Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.

Annonser

Vi behöver ett starkare tjänstemannaethos!

Det behövs också en obligatorisk statstjänstemannautbildning så att alla som arbetar i staten kan få den kunskap de behöver om den gemensamma värdegrunden, det statliga uppdraget, offentlighets- och sekretesslagstiftningen med mera.

Ordföranden för Statstjänstemannaförbundet Britta Lejon skriver på Svenska Dagbladets debattsida och påpekar att statens verksamhet har andra förutsättningar än privat verksamhet avseende effektivisering och rationalisering. Jag tycker detta är en viktig fråga som länge legat i träda. När haveriet på Transportstyrelsen nu kommit upp till ytan är detta ett lämpligt tillfälle att ta tag i den.

Att vara offentlig tjänsteman är något fint, något dyrbart och att vara en av dem som upprätthåller demokratins grundläggande funktioner: rättsstat och opartiskhet. Det kräver ett särskilt ethos (karaktär eller dygd) att upprätthålla en sådan roll. Ändå rustas mycket få av de anställda i stat och kommun för en sådan roll.

Det som vår statsminister kallar förvaltningskultur borde kultiveras och ges större betydelse både vid rekrytering och i utbildning. Behovet av s k visselblåsare skulle minska om fler chefer i staten och kommunen vårdade sig om ett tjänstemannaethos som t ex innebär att frågan om att bryta mot gällande lagstiftning helt enkelt besvaras med ett nej. Nöd bryter alltid lag, men effektivisering eller behov av att dra ner på kostnaderna är inte nöd i den meningen.

En god vän till mig påpekade att i Storbritannien erbjuder de stora universiteten alla blivande ”public servants” (offentliga tjänstemän) en särskild ettårig yrkesförberedande utbildning var syfte är att lägga grunden för att utöva ett ämbetsmannaansvar. I den ingår filosofi, statsvetenskap, juridik m m med särskilt fokus på praktiska aspekter på vad som åligger en person som arbetar för det allmänna. Kursen läses alltså efter grundexamen och har en praktisk inriktning. Jag anser att vi i Sverige borde satsa på det, och på att låta offentliga verksamheter som ägnar sig åt myndighetsutövning finansieras och granskas just avseende på ett sådant ethos. Inte med ständiga krav på ytterligare effektiviseringar i enlighet med företagsekonomiska modeller.

Läs gärna Jan Olssons och Erik Hysings bok om tjänstemannaroller i en politiskt styrd verksamhet eller titta in på hemsidan för den ettåriga masterutbildning som ges på Oxford university.

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

*

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

En bref: Varför ingen politisk strid om svenskt bidrag till massavlyssning?

Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.

Idag skriver jag en text i Sydsvenska Dagbladet om dels varför vi inte ser samma politiska mobilisering idag som 2008 (FRA-lagen) dels varför partierna är så tysta om Sveriges del i massavlyssningen.

Jag ser två distinkta skäl, dels vill inte partierna diskutera frågan och de behöver inte eftersom frågan inte finns på parlamentets/regeringens beslutsagenda, dels är de nationella konsekvenserna av det svenska underrättelsearbetet inte tydliga för medborgarna vilket försvårar mobilisering.

Läs hela artikeln i Sydsvenska Dagbladet kultur, lördag 14 december.

Född 1953 – Om folkhemmet och Metropolitprojektet

När mediedebatten om Metropolitprojektet var som hetast 1986 stod jag inför ett svårt beslut, skulle jag satsa på en examen i statsvetenskap eller historia? I vilket ämne skulle jag alltså  läsa C-kursen?* Jag bestämde mig för statsvetenskap, och ångrade mig aldrig, det blev också det ämne jag 1993 disputerade i. Jag planerade min egen C-uppsats – en slags spelteoretisk maktanalys av fransk författningspolitik –  i skuggan av Metropolitdebatten och minns att jag nog tyckte att det lät rätt otäckt, det där med registrering. Så småningom skulle jag komma att veta mycket mer, både om Metropolit och om samhällsvetenskaplig metod.

Sten-Åke Stenberg, själv född 1953 och en del av dem som undersöktes inom Metropolit men också professor i sociologi och idag ansvarig för uppföljningen av Metropolitprojektet, publicerade i våras boken ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus” (Boréa, 2013). I den redogör Stenberg för såväl bakgrund och process i Metropolitprojektet som övergripande resultat från forskningsprogrammet. Boken är ett försvar både för Metropolit och för storskalig samhällsvetenskaplig forskning, men också ett viktigt inlägg i en vetenskapspolitisk debatt. Mot bakgrund av dagens nyhet att statliga myndigheter utnyttjar offentlighetsprincipen för att sälja och tjäna pengar på de personuppgifter vi måste lämna till dem tycks upprördheten kring Metropolit närmast tragikomisk. Att en journalist har fått göra intervjuerna i boken eftersom de annars skulle kräva en omfattande etikprövning är ytterligare en illustration till de märkliga effekter som vår tids lagstiftning fått. Journalister skyddas av tryckfrihetslagstiftningen, något en forskare inte kan åberopa.

Resultaten av Metropolitprojektet har bidragit till att vi numera vet att det sociala arvet är mer komplicerat än vad Gustav Jonsson (Skå-Gustav) trodde på sin tid. Sociala problem och ekonomisk knapphet kan vägas upp av en mängd olika faktorer och ge barn från förfördelade hem en god framtid. Undantagen är missbruk, uttalad ensamhet och utsatthet som barn samt fäders kriminalitet vilka är faktorer som ökar risken för den enskilde att få bekymmer i sitt eget liv. Resultaten pekar t ex på att blandade skolklasser är vad som bör eftersträvas om vi vill ge så många barn som möjligt en god framtid.

Boken är fylld av information kring resultat – vilka man kan gå vidare och läsa vidare om – som t ex att de som undersökningen betecknade som anhängare av vänsterrörelser till vänster om SAP var mer verbala, ville lära sig främmande språk och läste nyheterna i tidningarna i större utsträckning än övriga politiskt engagerade. (s 167ff)  Och det gick inte så särskilt illa för de s k modsen, det var snarast missbruk som blev problemet. (162ff) Och visste ni att det inte var fler av dem vars familjer hade socialbidrag som senare själva fick försörjningsstöd?  (201ff) Visst känns det litet halsbrytande att en tredjedel av alla mammor som tillfrågades 1968 tyckte det var okej att deras 12-åringar rökte i hemmet? ( s 125) Vi behöver alla lite perspektiv på vår egen samtid…

Den här boken borde läsas och diskuteras på varenda samhällsvetenskaplig institution värd namnet i Sverige, framför allt utifrån ett forskningsetiskt och vetenskapsteoretiskt perspektiv men också för att den ställer en del förgivettagna föreställningar på huvudet. Och det borde inte gå att läsa en master-examen i motsvarande ämnen utan att komma i beröringen med ”Född 1953. Folkhemsbarn i forskarfokus”.

* Vilken var grundutbildningens sista termin i ett ämne, tre betyg hette det förr.

Näthat och näthat…

Näthat. Termen har blivit lika drypande av obehag som t ex ”videovåld”, men också lika konstruerad mot bakgrund av en förändrad teknisk plattform för att ta del av kultur och samtal. Att skilja på hot och hat är viktigt, det förstnämnda är oftast brottsligt, det andra oftast inte. Men det andra kan pervertera varje samtal – oavsett om de förs på nätet eller ej – och innebär ofta kränkningar och sårande tillmälen som är oacceptabla i en demokratisk debatt. Oftast är det kvinnor som drabbas av kränkningarna på nätet, men alla samtal förstörs när tillmälen och förenklingar tillåts dominera. Vad som inte får glömmas bort i den allmänna upprördheten är dock att skyddet för den personliga integriteten gäller alla, jagandet av nätmarodörer får inte gå över de gränser som den personliga integriteten kräver.

Igår deltog jag i en paneldebatt om just ”näthat”, arrangerad av Göteborgs-Posten och med tidningens kulturchef som moderator (Gabriel Byström). Ämnet var litet vagt formulerat men huvudsyftet var att diskutera det offentliga samtalets former. Övriga i panelen var Sara Britz (GP), Mattias Hagberg (frilans), Åsa Linderborg (AB) och Johan Pehrson (Fp). Debatten livesändes men kan höras och ses i efterhand här.

Jag vill göra en distinktion mellan 1. Brev/mejl som kommer till objektet personligen, 2. Sker som uttalas i nätoffentligheten till objektet ifråga samt 3. Saker som uttalas om objektet i nätoffentligheten. I det första fallet skiljer sig inte nätet från de högar av anonyma brev som många av oss får och har fått undre årens lopp. De flesta är ytterst otrevliga och inbjuder inte till samtal. Någon enstaka gång finns dock ett utrymme för dialog, ibland fungerar den men ganska sällan. I fall nummer två finns det likaledes möjlighet att gå i dialog offentligt, men då med alla de begränsningar som gäller för en anständig debattör. Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog. För objektet för hatet blir det som att slåss med händerna bakbundna medan motståndaren har båda händerna fria, och knogjärn därtill. Den typen av fajter är jag ointresserad av. Syftet är också att dra ned motståndaren i samma oanständiga sörja som man själv (grisbrottning). I det tredje fallet är det oftast tal om fördömanden, att yttra sig fyller funktionen av att bli bekräftad i sitt hat mot en enskild medborgare och mot etablissemanget (oftast de som syns i medierna) och frågan om dialog är helt irrelevant. I vissa fall kan det gå intressanta konvulsioner genom en sådan debatt om objektet ifråga helt sonika dyker upp och för ett samtal (på sina villkor) men oftast förändrar det ingenting.

Således, det som ser ut som en önskan om dialog är ytterst sällan det. Syftet är att bekräfta den egna världsbilden och peka ut ”PK-maffian” (alla vi som anses politiskt korrekta eftersom vi vill ha en anständig diskussion) som förrädare, ynkryggar och lögnare.

Vad drar vi för slutsats av det? För min del drar jag slutsatsen att den lilla grupp som sysslar med s k näthat bör tryckas bort ur fokus genom en rejäl motmobilisering av alla de krafter som vill använda de nya virtuella arenorna för ett demokratiskt samtal, för samhällsutveckling och kunskapsspridning. Och gärna konflikt – politik är konflikt i fredliga former. Jag är övertygad om att en sådan mobilisering är möjlig, kanske t o m oundvikligt, med yngre generationers självklarhet i att vara ”på nätet” liksom att ”vara i livet”. Vad vi som är något till åren komna kan göra är att justera lagstiftningen så att den tar hänsyn till att offentlighet är något annat i dessa nättider än förr, samt att upprätthålla normer för samtalet. INGEN skall behöva acceptera skällsord och invektiv, det är bara att hysta ut de personerna från samtalet. Jag accepterar inte en gäst i mitt hem som ägnar sig åt missfirmelse, förtal och kränkningar vid middagsbordet. Den personen visas på porten. Samma sak gäller på nätet.

PS: Och det finns inga ursäkter för att bete sig illa mot okända människor på nätet. Ibland sägs att det är synd om individer som vräker ur sig otidigheter till kvinnor som syns på TV. Det är det inte. Sverige är fullt av människor som kämpar för att få pengar, arbete och familj att fungera, massor av människor som hamnat på skuggsidan och massor av människor som offrats på arbetslinjens altare. En bedövande majoritet av dem ägnar sig inte åt att kränka folk de ser på TV och i tidningar. Heder år dem. Inte åt hatarna. DS

Läs mer om debatten här (Cecilia Dalman Eek) och här (GP). Läs om nätaktivism här.

Instagrambråket: Frågan om sanning och lögn är irrelevant

I Göteborg har det under några dagar rått upploppsstämning bland gymnasieungdomar. Bakgrunden är rykten och elaka omdömen som publicerats på nätet, via ett konto hos Instagram. Det har redan skrivits spaltkilometer om saken och jag har inget att tillföra avseende fenomenet i sig. Men det har slagit mig att begreppet ”sanning” fått förnyad aktualitet i denna post-moderna tid trots att erfarenheter och känslan av att vara utsatt står i centrum.

I flera inlägg har de ungdomar som hängts ut och även de som inte själva varit uthängda men reagerat mot vad som hänt påtalat att det som skrivs om dem är ”lögner” eller att det som sägs är ”inte sant”. Ibland uppfattas detta göra saken mindre kränkande, i andra fall tvärtom mera kränkande.

För mig tycks det lite underligt att begreppet sanning är så viktigt. De flesta omdömen som den här affären handlar om är inte påståenden som är relevanta att verifiera i faktamening. Påståenden och omdömena är skrivna för att såra, förnedra och mobba. Det handlar om sexuella varianter på ”du är ful” och ”du är tjock”. Sådant som sades på skolgårdarna redan när jag befann mig där för några decennier sedan. Det är tragiskt och avskyvärt att mobbning nu också handlar om sexuella aktiviteter på ett djupt kränkande vis. Kvinnors s k lössläppthet och mäns sexuella tillkortakommanden har alltid varit en resonanslåda för mobbning och kränkande beteenden, men här är språket, omdömena och exponeringen vulgära och nedsättande på ett sätt som spränger alla gränser. På vilket sätt är då frågan om huruvida dessa omdömen har något med den s k sanningen att skaffa relevant?

Rykten utan sanningshalt kan vederläggas och därmed punkteras. Påståendet ”du har fuskat” när man spelar sällskapsspel är nedsättande men kan också bedömas som sant eller falskt. Om det är falskt är påståendet också en form av förtal eftersom det inte är inom normen att fuska i sällskapsspel. Men om påståendet är sant är det inte förtal alls. Det kanske var elakt att säga det, men det är sant och den som får stå med skammen är fuskaren.

Om vi nu enbart håller oss till frågan om sanningshalten i de påståenden som framförts i det aktuella fallet i Göteborg framträder en märklig bild. Och jag vill betona att jag nu endast är intresserad av påståendenas innehåll avseende sant/falskt, deras kränkande omdömen och språkbruk är som jag skrev ovan fullständigt oacceptabla. Ett av påståendena är av typen att en flicka ”har legat med tre killar samtidigt som hon har en pojkvän” så kan det vara sant eller inte. Om det är ett falskt påstående är det knappast förtal eftersom det är litet tveksamt om vår gemensamma sexualmoral innebär att beteendet strider mot normen. Normen skiljer sig här åt betänkligt mellan olika grupper. För många skulle det dock betecknas som otrohet, och det är fortfarande ett beteende de flesta uppfattar negativt. En möjlighet är att istället uppfatta påståendet som ett påstående om att en viss flicka har sexuell aptit, något som aldrig anses nedsättande när det gäller män.

Om påståendet är sant är det förstås inte alls förtal – möjligen röjande av en hemlighet – men till skillnad från fuskande i Fiaspel kan vi inte säga att den utpekade skall stå med skammen. Att fuska i sällskapsspel strider mot spelet idé och mot normen i samhället. Men i detta fall blir frågan skam för vadå? För att man har sexuella relationer med två samtidigt? Knappast, det är ett inte alldeles ovanligt beteende både i tonåren och i vuxen ålder. För att man har kortvariga sexuella relationer med flera? Knappast, det har män haft i alla tider utan att skämmas.

Til syvende og sidst kan jag inte låta bli att få en dålig smak i munnen när jag hör att det är viktigt om det som sägs i den här s k Instagramaffären är ”sant” eller en ”lögn”. På vilket sätt hade det varit okej att skriva som man gjort om det varit sant?

Min uppfattning är att vad som sagts om enskilda personer här är menat att vara kränkande, mobbning och trakasserier.  Syftet har varit att framställa personerna i dålig dager på samma sätt som påståendet ”tjockis” på skolgården. En tjock person blir inte mindre mobbad av den vokabulären för att det är sant att hen faktiskt är ”tjock” dvs kraftigt över normal vikt.

Frågan om sanning eller lögn avseende påståendena är helt enkelt irrelevanta för att bedöma om de kränkande eller nedsättande.