Att träffa William på Metropolitan

Idag har jag äntligen träffat William – ja, han heter egentligen inte William men någon synnerligen taktlös person har döpt den lilla blå flodhästen till just William. Sedan jag var i 20-års åldern har jag tänkt att jag någon gång skall få se honom i verkligheten. Besviket konstaterade jag för länge sedan att han fanns i kopia i ett museum jag var i, men jag köpte ett kort i alla fall. Idag gick således drömmen i uppfyllelse och där stod den lilla blå flodhästen och såg alldeles vanlig ut. I kanten av en monter med flera gravfynd stod han och såg allmänt prestigelös ut, vilket han säkert varit ända sedan ca 1900 f kr då han hamnade i graven.

Metropolitan museum inrymmer inte bara den största egyptiska samlingen utanför Kairo utan har också i huvudsak bevarat museikaraktären på samlingen. Man går runt och tittar och det finns skyltar där det står vad saker är. För mig ger det betydligt mer förståelse än många av moderna museernas välvilliga men överpedagogiska och färdiga tolkningar av sina utställningar. Låt föremålen tala för sig själva. William talade till mitt hjärta – inte för att han är liten och blå utan för att han förmedlade en känsla av mänsklighet som överbryggade de 3000 åren mellan oss.

I övrigt kan man lyfta fram samlingen från drottning Hatshepsuts regim från vilken många fynd finns bevarade. De kvinnliga regenterna tenderar att dra uppmärksamheten till sig. Också på Metropolitan ansågs det vara lite oväntat att hennes regeringstid kännetecknades av många fälttåg i främmande länder samtidigt som det var en kulturellt blomstrande tid.

Annonser

Konstnärens kön och konstens

Inträdde idag i Nationalmuséets imposanta byggnad för att ta del av utställningen med verk av Henri Toulouse-Lautrec. I en boudoir-röd inredning får vi där ta del av  mannens blick upphöjd till norm. Det enda verk som väcker mitt intresse är !les jockeys” som med färg, penselföring och närvarokänsla förmedlar en friskhet och livsglädje som helt saknas i andra verk. Likheterna ligger dock i skildringen av hästarna. Lika väl fångade av HTL i sin bundenhet under ryttaren som hästarna är kvinnorna i sina underhållande och dekorativa positioner.

Några meter tvärs över hallen, efter sedvanlig beundran för Karl XII:s likfärd, ser jag ”Modärna kvinnor” som i ett sparsmakat antal verk visar upp skillnaden mellan kvinnans blick och mannens. Här visas t ex Eva Bonniers djupt berörande porträtt av Marie Banck vid sidan av Ernst Josephsons hämmade och inskränkta porträtt av Eva Bonnier själv.

När jag frågar en i den helt igenom kvinnliga personalen – för dagen iklädd röda scarfs, rött läppstift och svarta t-shirts med Toulouse-Lautrec mitt på bysten – varför det inte finns några reproduktion av t ex Eva Bonnier eller Gerda Roosval-Kallstenius ser hon på mig med medkännande blick: – Nej, det finns faktiskt ingenting alls från den utställningen.

Att Georgia O’Keeffe-reproduktionerna på notesböcker m m alla är de snälla, bleka, ofarliga blommorna och aldrig de utmanande lila och röda penséerna och irisarna – eller landskapen – är bara en logisk följd.

En manlig förnöjelse på kvinnors bekostnad, berättad från 1800-talets illusoriska Montmartre, reproduceras aningslöst av Nationalmuséet. 

Operation utrensning

Folkets hus i Stockholm bidrager nu till den allmänna historierevisionismen. Två målningar av ett par av Sveriges största konstnärer – Albin Amelin och Sven X:et Eriksson – skall förpassas bort från lokalerna. Ägarna säger att Folkets Hus är ett konferenscenter som drivs på kommersiella grunder och att ”våra kunder inte vill ha målningarna. Investors bolagsstämma vill inte se dem.”

Gud nåde oss när kulturskymningen lägger sig över hela landet…

Franco och kulturarvet

Läste idag i SvD att ryttarstatyerna på general Fransisco Franco skall försvinna helt och hållet från Spanien (det finns två kvar). Jag förstår självklart varför. Samtidigt är det lite märkligt att vår tid är så upptagen med att fördöma och förenkla historien utifrån vår egen förhandenvarande kunskap. Henrik Höjer skrev kring detta tema en ytterst läsvärd Kommentar i dagens SvD under rubriken ”Historien skall förstås – inte censureras”. Kan bara instämma i det han skriver.

Kanske borde man bevara en ryttarstaty ändå. Som minne av en annan tid.

Bergman – Schack och matt

Ingmar Bergmans död berörde mig mycket djupare än jag hade väntat mig. En man på 89 år vet att hans dagar är räknade – även om just Bergman nog vetat det sedan han föddes – och jag har ibland funderat på hur jag skulle reagera. Det blev mycket mer än jag väntat mig. Trots detta står mig hyllningsprogrammen upp i halsen. Varför skall allt detta sägas nu när han är död?

 

För mig är Ingmar Bergman en förebild i vissa avseenden. Nej, jag är inte regissör. Men det som imponerar är hans förmåga att få andra människor att prestera mer än de någonsin trott att de kunde. Förmågan att få dem att gå utöver sig själva och skapa något som är större än dem själva.

 

Det är ingen tvekan om att han var en genomgripande nydanare på 1940-talet – det fantastiska var att kraften stod honom bi under så lång tid. Han skapade, inspirerad av den litterära 40-talsångesten, målmedvetet och kompromisslöst en ny värld som han höll fast vid. Bottnen i den världen var allvaret. Hos Bergman har jag aldrig sett ironi. Humor, skämt och glädje; absolut. Men inte ironi.

 

Allvaret och bejakandet av människans djupaste ångest var hans drivkraft. Hans gåva var att gestalta den ångesten på ett sätt som ändå gav hopp om försoning. 

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Georgia O’Keeffe

En positiv sak med besöket i Chicago var upptäckten av konstnären Georgia O’Keeffe. I Nationalencyklopedin bevärdigas hon endast med tio rader. På dessa står det att hon gifte sig med berömde fotografen Stieglitz. Den enda anledning att det bör stå är att fotografiet var en inspiration för hennes måleri (men det står det inte). Sedan står det att hennes målningar är ”sensuella” bilder av blommor och natur. Jo. tack. Bilderna ligger i en helt annan genre, tycker jag. De är frispråkigt erotiska, utmanande, provocerande och uppfriskande. Just genom sin skenbara enkelhet, naturlikhet och renhet. En mycket positiv bekantskap.