Mår den svenska demokratin så bra? Om SNS Demokratirapport 2017

Hur står det till med demokratin egentligen? Är det sant att landet står inför systemkollaps – eller är det tvärtom bara alarmism och vi lever i den bästa av världar? SNS Demokratirapport 2017 under namnet ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” lutar väl snarast åt de senare, med vissa nyanser. De fem statsvetare som arbetat fram rapporten (Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell) utgår från Tingstens tankegångar om balans och jämvikt i det politiska systemet och begränsar därmed primärt sin analys till relationen mellan regeringsmakt och parlament. Huvudslutsatsen är att förutsättningarna för att styra landet är goda även framåt; trots alltfler partier och nya låsningar inom oppositionen som sätter ljus på det politiska spelet så har blockpolitiken har börjat lösas upp vilket underlättar samarbetet och vallöften hålls trots minoritetsregeringar. Författarna vill dock se mer fokus på policykonflikter, försvagad regeringsmakt och fler parlamentariska utredningar som recept för et fortsatt positiv utveckling.

Vid det seminarium i Göteborg (statsvetenskapliga institutionen) som ägde rum idag den 12 september presenterade Carl Dahlström och Elin Naurin rapporten. Jag kan varmt rekommendera läsning av rapporten men vill gärna lyfta fram två svagheter som jag menar inte togs upp vid seminariet idag.

  1. Den samarbetskultur som författarna förespråkar kan sägas vara grunden för den idé om kartellpartier som för många år sedan framfördes av partiforskarna Katz och Mair. Om det är så att det fragmentiserade partisystemet orsakas av nya konfliktmönster bland väljarna – som inte fullt ut fångas upp av befintliga partier – så kommer ett ökat parlamentariskt samarbete att göra makten än mer osynlig och ytterligare förstärka partiernas beroende av varandra och inte av väljarna/medlemmarna (kartellpartiteorin). Jag uppfattar en sådan utveckling som problematisk utifrån en demokratisyn som betonar partiernas funktion som länkar och kanaler mellan politiska beslut och förhärskande intressekonflikter i medborgarkollektivet.
  2. Författarna framhöll att en försvagad regeringsmakt måste lyssna på den opposition som utgörs av parlamentets majoritet, en situation som varit legio i Sverige som ju oftast haft minoritetsregeringar. Men när oppositionsmajoriteten i parlamentet inte är ense om mer än möjligen några få enskilda förslag så blir regeringsmaktens ”lyssnande” en chimär. Istället blir den svaga regeringsmakten den minst dåliga lösningen för att skapa någon form av samhällsförändring alls. Oppositionen, visserligen majoritet, klarar inte att regera eftersom ingen sakpolitisk gemensam grund finns, och det enda gemensamma för dem är att försvaga exekutiven (regeringen) vilket leder till orörlighet – vilket kan leda till ökat missnöje bland medborgarna. En sådan situation kan formellt fungera väl i parlamentarisk mening men utifrån tanken att demokratin skall kunna genomföra ett reformarbete för att utveckla samhället i linje med folkflertalets intresse är det ingen hälsosam situation.

Jag välkomnar att framstående kolleger inom statsvetenskapen lägger tid och kraft på genomarbetade empiriska analyser av svensk politik och dess förutsättningar. Låt oss hoppas att rapporten blir läst inte bara i studentlägenheter och på seminarier utan också av medborgare på kaféer, i läsfåtöljer, på redaktioner och på de politiska partiernas kontor!

Annonser

En bref: Om utrikesföddas politiska representation

Historiskt har demokratins införande integrerat medborgare från olika sociala klasser och därmed sökt undvika våldsamma konfrontationer. Den processen måste fortsätta i takt med att samhällets intressekonflikter förändras. Då krävs att vi ägnar särskild omsorg om utlandsföddas valdeltagande och representation, en grupp som ser en högre tröskel in i samhällslivet än många andra.

skrev jag i Borås tidning den 10 september 2017 kring en ny rapport från DELMI (Delegationen för migrationsstudier) som i antologins form studerar utrikesföddas representation i vår demokrati.

Visserligen är det olyckligt för var och en som inte har möjlighet att delta i val eller engagera sig partipolitiskt eftersom tröskeln är hög för den som är född utanför landets gränser. Men skälet att vi alla bör ta underrepresentationen av utrikesfödda i politiken på allvar är inte bara individens rätt utan hela samhällets potential.

Vi alla, och kommande generationer, förlorar utvecklingsmöjligheter när inte demokratin klarar av att integrera medborgare och samhällsmedlemmar som har annan bakgrund än majoriteten. På samma sätt som kvinnor, arbetarklass och nationella minoriteter har fått plats i den demokratiska processen genom rösträtt, representation i fullmäktigeförsamlingar och andra rättigheter så måste också hindren för utrikesföddas deltagande undanröjas.

Kanske behövs helt enkelt ett externt tryck på partierna, på samma sätt som när de s k stödstrumporna hotade att bilda att kvinnoparti inför valet 1994 och drev fram kvoterade listor, ”Varannan Damernas”. Jag tror dock inte på kvotering för utrikesfödda, men krav på aktiva och dokumenterade rekryteringsåtgärder hos partierna. En sådan diskussion bör komma till stånd mellan partierna och för att vara effektiv bygga på informella överenskommelser.

Här kan rapporten laddas ned på Delmis sida.

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.

 

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

Almedalsveckan I: Björklund, (G) som i Gud och populism

Så var då Almedalsveckan igång för min del. Anlände ett – som vanligt får man nog säga – soligt Visby med en imponerande välfungerande logistik kring ankomst och inkvartering. Och efter ett par timmars förberedelser inför morgondagens seminarier var det dags att lyssna på Jan Björklund på Almedalens scen.

Eftersom jag hört Björklund många gånger både från den scenen och i andra sammanhang känner jag igen han retoriska stil: personlig, individorienterad, uppfordrande och rätt kaxig. Idag var det inget om skolan, ett område där kaxigheten tyvärr har kompletterats med skygglappar, men mer om klassresor, starka kvinnor (särskilt mamma) och möjligheten för alla, verkligen alla, att kunna förverkliga sin potential och utvecklas så långt förmågan räcker.

Jag har alltid känt en frändskap med Björklund, hans uppväxt liknar min egen, och jag upplever att han bottnar i frågor om klassresor och uppbrott från auktoritära kollektiv. Talet idag var personligt, kort och kärnfullt, med en tydlig socialliberal prägel. Jag läste in en önskan att inte bidra till den polarisering som håller på att göra alla politikens nödvändiga kompromisser och allianser omöjliga.

Att Björklund håller ställningarna är tydligt, frågan är hur länge ställningarna håller. Över valet 2018? Ja, jag tror Jan Björklund vill vara nyckeln till en ny regeringsmajoritet, kanske ser han det som liberalernas uppgift återigen, som för hundra år sedan. Och han vill vara den som gör det möjligt.

***

För övrigt; trevligt mingel i Krukmakarens hus, (G) som i Gud arrangerade – vilket betyder tidningen Dagen, Pingst och Frälsningsarmén.

Imorgon deltar jag i två seminarier och sannolikt en radiosändning. Fokus imorgon är termen ”populism” som jag diskuterar kl 9.00 på Västsvenska arenan och sedan i ett annat perspektiv på Newman/Bilda-scenen kl 11.00 – sannolikt även i Studio Ett, Sveriges radio efter kl 17.

 

 

Nytt parti utmanar Sverigedemokraterna

Ett nytt parti är på väg att se dagens ljus. Ja, det kanske är flera stycken i vårt land, men ett av dem kan få lite större betydelse i rikspolitiken, nämligen ”Alternativ för Sverige” som uppges vara namnet på William Hahnes och Gustav Kasselstrands kommande parti. Visserligen är det ett parti som i första hand siktar på kommun- och Europaval, men det är inte sällan så att aptiten växer medan man äter.

Redan i samband med uteslutningen av de två männen våren 2015 och senare även kapandet av banden till det gamla ungdomsförbundet SDU blev det tydligt att just dessa uteslutningar var ett tecken på maktkampen inom Sverigedemokraterna.

I Danmark utmanas det etablerade national-konservativa partiet Dansk Folkeparti (DF) från höger, av ett parti – Nye Borgerlige – som anser DF vara för mjuka och för välfärdsorienterade. Det är inte oväntat att extrema partier som söker sig mot mitten, s k mainstreaming, utmanas av radikala, ideologiskt medvetna, krafter som vill hålla partiet mer ”renlärigt”. För partier som Front National eller Vlams Blok har det inte varit så aktuellt att närma sig en pragmatisk mitten-position, attraktionskraften hos partierna har varit flankpositionen. I de politiska systemen har förutsättningarna för mobilisering helt enkelt varit bättre på det sättet. Partier som Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna har istället tvingats närma sig mitten för att kunna realisera åtminstone delar av sin politik, förändringar som i Danmark mötts av gehör och nu även i Sverige från Moderaternas sida. Här bör dock tilläggas att de båda partierna har olika förutsättningar för en sådan rörelse, det danska har ett liberalt arv som saknas hos det svenska partiet.

Gemensamt för alla s k flankpartier är dock skörheten i balansen mellan radikala, ideologiskt motiverade och inte så lättstyrda, ivriga anhängare som kan skapa mobilisering å ena sidan och viljan att framstå som en trovärdig och tillitsfull koalitions- eller samarbetspartner å den andra. Sverigedemokraterna enar en brokig blandning av missnöje, etablissemangskritik, konservatism, nationalism och chauvinism. Hahne och Kasselstrand representerar en grupp som sätter ideologisk renlärighet och medvetenhet främst. En strömning som sannolikt också får råg i ryggen av vad som tycks vara en nynazistisk mobilisering i vårt land.

För Sverigedemokraterna kan det framöver bli väldigt mycket diskussion kring relationen till moderater och kristdemokrater medan ”Alternativ för Sverige” till en början kommer att kunna ta ut de ideologiska svängarna, åtminstone åt ena hållet.