. Och om hur mycket tid det tar när varje sak ifrågasätts istället för att sätta fokus på slutsatser och konsekvenser.

För nu 15 år sedan var vi några kolleger som i kamp mot vad vi då uppfattade som en olycklig glidning i samhällsdebatten – bort från argument och saklighet och över till tendentiösa och ideologiserade påståenden – startade en seminarieserie gemensamt på Samhällsvetenskapliga fakulteten och Handelshögskolans fakultet vid Göteborgs universitet: Forum 1789.* Tanken var att hålla fanan högt för möjligheten till en gemensam förståelse av verklighetens ramar, rationella argument, rimliga slutsatser och toleranta samtal. Vi höll på i tre år och nådde många, men allt har sin tid och vi fann för gott att avsluta 2006.

Kanske är det dags att ta upp fanan igen och bildligt storma Bastiljen för att kunna återvända till en värld där skyddet för de mänskliga rättigheterna, respekten för språkets värde och för begrepp som sanning, logik och rationalitet är självklarheter?

 

* Seminarieserien stöddes av de bägge fakulteterna och drevs av undertecknad tillsammans med Hans Andersson, Ulf Bjereld, Per Cramér och Per Månsson. Bland de inbjudna märktes t ex Agneta Stark, Mats Svegfors och Carl-Axel Aurelius.

Om ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”: Bristande insikter i vetenskapligt arbete

Efter programmet ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” som visades i Sveriges Television under jul- och nyårshelgerna uppstod en livlig debatt om relationen mellan journalistik och vetenskap. Jag såg båda programmen och reagerade mest på att de var lite, hur skall jag säga, tunna. De var uppbyggda mer som underhållningsprogram än som vetenskapsjournalistik. Men i och med att debatten drog igång fick jag anledning att fundera lite vidare.

Jag har ofta kontakt med journalister, vanligen vill de prata om något statsvetenskapligt relevant eller ha med en i någon sändning någonstans, men ibland vill de också ha tips på andra personer att tala med eller kolla upp fakta i vissa frågor. Många gånger är det också s k bakgrundssamtal inför något jobb de skall göra. Jag är i princip alltid nöjd med mina journalistkontakter, där finns ömsesidig respekt och förståelse för den andres arbetssituation. Om jag förklarat något som sedan återfinns i en text eller prata utan att mitt namn nämns är jag glad att ha kunnat förmedla förståelse och sammanhang – sådant är aldrig menat att ”ta äran åt sig” utan resultatet av en normal redaktionell och journalistisk praktik.

Men, när detta är sagt, svaren i debatten från produktionsbolaget och Sveriges Television tyder på en väldigt naiv syn på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Flera gånger har påståenden om att journalister minsann själva varit i arkiven eller själva beställs fram filmer som ingen annan haft framme utgjort argument för att journalisterna gjort sin ”research”. Men för mig är poängen i kritiken inte att journalisterna skulle ha varit lata och inte gjort sitt jobb – istället handlar kritiken om att dessa journalister inte verkar förstå att forskning och vetenskap är något annat än att ”plocka fram” saker ur ett arkiv eller läsa en avhandling. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att lära oss att ställa rätt frågor – programmets frågor har formulerats i en kontext av kvinnohistorisk forskning som är både bred och omfattande. Något som programledaren låtsas helt okunnig om. Men hela programmets utgångspunkt är istället att dessa kvinnor varit ”bortglömda” och att de nu tagits fram i ljuset av programledaren. Så är det helt enkelt inte alls.

En tidslinje eller en historieskrivning är inte något som ”finns”, den skapas av forskare som ställer rätt frågor till sitt material. För att kunna göra just det krävs vetenskaplig kompetens och erfarenhet – det är därför vi låter unga människor ägna fyra år en utbildning till forskare.

Den här debatten handlar inte om ”credd” till olika forskare, den handlar om synen på forskning och vetenskap inom human- och samhällsvetenskaperna.

Jag delar därför i mångt och mycket Ida Östenbergs uppfattning, som hon framförde i SvD den 16 januari i år.

Och när det gäller påståendet att man inte ”kan redovisa alla källor” som forskare gör så håller jag helt med Jack Werner, krönikör i programmet ”Medierna” som menade att i en digital tid är det påståendet bara dumheter. Programmet skulle bli mycket bättre genom en fördjupande sida för vidareläsning, kanske kunde man där chatta med forskare och se fler filmer och dokument själv.

Titta också gärna in på projektet om en digital kvinnobiografisk databas på Göteborgs universitet!

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.