En bref: Så blev nättrollen våra nya experter

Men – och det är Nichols grundläggande budskap – när falskhet, manipulation, ovilja och medveten okunnighet används för att kritisera demokratin, då är vi illa ute. Den verkliga faran är när det vi kallar populism blir en avgörande och legitim politisk drivkraft i våra samhällen. Populismen hyllar okunnigheten, mobiliserar medborgarna på känslomässig grund och ifrågasätter möjlig­heten att vissa kan ha större insikter och kunskaper än andra. Populismen förnekar meritokratin och den river ned alla möjligheter för den enskilde att utvecklas eftersom den genom sin hyllning av bristande kunskaper ­nivellerar varje samtal.

Så skriver jag i Svenska Dagbladet den 16 maj där jag recenserade Tom Nichols bok ”The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters” som utkom tidigt i år på Oxford University Press.

Nichols text skär rakt igenom vår debatt kring populism, polarisering och s k Trumpifiering. Boken har (förstås) en amerikansk slagsida med många exempel kring t ex vaccinmotstånd och referenser till ett politiskt system som skiljer sig från vårt. Men den är en läsvärd pamflett till försvar för en djup demokrati, inte den ytliga åsiktmarknad som tyvärr blir en alltför vanlig idé om demokratin.

Läs den!

Recensionen går att läsa här men kräver prenumeration eller upplåsning. Vill någon ha en papperskopia för läsning så hör av er. Ni vet var jag finns.

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79

Jag åkte till Washington: Politik kräver moral och uthållighet

Idag besökte jag Washington. Då tänkte jag förstås på en av mina favoritfilmer: ”Mr Smith goes to Washington” med James Stewart (1939). Den säger väldigt mycket om demokratins innersta essens menar jag. En naiv nyvald senator och scoutledare ser ut att misslyckas med sin önskan att ge sina scouter en bit land för att skapa ett scoutläger öppet för landets scouter eftersom andra delstatspolitiker i allians med en senior senator skulle förlora värdefull mark. Men till slut kommer naiviteten och uthålligheten att vinna över falskheten. Mr Smith (James Stewart) svimmar visserligen av utmattning men den korrupte senatorn erkänner sina brott och Smith får igenom sin lag. Demokrati kräver passion, indignation, moral och uthållighet.

Amerikansk politik just nu cirklar helt kring president Trump. Just idag (fredag) har presidenten spytt galla över demokratiska medier och hans presstalesman har portförbjudit amerikanska mainstream-medier som CNN och New York Times från en presskonferens. Men när man är här i USA är det lika påtagligt hur starkt motståndet mot Trumps politiska budskap är – i lobbyn på hotellet möter jag personal som hyllar Sverige när Trump just förtalat mitt hemland, i affären på Washington Union Station har den unge mannen som säljer en karta till mig en T-tröja med en bild av Obama och texten ”Miss me yet?”, vandrande på The Mall i Washington möter jag en kvinna med budskapet ”Nasty woman” tryckt på sin tröja och när jag köper en varm crèpe till lunch börjar mannen bakom disken diskutera Sverige med mig mot bakgrund av påståendena från Trump. Han delar inte Trumps uppfattning om man säger så.

Men kanske ännu viktigare är de s k town hall meetings som går som en löpeld över USA där väljare kräver att deras förtroendevalda (primärt republikaner) i kongressen skall stå till svars för vad som händer i amerikansk politik just nu. Eller det motstånd mot Trumps policy som utövas av t ex skolor, kyrkor och t o m underrättelsetjänsten. I amerikansk politik finns en acceptans och respekt för politikens moraliska element, indignation och passion är en viktig drivkraft för olika sidor. Den respekten finns också i den amerikanska journalistiken där politiska kommentatorer och reportrar intar en egen genomtänkt och påläst position i relation till vad de kommenterar.

Jag saknar det moraliska elementet i svensk politisk debatt. Moralism och moraliserande har svensk debatt gott om, liksom misstänkliggörande av politiska motståndare. Men moraliska ställningstaganden och respekten för dem är det mindre av.

Att höra kommentatorer av olika slag bemöta Trumps agerande inte med moraliserande eller den klassiska ”x är inte här och kan försvara sig”-strategin utan med tydliga fördömanden i relation till konstitutionen, institutionernas regler samt juridiska argument och därefter peka på vilka reformer som krävs för en förändring är inspirerande. Och vi slipper meningslösa debatter mellan två påstått likvärdiga sidor där den ena försvarar uppenbart felaktiga eller förvrängda påståenden.

Kalla mig naiv om ni vill, men jag tror att politik til syvend og sidst är – och skall vara – en fråga om moral och uthållighet. Precis som Mr Smith trodde när han kom till Washington.

***

För övrigt, kolla upp Peter Buttigieg, inte alls oväntat att han blir Demokraternas (DNC) nye ledare på lördag.

”Det är ni som bestämmer!” Om demokrati och journalistik

I inledningen till Melodifestivalen på Sveriges Television säger programledarna att vissa bidrag skall till finalen och andra till andra chansen. ”Det är ni som bestämmer” säger de och viftar med armarna mot tittarna på andra sidan kameran.

Det är ni som bestämmer, ja så uppfattar många också demokratin. Med en ökad individualisering och minskad auktoritetstro har demokratibegreppet kommit att bli alltmer av ett ”det är jag som bestämmer”. Men som jag ofta påpekat på den här bloggen är folkvilja och en enkel addition av alla väljares preferenser inte samma sak. Jag tror att en del av både mediernas och opinionens villrådighet i relation till mobiliseringen som sker via de s k trollfabrikerna och desinformationsgrupperingerna kan hänföras till en bristande förståelse av demokratibegreppet i en digital tid.

I en representativ demokrati måste preferenser och förslag artikuleras, aggregeras och kanaliseras. Och det är partiernas jobb – ett jobb de blivit sämre på att göra. Skälen till det är många, de flesta diskuteras i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men viktigare här är att mobilisering av specifika intressen direkt mot de demokratiska institutionerna inte får ersätta partiernas uppgift (lobbying omges av många regler). Med digitalisering och individualisering kan dock en handfull individer sätta en enorm press på t ex ett mediebolag eller en organisation – en mobilisering som alltså inte alls motsvarar något allmänintresse eller har slipats av och vägts mot andra intressen och konsekvenser. Medierna är ofta rädda för att inte spegla debatten bland medborgarna och även känsliga för anklagelser om att vara elitistiska – sådana anklagelser underminerar ju mediernas roll i en levande demokrati.

Men demokratin behöver journalistiken, den verkliga journalistiken, den professionella journalistiken. Journalister skall aldrig vara lojala mot något annat än allmänintresset och sanningen – men tyvärr har journalistiken i marknadslogikens tid blivit ängslig och vågar inte stå upp för sin egen roll som tredje statsmakten. Plus att tiden och kunskaperna brister för många journalister. Jag har t o m hört en programledare i ett radioprogram i public service avbryta en inbjuden gäst som kritiserade politiker i allmänhet för att de inte fattat beslut av mer allmän typ med att ”nu är ju inga politiker här och kan försvara sig”. Sådant är bara trams.

Journalistiken och journalister som tar sin roll på allvar är oberoende, sanningssökande och orädda för kritik. Jean Paul Sartre sa att en intellektuell inte har något fosterland, samma sak är det med journalistiken. Journalister har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara populära personer (om de blir det bör de dra öronen åt sig). I ett samhälle där partier och organisationer har backat från sina uppgifter och där medierna istället – både som aktörer och arenor – är de som artikulerar, aggregerar och kanaliserar medborgarnas preferenser är journalistiken inte bara viktig för opinionsbildningen utan också för att värna demokratin. Så, ja visst, i en demokrati är det vi som bestämmer – men om medierna låter sig styras av enskilda med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier som får en privilegierad ställning då är frågan vem som bestämmer? Inte är det vi i alla fall.

***

Lästips: Om medierna och demokratin, ”Mediekratin – Mediernas makt i svenska val” av Kent Asp och Johannes Bjerling (2014), samt om informationsmäklarnas centrala roll i en demokrati, klassikern ”An economic theroy of democracy” av Anthony Downs (1957)

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

En bref: Värderingsveckan på Gotland

Paradoxen består därför i att vi lever i ett mer liberalt och öppet samhälle än någonsin tidigare – och acceptansen för individernas val av livsstil och livsväg är större i Sverige än kanske i någon annan del av världen – men just då är det jätteviktigt att vi har gemensamma värderingar?! Rimligen borde istället politikernas tal just nu istället handla om hur vi värnar mångfalden, bevarar individualiteten och öppenheten och om att bejaka olikheterna.

Efter Almedalsveckans nationalromantiska inramning där vi bara väntade på Stenhammars ”Sverige, Sverige” som introduktionsmusik och där vårt land nämndes vid namn eller fick ge namn åt sådant som är gott oräkneligt antal gånger från åtminstone fem av de åtta partiledare/språkrör som framträdde skrev jag så i min söndagskrönika i Borås Tidning.

Visst finns det mycket som är gott i vårt land, och eftersom jag vuxit upp och lever mitt liv här tycker jag förstås det, men att allt det som är gott också är svenskt är förstås inte riktigt sant. I en tid som vår vore skyddet för integriteten, för privatlivet och för rätten att gå mot strömmen istället vara det som våra politiska ledare satte värde på.

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.