Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Annonser

En bref: En politisk kyrka är helt normalt

Men kanske kan vi också välkomna en större och tydligare plats för en kyrka som är politisk, men inte partipolitisk? En politisk debatt där individer och grupper som bär fram en religiöst färgad gestaltning av politiska dilemman är välkomna och bemöts inom en demokratisk ram. (…) En politisk motsättning baserad på moraliska värderingar och föreställningar om meningen med livet och samhällsgemenskapen kompletterar snarare än utmanar den traditionella vänster-höger-konflikten i svensk politik.

Så skrev jag i förra söndagens krönika i Borås tidning (25/2 2017). Utgångspunkten var mina statsvetarkollegers Jan Rovny och Jon Polk nyligen publicerade studie ”New wine in old bottles…” (Party Politics) om partisystemen i Europa. Enkelt uttryckt pekar de på att i katolska länder har de religiösa/kulturella konflikterna historiskt bakats in i det vi idag kallar vänster-höger-konflikten, medan protestantiska länders partisystem istället har fått kompletterande skiljelinjer som tar upp kulturella/religiösa konflikter.

Min slutsats var att den insikten pekar på att kulturella/religiösa konflikter är s a s normala och att kyrkor o andra religiösa aktörer har en plats i det politiska livet. Det är bara det att i protestantiska länder har sådana konflikter inte kunnat integreras i den dominerande vänster-höger-konflikten – något som kanske gör att vi i Sverige borde se en politiskt aktiv kyrka som något helt naturligt och förväntat? Det är vår idé om religion som privat och rädslan för att låta religiösa aktörer påverka politiken som är apart, inte den politiska kyrkan.

En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

 

 

 

Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd är ett minne blott

I strikt mening är opinionsstödet för politiska partier mellan valen ointressant ur makt- och demokratisynpunkt. Faktiskt. I parlamentet har partier den makt som motsvarar deras väljarstöd vid en specifik punkt i tiden, nämligen på valdagen, och allt annat är bara potentialer och latenta styrkeförhållanden.

Men, opinionsmätningar ger alla medborgare en möjlighet att följa – och påverka – partiers opinionsbildningsmakt genom att uttala sympati/stöd för partier med jämna mellanrum, utan att det får någon effekt på maktförhållandena i de demokratiska institutionerna. Partier som går fram vill gärna använda den maktpotential som ökat opinionsstöd är, medan partier som förlorar gärna hänvisar till valdagen och den faktiska fördelningen av makt i parlamentet.

För ett parti som Sverigedemokraterna, ett parti som övriga partier antingen inte alls vill samarbeta med eller bara vill använda som stöd för att genomföra sin egen politik, lockas särskilt mycket att använda sin potential som utpressning/påtryckning inför regeringsbildning. För några månader sedan var det via en Alliansregering SD tänkte sig få gehör för sin politik, häromveckan prisades istället statsminister Löfven. Syftet var uppenbart att sätta press på de borgerliga partierna, som inte är fullt eniga i sin syn på SD.

Men oavsett det politiska spelet, Sverigedemokraterna fick 12.9 procent av rösterna i valet 2014 och därmed 49 mandat i riksdagen. Det var en avsevärd uppgång sedan valet 2010. Sedan hösten 2015 har emellertid partiet inte ökat sitt opinionsstöd. Toppen nåddes i december 2015, alltså i samband med att den rödgröna regeringen stramat åt den reglerade invandringspolitiken med hjälp av gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ID-kontroller. Därefter planade partiet ut på en nivå kring 17-18 procent för att under hösten 2017 sjunka och i den senaste sammanvägda mätningen (oktober) ligga på 15 procent. En nivå strax över de 13 procent partiet fick i valet 2014.

Det är således inte korrekt att Sverigedemokraternas uppgång i opinionen skedde samtidigt med Moderaternas tappade stöd i opinionen (tvärtom). Sverigedemokraterna ökade i opinionen framför allt innan den s k flyktingkrisen hösten 2015. Mellan augusti och december 2015 låg SD på 18-20 procent, en nivå de hade nått efter en uppgång som varat sedan sommaren 2014. Moderaterna har istället tappat stöd i opinionen sedan maj månad 2016, alltså under en period när SD stått stilla eller tappat stöd.

Min slutsats är dels att aktiviteten i flyktingfrågor från övriga partier gav SD konkurrens om sin viktigaste fråga, dels att Moderaternas kris snarare handlade om sympatisörer som lämnade i protest mot närmandet till SD än att de önskade mer SD-politik av Moderaterna.

Men lite är det som jag skrev i början, det är bara valdagen som opinionen kan lösas in i klingande guldmynt, dvs verklig makt och inflytande. Och om några veckor börjar uppmarschen inför valrörelsen 2018. Då ställs frågorna om makt och inflytande på allvar igen.

Finns det plats och nog med väljare åt kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har just avslutat sitt riksting, partiledaren Ebba Busch Thor är omvald, sjukvårdsfrågorna skall vara fokus nummer ett i valrörelsen 2018 och stämningen i partiet sägs vara god.

Men skall man vara realistisk är väl 2018 den skakigaste valrörelsen sedan succén 1998 (11.8 procent). Partiet har sladdat under fyra procent under så gott som hela mandatperioden och väldigt mycket fokus har varit på att positionera partiet på en tydlig konservativ flank i svensk politik. Så länge Moderaterna försökte vara ett mittenparti fanns det en möjlighet att utveckla en relevant politik till vänster om SD och i närheten av den s k TAN-polen på GAL-TAN-skalan.* Men under sitt nya ledarskap har Moderaterna flyttat tillbaka till sin traditionella position till höger och tvingar därmed KD att skapa ideologiskt utrymme på annat sätt.

Under de senaste månaderna har vi därför sett en breddning i politiken och de gamla paradfrågorna kring äldre, familj och vård har tagit till heders igen. Det är rimligt, samtidigt som ett flertal symbolpolitiska förslag om att förbjuda shariadomstolar, burka och utländsk finansiering av moskéer röstats ned av rikstinget.

Lars Adaktusson har valts in i presidiet, uppenbarligen för sin lyskraft mer än för sin politik som tinget avvisade till stor del, medan Emma Henriksson – talesperson för profilfrågan sjukvård inför valet 2018 – lämnade partistyrelsen. En grupp som vill ha en hårdare konservativ profil förenades med en grupp som är nervösa för att KD inte syns tillräckligt mycket, och vips är Adaktusson i presidiet som andre vice ordförande.

I KD finns en grupp kärnväljare och aktivister som har sina rötter i en pietistiskt präglad fromhetsrörelse, en rörelse vars politiska värden är social- och värdekonservativa men inte nationalistiska, chauvinistiska eller marknadsorienterade. Den gruppen har vunnit en delseger i och med det här rikstinget, men hotet kommer från den prekära brist på fler likasinnade väljare som finner KD vara ett alternativ inom den borgerliga alliansen. Och kanske är det absolut mest avgörande hotet en demobilisering av den grupp kärnväljare och aktivister som inte är anhängare av vare sig skålande i champagne eller burkaförbud.

 

* GAL-TAN står för en åsiktsdimension som gestaltar olika uppfattningar om öppenhet och slutenhet, de båda polernas akronymer står för Grön-Alternativ-Liberal (GAL) samt Tradition-Auktoritet-Nation (TAN).

***

Läs gärna övrigt jag skrivit om Kristdemokraterna. Jag har bland annat skrivit en artikel på svenska i Statsvetenskaplig Tidskrift samt för många år sedan en bok om kristdemokratin i Europa. Att det finns plats för ett svenskt parti som vill och kan göra politik av relationen mellan stat och religion den saken är klar, frågan är bara om det blir kristdemokraterna. Men det kan vi återkomma till! 🙂

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.

Mår den svenska demokratin så bra? Om SNS Demokratirapport 2017

Hur står det till med demokratin egentligen? Är det sant att landet står inför systemkollaps – eller är det tvärtom bara alarmism och vi lever i den bästa av världar? SNS Demokratirapport 2017 under namnet ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” lutar väl snarast åt de senare, med vissa nyanser. De fem statsvetare som arbetat fram rapporten (Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell) utgår från Tingstens tankegångar om balans och jämvikt i det politiska systemet och begränsar därmed primärt sin analys till relationen mellan regeringsmakt och parlament. Huvudslutsatsen är att förutsättningarna för att styra landet är goda även framåt; trots alltfler partier och nya låsningar inom oppositionen som sätter ljus på det politiska spelet så har blockpolitiken har börjat lösas upp vilket underlättar samarbetet och vallöften hålls trots minoritetsregeringar. Författarna vill dock se mer fokus på policykonflikter, försvagad regeringsmakt och fler parlamentariska utredningar som recept för et fortsatt positiv utveckling.

Vid det seminarium i Göteborg (statsvetenskapliga institutionen) som ägde rum idag den 12 september presenterade Carl Dahlström och Elin Naurin rapporten. Jag kan varmt rekommendera läsning av rapporten men vill gärna lyfta fram två svagheter som jag menar inte togs upp vid seminariet idag.

  1. Den samarbetskultur som författarna förespråkar kan sägas vara grunden för den idé om kartellpartier som för många år sedan framfördes av partiforskarna Katz och Mair. Om det är så att det fragmentiserade partisystemet orsakas av nya konfliktmönster bland väljarna – som inte fullt ut fångas upp av befintliga partier – så kommer ett ökat parlamentariskt samarbete att göra makten än mer osynlig och ytterligare förstärka partiernas beroende av varandra och inte av väljarna/medlemmarna (kartellpartiteorin). Jag uppfattar en sådan utveckling som problematisk utifrån en demokratisyn som betonar partiernas funktion som länkar och kanaler mellan politiska beslut och förhärskande intressekonflikter i medborgarkollektivet.
  2. Författarna framhöll att en försvagad regeringsmakt måste lyssna på den opposition som utgörs av parlamentets majoritet, en situation som varit legio i Sverige som ju oftast haft minoritetsregeringar. Men när oppositionsmajoriteten i parlamentet inte är ense om mer än möjligen några få enskilda förslag så blir regeringsmaktens ”lyssnande” en chimär. Istället blir den svaga regeringsmakten den minst dåliga lösningen för att skapa någon form av samhällsförändring alls. Oppositionen, visserligen majoritet, klarar inte att regera eftersom ingen sakpolitisk gemensam grund finns, och det enda gemensamma för dem är att försvaga exekutiven (regeringen) vilket leder till orörlighet – vilket kan leda till ökat missnöje bland medborgarna. En sådan situation kan formellt fungera väl i parlamentarisk mening men utifrån tanken att demokratin skall kunna genomföra ett reformarbete för att utveckla samhället i linje med folkflertalets intresse är det ingen hälsosam situation.

Jag välkomnar att framstående kolleger inom statsvetenskapen lägger tid och kraft på genomarbetade empiriska analyser av svensk politik och dess förutsättningar. Låt oss hoppas att rapporten blir läst inte bara i studentlägenheter och på seminarier utan också av medborgare på kaféer, i läsfåtöljer, på redaktioner och på de politiska partiernas kontor!