Unga män utan framtid är livsfarliga

När jag var femton eller sexton år, jag kan datera tillfället genom att jag minns rummet där jag satt när jag läste, lånade jag två gigantiska böcker på biblioteket. Det var i och för sig inget ovanligt, men de här böckerna tillhörde lite av en ny genre för mig. Jag är rätt säker på att jag hade börjat jobba, så det bör ha varit på hösten efter grundskolan, hösten 1976.

Böckerna hette ”Sociologi 1” och ”Sociologi 2” och jag minns dem så att den ena hade röd text och rygg och den andra hade blå. Författaren hette Joachim Israel och var professor i sociologi. Jag läste inte ut båda böckerna, men jag läste väl ungefär 100 sidor i var och en av dem. Mycket var lite svårförståeligt, men jag minns starkt något Israel lyfte fram: Unga män utan familj, arbete och civiliserat nätverk är livsfarliga. Unga män som samhället inte effektivt och snabbt integrerar och civiliserar tenderar att utgöra ett direkt hot mot demokratin och samhällets utveckling.

Men när jag läste Le Monde häromveckan kom Israels böcker upp för min inre syn igen. Likheterna med dagens svenska debatt är slående. Artikeln handlar om det ökade gängvåldet i bl a 18:e, 19:e och 20:e arrondissementen i Paris och betonar att våldet handlar om unga män uppfyllda av en idé om manlighet. De försvarar sin ”heder” och sin ”manlighet” genom att utsätta sig för och själva utöva extremt våld och livsfarliga brott. Kvinnor kan finnas med som objekt för denna heder men de kan aldrig delta i vare sig inbrott, slagsmål eller hämnd eftersom de skulle ”déviriliser” (ung. avmaskulinisera) gruppen. Den franske sociologen Marwan Mohammed påpekar i artikeln att försvaret av ”hedern” utgör en alternativt socialt kapital, vilket är själva motivationen för gängens fortsatta existens och reproduktion. Mohammed menar också att internet har förändrat gängkulturen jämfört med de amerikanska gatugängen på 70- och 80-talen – gängen har blivit till nätverk; lösa grupperingar av hundratals personer som exponeras för detta sociala kapital. På så sätt skapas något som mest liknar en ”marknad för anseende” (marché des réputations) där det aktuella värdet för enskilda och grupper kan gå upp och ned.

Många har tidigare skrivit om manlighetens roll för såväl fotbollshuliganism som högerextremism, och säkert har många svenska sociologer diskuterat fenomenet i relation till svenska skjutningar och gäng. Jag ser dock väldigt lite av den diskussionen i den allmänna samhällsdebatten. Det är synd. För jag tror Israel hade rätt, redan då för fyrtio år sedan. Unga män utan familj, jobb, civiliserande nätverk och skolgång är livsfarliga. Kommer den insikten att impregnera partiernas valkampanj avseende brott och straff detta år? Jag tvivlar.

Annonser

Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

Det pågår återigen en metadebatt i mediesverige – denna gång om huruvida dagstidningar och public service i sin rapportering om brott skall ange de misstänkta eller åtalade gärningspersoners s k etnicitet.

Om vi för ett ögonblick bortser från de pressetiska reglerna, som är glasklara i sitt fokus på relevans och sanning, så menar jag att en förändrad policy avseende publicering vore helt felaktigt.

För det första är begreppet etnicitet i sig ett problem, och för det andra är den logik som implicit finns i kraven på ökad publicering i grund och botten en rasistisk logik.

Begreppet etnicitet har jag fört en fruktlös kamp mot i ett par decennier. Senast har jag i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) utvecklat varför jag menar att ett så luddigt begrepp borde utrangeras åtminstone ur vetenskaplig vokabulär. Kort uttryckt är det i allmänhet den som inte är som ”vi” som har en etnicitet (särskiljandet mellan vi och dom är själva syftet) och denna etnicitet kan fogas samman lite som man vill av födelseland, hudfärg, religion och/eller språk. Begreppet fördunklar istället för upplyser, det gör beskrivningar mindre exakta och det är alltför subjektivt för att fylla någon förklarande roll.

I de debatter kring publiceringsfrågan som jag följt har jag bl a hört sägas att det kan vara av vikt att veta om en flicka som ramlat från en balkong är ”kurd” eller ”svensk” (och här handlar det alltså också om olyckor!) samt om det är en ”rumän” eller en ”svensk” som knivhugger en tiggare. Först och främst är det väldigt oklart på vilket vis man inte kan vara kurd och svensk, rumän och svensk, precis som man kan vara jude och svensk, muslim och svensk eller grek och svensk. Om vi talar om medborgarskap så är det sällan alldeles klart vid tidpunkten för de första publiceringarna, och talar vi om födelseland är det samma sak. Vem är svensk – om vi inte helt enkelt tänker medborgarskap? Men det är inte alls det som de publiceringshungriga menar.

Tanken med att medierna – godtyckligt måste det bli – bör använda beteckningar som kurd eller rumän om misstänkta gärningsmän är att dessa beteckningar säger någon viktigt om det brott som ännu inte är utrett. Om en kurd eller en rumän har begått ett visst brott så innebär det, enligt dessa debattörer, med till visshet gränsande sannolikhet, att brottet också kan förklaras med de egenskaper som hen anses ha som tillhörig till ett visst kollektiv. Om någon som är ”svensk” begår ett brott tycks det dock bero på individen medan om en ”kurd” eller ”rumän” begår brott så beror det på tillhörigheten till ett kollektiv med vissa egenskaper. Dessa egenskaper räcker för att förklara den individuella handlingen. En kurdisk flicka som faller från en balkong är således alltid ett s k hedersmord och en rumän som knivhugger en tiggare är detsamma som ett internt bråk mellan fattiga. (Och lägg märke till att vi här i allmänhet talar om misstänkta personer, dessa skall i vårt land alltid betraktas som oskyldiga tills de är dömda.) Tanken att t ex den ”kurdiska” flickan är född och uppvuxen i Sverige och blir mördad av en fästman av svartsjuka eller t ex att ”rumänen” som knivhugger en uteliggare är en rumänsk diplomat som fått ett spel efter en fest är tydligen omöjlig.

Det finns ett begrepp för den logik som ligger bakom de publiceringshungrigas argument, det begreppet är rasism.

Rasism är en föreställning vars grundidé är att ta fasta på mer eller mindre synliga egenskaper som kan tillskrivas en grupp (s k ras), överföra dem på en individ som tillhör gruppen och enbart på denna grund behandla denna individ som underställd (eller överordnad) en själv. I det här fallet använder sig de publiceringshungriga också av den s k attributionsteorin – när någon som inte är ”vi” gör något dumt kan det förklaras av en kollektiv egenskap (hen är muslim), när någon som är ”vi” gör samma sak är förklaringen individuell (hen var full).

Låt oss hålla oss till de pressetiska reglerna men snarare försöka skydda både gärningspersoners och offers personliga integritet i än högre utsträckning än nu.

Butiksrånen minskar – och ökar, eller?

I kvällens Rapport och Aktuellt meddelades att rånen mot livsmedelsbutiker ökar. Efter ett långt inslag med intervjuer och grafik där ökningen av rånen mot mataffärer är huvudnumret meddelas sist lite kort att det totala antalet butiksrån minskat mellan första halvåret 2013 och första halvåret 2014!

En lite närmare analys av nyheten gör mig inte klokare. Enligt uppgift har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ”sammanställt” statistik över butiksrån men på BRÅ:s sida hittar jag inget meddelande om någon ny publikation eller något pressmeddelande i ärendet. Däremot har Svensk Handel (branschorganisation) lagt ut ett pressmeddelande om att rånen mot livsmedelsbutiker och apotek ökar.

Av detta meddelande kan vi utläsa att ”andelen” rån mot livsmedelsaffärer 2014 är 44 procent (av alla butiksrån) vilket anges vara en ”kraftig ökning”. Men vi får inte veta andelen år 2013. Eftersom det totala antalet butiksrån minskat (med sex procent enligt samma meddelande) mellan 2013 och 2014 är det fullt möjligt att rånen mot livsmedelsbutiker helt enkelt legat still och inte ökat alls. Om övriga rån minskar (vilket anges i meddelandet) så kommer förstås samma absoluta tal för livsmedelsbutiksrån att utgöra en större andel…

Rånen mot apotek sägs också ha ökat (oklart hur mycket och vad som menas då texten är språkligt oklar) och utgör 2014 sex procent av alla butiksrån, om jag förstår rätt. Det är alltså drygt 20 rån under sex månader i hela landet (= sex procent av totalt 372 rån). Samma sak som ovan gäller här, andelen kan ha ökat utan att antalet ökar. Enligt Apoteksföreningen finns det idag ca 1300 apotek i hela landet och sedan avregleringen har antalet ökat med 40 procent och öppettiderna med 70 procent. Det skulle inte heller vara helt oväntat om fler rån riktas mot en ökande mängd butiker som är öppna allt längre.

Även rån mot bensinstationer har ökat (här gäller samma invändning som ovan), men minskat har alla andra råntyper mot butik som anges i pressmeddelandet. Och väpnade rån har minskat med 23 procent.

Mina frågor blir:

1. Varför väljer SvT att fokusera på den brottstyp som anges ha ökat och inte på att den breda bilden är att butiksrånen minskar?

2. Varför går inte SvT längre än till pressmeddelandet från Svensk Handel och efterfrågar t ex underlaget till pressmeddelandet så att vi kan veta om de påstådda ökningarna är ökningar eller bara en ökade andelar på grund av förändrade relationer inom gruppen butiksrån? Och varför sätts inte rånen i relation till ökande/minskade antal butiker?

3. Varför får vi ingen kommentar av BRÅ som sätter statistiken i kontext eller en statistik över tid som visar hur butiksrånen utvecklats i relation till andra brott under t ex de senaste 10-20 åren?

4. Vilket ansvar anser sig Sveriges Television och Sveriges Radio (som också spridit samma budskap) för kunskaps- och opinionsbildningen inom det kriminalpolitiska området?

Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?

(”Lärandets lov” 1930, Bertholt Brecht, tysk dramatiker och författare)

 

 

Ansvaret vilar tungt på Lambertz och Borgström

Den tragiska historia som oftast går under namnet ”Thomas Quick-skandalen” rullar vidare med nya debattinlägg och nya myndighetsbeslut. Idag blev utlåtandet från Rättsmedicinalverket angående Sture Bergwalls psykiska hälsa offentligt, på hans egen begäran om jag förstått advokat Thomas Olsson rätt. De refererat av utlåtandet som jag sett i svensk riksmedia tecknas precis den bild av Thomas Quick/Sture Bergwall som jag förväntat mig. Om hans psykiska status i djupare mening kan jag ju förstås inte uttala mig, men efter att ha läst många hundra boksidor, ett stort antal nyhetsartiklar, ännu fler debattartiklar, sett dokumentärfilmer och debattprogram och lyssnat till Bergwall själv – och hans advokat Olsson – uppfattar jag utlåtandet som rimligt.

Bergwalls personlighet, hans narkomani och sedan läkemedelsmissbruk, en närmast desperat polisiär önskan om att lösa traumatiska mordfall och ett antal personers starka önskan om att ge individer frigörelse genom psykoterapeutisk katharsis förklarar det egentligen obegripliga i historien kring Thomas Quick/Sture Bergwall.

De personer som jag tycker bär tyngst ansvar i hela den här självbekräftande processen är dåvarande JK Göran Lambertz och Quicks försvarsadvokat Claes Borgström. Inte så att övriga kan skaka av sig ansvaret för allt som gick fel – absolut inte. Men de drogs in i en icke-rationell malström som kom att bli en win-win-situation för dem alla. Alla inblandade tjänade på att historierna var sanna. Alla.

Men det finns två personer som stod utanför denna malström – Göran Lambertz och Claes Borgström. Lambertz var som JK vårt öga mot myndigheternas maktmissbruk och systemfel i den offentliga förvaltningen. Hans uppgift var enkelt uttryckt att stå utanför och bortanför myndighetssfären för att kunna granska den kritiskt. Lambertz var den som kunde hålla räfst och rättarting med förvaltningen: med polis, åklagare, domstolar och rättspsykiatrins myndighetsutövning.  Claes Borgström var Quicks försvarsadvokat. Hans roll är att ta fram det som för klienten är fördelaktigt – som förmildrande omständigheter – inte att underblåsa klientens egna föreställningar när dessa framstår som tvivelaktiga. Advokatens uppgift är, enligt Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed  att vara fri och obunden även gentemot klienten eftersom advokaten skall kunna ge klienten de råd och det biträde som objektivt sett är bäst för klienten och inte de råd och det biträde som klienten vill ha (s 5).

Lambertz och Borgström var de två personer som när hela rättegångsprocessen drogs igång ännu inte befann sig i malströmmen av bekräftelser, missbruk och karriärambitioner. Men de fallerade. De underlät att upprätthålla det kritiska perspektiv allmänheten kan förvänta sig av dem. Därför menar jag att deras ansvar är av en annan art än det ansvar som måste bäras av utredare, terapeuter och Quick/Bergwall själv. Det var tack vare en ihärdig journalist – Hannes Råstam – som likt en terrier ända in på sin dödsbädd gav sig den på att reda ut och förstå den rättsskandal som kallas ”Thomas Quick-skandalen”.

Göran Lambertz brännvinsadvokatyr om att ingen är oskyldig om än friad är patetisk. Vi vet förstås inte om någon alls är oskyldig, det vi får vänta med att få veta till Domens dag. Och Claes Borgström tiger. (Jag tänker inte länka till alla Lambertz texter i ärendet, ni hittar dem via google.) Missgreppen i den här processen är enligt min bedömning mer en fråga om brist på civilkurage och kritisk hållning – dock en eloge till dem som hoppade av – hos dem som drev processen framåt än systemfel.

Jag hoppas och tror att Sture Bergwalls önskan om att finna rätt kurs i livet skall uppfyllas och låt oss därför lämna honom i fred med sina promenader, sin framtida hund och sin familj.

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Om berusning och uppsåtliga brott

Om jag är så berusad när jag hugger någon med kniv att jag vare sig kommer ihåg handlingen eller kan antas ha tillräcklig sinnesnärvaro för att verkligen vilja döda någon skall jag inte kunna dömas för försök till dråp då? Ja, denna fråga och vad de olika juridiska svaren på den kan ha för konsekvenser har gjort mig konfunderad den senaste veckan.

Den 16 september i år meddelade Högsta Domstolen dom i målet nr B 2130-11 om försök till dråp m m. I domen upphäver HD en tidigare praxis från 1973 som innebär att den som själv gjort att man är tillfälligt från sina sinnens bruk ändå kan dömas för brott som kräver uppsåt. Kravet på uppsåt skall ”efterges vid självförvållat rus eller liknande tillstånd”. Denna tolkning har utsatts för mycket kritik under åren, skriver HD, och man väljer nu att göra en omtolkning. Omtolkningen motiveras med att den kriminalpolitiska ideologin år 1973 var att inte bara förebygga brott utan även att ”motverka berusning som sådan” medan idag är frågan om legalitet och likabehandling viktigare. Ett annat motiv som förs fram är att Europakonventionen sedan 1995 är lag i Sverige och denna renodlar skuldprincipen (alltså uppsåt krävs för ansvar) som princip.

Konsekvensen i det särskilda mål som HD tagit upp blir att den som tidigare dömts för försök till dråp nu döms för grov misshandel, eftersom han var så berusad att han inte minns och inte kan redogöra för något motiv.

I en debatt mellan fyra professorer i straffrätt på Svenska Dagbladets Brännpunkt har frågan diskuterats utan att det blivit riktigt klart vad konflikten gäller. Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar att berusning efter HD:s dom kan anföras som en form av ursäkt för ett grovt brott som dråpförsök eller sexualbrott. Nehej, så är det inte alls menar två andra professorer i straffrätt, Petter Asp och Magnus Ulväng, och i så fall är det i alla fall bara bra och något enstaka undantag. (Petter Asp bör noteras tillhör dem som kritiserat den ovan nämnda tolkningen från 1973, han tycks redan tidigare hoppats på en förändring i denna riktning.) Jaha, återkommer då Leijonhufvud och Wennberg med, ni vet inte hur ni vill ha det – först är det ingen ändring och sedan är den bara liten och förresten också bra.

Såvitt jag kan begripa efter att ha läst domen har Leijonhufvud och Wennberg helt rätt i sin beskrivning av domens principiella innebörd, och de som kritiserar har inte angivit några som helst logiska argument eller verifierbara belägg för sin bedömning att innebörden inte är den som Leijonhufvud och Wennberg hävdar. Efter en intensiv twitterdiskussion hade en annan professor, nämligen Mårten Schultz, vänligheten att leverera ett argument som kan förklara Asps och Ulvängs resonemang (själva har de inga alls). Schultz påpekade att striden handlar om moralen i ansvarsfrågan, nämligen att ansvar inte skall utkrävas av den som inte kan bevisas ha haft ett uppsåt (om jag fattade rätt).

Jag kan förstå principen att den som inte har uppsåt inte skall dömas till ansvar, men konsekvensen av förändringen av praxis blir ju precis den som Leijonhufvud och Wennberg påstår, nämligen att självförvållad berusning blir en möjlighet att utan uppsåtsansvar utföra handlingar som i nyktert tillstånd skulle bedömas som brott. Poängen de har är att berusning är självförvållad och att man därför moraliskt bör ta ansvar för sina handlingar, i detta fall att man försätter sig i en situation där man kan begå brottsliga handlingar. Varför då Asp och Ulväng (som uppenbart välkomnar denna förändring) bestrider Leijonhuvfud och Wennbergs beskrivning begriper inte jag. Varför inte bejaka den och säga att det är bra? För det är ju vad de anser.

Förklaringen till konflikten tycks vara att vi här att göra med moralisk fråga, inte en juridisk. Det är en värderingsfråga om legalitet och likabehandling av gärningsmän oavsett berusning skall sättas framför personligt ansvar för den situation gärningsmannen försatt sig i.

För mig låter det dock konstigt att ett argument mot 1973 års tolkning är den kriminalpolitiska ideologin vid den tiden, den kausala pilen borde vara åt andra hållet (juridiken påverkar ideologin) och dessutom var denna tid kriminalpolitiskt ytterst liberal med bl a förslag om böter för enklare fall av våldtäkt. HD:s argument i det avseendet ter sig alltså inte övertygande för mig.

Det är inte förenligt med min moraluppfattning att uppsåt inte anses finnas om man anför att man inget minns efter att själv ha druckit sig berusad och därefter stuckit någon med en kökskniv i ansikte och hals. För mig är det personliga ansvaret större än så.

Tidsanda och sexualbrott

Förslaget till ny sexualbrottslag som presenterades idag (SOU 2010:71) lanserar – som en del – ett förslag om att införa en ny straffbestämmelse sexuellt övergrepp, som skall vara baserat på offrets bristande samtycke/tillåtelse. Utredningen har en detaljerad diskussion kring bakgrunden till brottet, och menar också att bestämmelsen skall vara underordnad såväl våldtäkt som sexuellt tvång. Om handlingen alltså inte är åtalbar enligt dessa två lagrum så skall bestämmelsen om sexuellt övergrepp komma in.

Det har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver emelelrtid att:

Utgångspunkten för utredningen av brottet sexuellt övergrepp bör vara att förutsättningslöst utreda huruvida målsäganden lämnat en (giltig) tillåtelse eller inte till den sexuella handlingen. Målsägandens upplevelse av integritetskränkning blir då central. Av särskilt intresse blir dessutom hur den misstänkte agerat i själva gärningsögonblicket och m – och i så fall hur – denne försäkrade sig om att en tillåtelse förelåg.

Liksom vid utredning av våldtäktsbrottet är det en helhetsbedömning av gärningen som ska göras och frågorna bör koncentreras till vad som hände i själva övergreppssituationen. Målsägandens beteende före händelsen, så som att hon eller han följt med den misstänkte hem eller tillåtit vissa närmanden, saknar närmast helt betydelse också för utredningen av detta brott. Vid bedömningen av den misstänktes uppsåt kan det dock inte helt bortses från målsägandens beteende i medelbar anslutning till den aktuella gärningen. Om målsäganden exempelvis först samtyckt till en sexuell handling men sedan ändrat sig måste den misstänkte ha haft möjlighet att uppfatta det.  (s 255-6)

Utredningen markerar alltså att offrets agerande före gärningen inte skall vara av relevans, utom vid en situation där offret först har givit sin tillåtelse men sedan ändrat sig. Man kan säga att utredningen sätter det tänkta offret i fokus och låter den personen vara den som får definiera den sexuella handlingen. Ingen kan längre utgå från att hon eller han ville ha sex för att man hade vissa kläder, följde med hem eller tyckte en kyss var okej.

Tidsandan är en annan än den var på 1970-talet. Sexualbrottsutredningen presenterade i SOU 1976:9 en utredning, vars förslag aldrig genomfördes, som ville sänka straffen för våldtäkt, hävdade att offrets beteende i meningen inviter, klädsel och agerande skulle mildra straffet för en eventuell våldtäkt samt också avkriminalisera incest och sänka åldern för sexuella handlingar. Syftet var att avdramatisera samhällets syn på sexualitet och minska statens inflytande på sedlighetens område. Utredningens förslag skall också ses mot bakgrunden av att det tidiga 1970-talet kännetecknades av en önskan att minska mängden brottsliga handlingar överhuvudtaget och minska fängelsevistelserna.

Det finns en livlig debatt om frågan i bloggosfären.