Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan  – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

En bref: Vilka muslimer syns i medierna?

Det bör ligga i den granskande samhällsjournalistikens uppdrag och intresse att på ett nyanserat sätt spegla de stora skillnader som de facto finns mellan olika muslimska individer och grupper i landet. Detta är inte minst viktigt då internationella konflikter, som exempelvis skiljelinjer mellan sunni- och shia-muslimer i Syrien och Irak, även påverkar individer och samfund i Sverige. I stället för en förenklad och stereotyp framställning skulle därigenom olikheter och variationer kunna framträda.

Så skriver idag professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson på SvD Brännpunkt om en skev mediebild av islam och muslimer i svenskt samhälle. Han påpekar att vissa grupperingar får oförtjänt stort utrymme, att väldigt många som av samhället benämns muslimer inte är religionsutövare alls och att de muslimska organisationerna inte kan liknas vid t ex Svenska Kyrkans organisering eller folkrörelser. De nyanser och konflikter som återfinns inom den muslimska gruppen i befolkningen blir aldrig synliga och förståelsen för hur internationellt och nationellt hänger ihop minskar.

Programmet Medierna i P1 behandlar idag samma problematik.

Följ också Religionsvetenskapliga Kommentarer, en blogg av religionsvetare vid Göteborgs universitet.

Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS