Nyttiga konstbråk utgår från verket

Under de senaste veckorna har en intensiv debatt brutit ut kring konstverk i vardande. Först skarpa reaktioner på Göteborgs stadsteaters pjäs ”Jihadisten” (hade premiär 22/3) och därefter nästan lika starka reaktioner på en tänkt skulptur, ett elevarbete med en infälld svastika, placerat utanför Sjöfartsmuséet i Göteborg. Mycket klokt har redan sagts om dessa debatter, och ämnet förtjänar både vår uppmärksamhet och analysförmåga. Inte för att de enskilda händelserna är särskilt väsentliga utan för att reaktionerna på konst och kultur som provocerar är olycksbådande.

Kultur i ett demokratiskt samhälle har som en funktion att tänja på våra föreställningar och vända på invanda perspektiv. Kulturbråk är sannerligen inget nytt. Det är bara att påminna om Carl Johan de Geers mer än ett halvt sekel gamla provokation ”Skända flaggan” som han för övrigt återuppväckt.

Hela 1960-talet kantades av kulturens provokationer, det var en av de företeelser som beredde väg för ett radikalt 1970-tal och en individualisering som skulle förändra både Sverige och Europa i en allt mer liberal riktning. På den tiden hade statsmakten verktyg av annat slag än idag, bilder beslagtogs och filmer censurerades. Nuförtiden är sådana aktioner från statens sida extremt ovanliga och generellt oacceptabla. Och det är därför oroande när kulturella företeelser som utmanar blir till ursäkter för att återkalla repressiva idéer – en riksdagsledamot står i Sveriges Televisions nyhetssändning på prime time och ifrågasätter att en pjäs som han inte sett alls skall spelas, namninsamlingar genomförs mot en elevutställning som ännu inte genomförts.

Prefekten på Akademin Valand vid Göteborgs universitet Mick Wilson (varifrån elevutställningen arrangeras) säger klokt i en intervju om skulpturen utanför Sjöfartsmuséet att människor reagerar på sina egna fantasier om konsten snarare än på upplevelsen av konstverket i sig självt (ej på nätet).

Under flera decennier har vi i Sverige utvidgat gränserna för den demokratiska diskursen, bland annat med hjälp av kulturella provokationer. Om sådana gränsutmaningar skall vara frukbara krävs dock att vi svarar med argument och diskussion, inte med krav på förbud, repression och snävare gränser. En sådan diskussion bör för att vara fruktbar utgå från verket och vår reaktion inför det, inte från våra fantasier i förväg om hur det skulle kunna te sig.

***

I boken ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (Hjalmarson & Högberg 2005) utvecklar jag och Ulf Bjereld diskussionen om kulturens betydelse för individualisering och auktoritetsnedrivning.

 

Annonser

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Är Juholt en politiker som överskrider ramarna för det mediala samtalet?

Sällan har politikens krympande domäner illustrerats tydligare än av konsekvenserna när Håkan Juholt säger att han vill att alla medborgare skall kunna använda mobilnäten i sin permanenta bostad (för det är nog faktiskt så man bör tolka honom). Omedelbart meddelar Post- och Telestyrelsen (PTS) att det blir alldeles för dyrt. Och sedan hånas Juholt för att han är dum. Igen. Och anses i DN ”backa” från sitt förslag. Fast det gör han inte, han bara modifierar tolkningen lite grand.

I en helt annan del av Dagens Nyheter, och dessutom i en helt annan del av den intellektuella världen, diskuterar i partiledaren Håkan Juholt samhälle, politik och kultur med författaren Jerker Virdborg. På flera helsidor publiceras idag den tredje söndagen i advent en mejlväxling (fast det liknar mer en brevväxling) kring angelägna teman som litteraturens betydelse för den politiska debatten, partiernas förmåga (eller oförmåga) att gå förbi de mediala vinklarna och glädjen över de visioner som en gång vägledde politiken i vårt land. Juholt gläds över statyer, utsmyckningar, Elvis och T-banan. Virdborg pekar på litteraturens möjlighet att gestalta den verklighet politiken talar om. Juholt skriver att ingen frågar honom, som de frågade hans föregångare, varför han är demokratisk socialist. Ingen är intresserad av svaret. Virdborg påpekar att partierna borde kunna ta initiativ till en ideologisk debatt – utanför de mediala ramarna – hyra Hovet eller Globen eller så. Juholt säger att han tar den debatten med statsministern när och var som helst. Sådär går de på, det är högt i tak, precision i uttrycket och samtalet svänger mellan angelägna politiska sakfrågor och populärkulturens betydelse för utvecklandet av samhällets visioner.

Inget av detta finns ännu på nätet, men ser du söndagens DN-kultur någonstans på ett spårvagnssäte eller i en Pressbyrå så lägg beslag på ett ex. Läsningen är ett motgift mot den politiska nyhetsrapporteringens fördumning och framför allt pekar den på kvaliteter hos politiker som vi borde efterfråga. Håkan Juholt är kanske helt enkelt en politiker som överskrider det mediala samtalets gränser, men som ännu inte fått makten över dem såsom Gudrun Schyman till slut fick. Är det därför hans tankar och förslag hela tiden döms ut av snäv ekonomism, teknism eller ordmärkeri?

Jag vill läsa och höra fler sådana här samtal, och så vill jag vara med om de stora ideologiska debatterna i sporthallar och arenor över landet. Partierna bör notera att deras väljare finns utanför partistyrelser och programkommittéer, och det är dem – inte de valda partimotståndarna – som partierna skall vinna för politiken.

Läs också Ilse-Marie i samma ämne.

Här finns nu också mejlväxlingen på nätet.

Upphovsrätten fördelar makten i informationssamhället

Upphovsrättens historia – låter ju rätt spännande i den kulturdebatt vi är mitt inne i nu. Och Martin Fredriksson har skrivit en avhandling om frågan: ”Skapandets rätt. Ett kulturvetenskapligt perspektiv på den svenska upphovsrättens historia” (2009).

Fredrikssons utgångspunkt är att ”upphovsmannarätten” eller ”upphovsrätten” är en konsekvens av föränderliga krafter i historien, men den borde nog ha kvalificerats mer för att bli en riktigt vass vägledning för studien. Men, de mer intrikata konsekvenserna av detta antagande framstår tydligt i debatten om 1960 års upphovsrättslag. Övergången från en ”upphovsman” till en ”upphovsrätt” skedde i stort sett av språkliga skäl! Ännu ett belägg för hur viktigt vårt ordval är. Fredriksson lyfter också upp S-riksdagsmannen Johan Lundberg från historien, en man som redan 1960 motionerade om att upphovsrätten borde avskaffas. Lundberg menar att upphovsrätten premierar ”drönare” som hänger fast vid döda mäns prestationer. Att enskilda verk är individuellt ägda menar också Lundberg är en anomali eftersom kulurellt arbete är en kollektiv prestation. Lundberg menar också att upphovsrätten hämmar den kulturella, tekniska och ekonomiska utvecklingen bl a eftersom den hindrar kulturspridning till breda folklager. Inget är nytt under solen säger Predikaren, men här är det nästan kusligt att läsa argumentationer som förekommer femtio år senare!

Fredriksson konstaterar att tillgänglighet var ett argument för upphovsmannarätt i slutet av 1800-talet medan det knappt hundra år senare var ett argument mot samma reglering. På samma sätt visar han gång på gång hur synen på original och kopia har skiftat, liksom synen på konstnären och publiken. Det sistnämnda ges en mycket välavvägd minianalys där Fredriksson jämför TV-programmen ”Hylands hörna” och ”Skäggen”, två program som båda relaterade till publiken på samma sätt, trots sina övriga olikheter.

Fredriksson skriver, inspirerad av Boyle, att ”upphovsrätten fördelar och reglerar makten över informationsekonomins viktigaste tillgångar vilket gör den lika fundamental för informationssamhället som kontrollen över lönearbetet var för 1800-talets industriella ekonomi”. (s 320). Det är ett teoretiskt mycket intressant konstaterande som borde få möjlighet att sjunka in hos de politiker som tror att ”fildelningsdebatt” och ”FRA-frågor” är något som blåser över likt en ljummen sommarvind i juni.

Martin Fredrikssons avhandling ”Skapandets rätt” är tyvärr alltför empiriskt ostyrd, det blir lite som att leta efter diamanter i en kolgruva. Men när diamanterna väl dyker upp får vi intressanta reflektioner kring upphovsrätt, skapande och teknologisk utveckling. Jag tror att den tvärvetenskapliga ansatsen och den deskriptiva forskningsfrågan begränsat möjligheten att göra de skarpaste analyserna.

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

”Genom att vara demokratisk och universell riskerar du alltid att bli anklagad för att vara elitist…”

I en intervju i tidskriften ArtMonitor från Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet ges en slags kommentar till den kulturkampf som nu utspelas i Sverige, fast texten är skriven långt innan Göran Hägglund började dra igång sina valser. Det är konstnären och doktoranden Andreas Gedin som intervjuar Boris Groys, professor i estetik, konsthistoria och medieteori i Karlsruhe. Groys talar om hur muséer fyller en ny roll där människor kan möta kulturen på riktigt, in real life som han säger, vilket är en stor skillnad mot nätets virtuella och platta verklighet.

På en fråga från Gedin svarar Groys (min övers) att den samtida konstscenen vill vara universell och demokratisk, vilket innebär att den utgör en minoritet. För vi människor lever inte vare sig i demokrati eller universalitet, utan i en värld av nationalstater och ekonomisk ojämlikhet. Därför är konstvärlden en egen scen för begreppen jämlikhet och demokrati.

Vi lever i en märklig värld, fortsätter Groys, där vi anses elitistiska ju mer demokratiska och universella vi försöker vara. Förklaringen menar han är att människor helt enkelt inte är vana vid det demokratiska samtalet, de flesta tänker inte i de termerna.

Och just här kunde Göran Hägglund ha initierat en spännande kulturdebatt om konstens, teaterns, filmens och litteraturens roll i det demokratiska samhället, om våra inbyggda hierarkier och om kulturens tilltal givet denna struktur. Här kunde vi pratat om hur konsten kunde ha öppnat upp politiken för ovana tankar och normbrott. Men också om konstens misslyckande i dessa avseenden.

Men, det som provocerar Göran Hägglund i nutida konst och teater är inte klyftan mellan demokratiska ideal och reell ojämlikhet. Det är istället viljan att ifrågasätta, önskan att förändra och lusten att kommunicera med hela medborgarkollektivet. För Hägglund är fördomen lika mycket värd som sanningssökandet. Och det är riktigt illa.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.