En bref: Hur samtal kan bli mindre polariserade

Många har noterat att i och med att det offentliga samtalet utvidgats har också fler aktörer som inte respekterar grundläggande samtalsregler fått tillträde till en offentlig arena. Saker som sades med kamraterna vid fikabordet som publik eller i avslappningen i omklädningsrummet hittar nu plötsligt ut i det skarpa ljuset på den offentliga scenen. Och jämsides med den utvecklingen ser vi att fler offentliga och breda samtal om viktiga politiska frågor blir allt hårdare, mer polariserade och även får inslag av hat, hot och hån.

I söndagens Borås tidning (den 8 oktober 2017) skrev jag en text där jag pekade på att det faktiskt finns vissa möjligheter att hitta tillbaka till ett sansat och demokratiskt samtal. En forskargrupp vid Åbo Akademi har gjort upprepade experiment med samtal i laddade ämnen och

…studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Det är viktigt att ta fasta på det hoppfulla i en digital utveckling som i grunden kan gynna demokratin genom att ge röst åt många fler än förr. Låt oss därför fundera på hur vi kan skapa gemensamma regler för samtal om viktiga frågor – och därmed kan lämna de diskussioner där den som skriker högst får mest uppmärksamhet utan avseende i demokratisk mening.

Annonser

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.

 

Almedalsveckan IV: Flyktingopinion, Nordiska motståndsrörelsen och Åkessons utopier

Almedalen fick ge sig till tåls medan jag skötte andra ärenden på förmiddagen, men lagom till lunch på fredagen cyklade jag in till Visbys centrala delar för att äta torsk med äggsås på studentrestaurangen. Gott! Allvaret tog dock sin början på Västsvenska arenan där jag tillsammans med tre kolleger presenterade analyser av SOM-undersökningens data från 2016 års undersökning. Det seminariet går att se i efterhand här (scrolla längst ned).

I all korthet presenterade jag en kraftig förändring i attityd till flyktingmottagning, i restriktiv riktning, bland svenska folket. 2016 års undersökning bryter därmed en trend som länge visat minskad restriktivitet. Förklaringen till den snabba och stora förändringen är sannolikt den svenska policyförändringen; när politiken läggs om följer opinionen med. Bakgrunden är också att migrationsfrågorna sedan några år tillhör dem som står högst upp på svenskarnas agenda, en effekt av samspelet mellan politisk mobilisering, medial uppmärksamhet och ett förändrat parlamentariskt läge. Läs mer i SOM-boken ”Larmar och gör sig till” som publicerades sista veckan i juni.

När jag lämnade tältet där seminariet hölls möttes jag av den s k mångfaldsparaden i Visby som stannade alldeles utanför och höll ett litet apellmöte. En brokig samling av individer möttes under den gemensamma devisen ”kärlek åt alla”. Just bakom denna grupp ställde sig dock ett antal personer från Nordiska Motståndsrörelsen. De bar gemensamt en banderoll på vilken det bara stod just det, Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen vet mycket väl att det räcker med namnet och närvaron för att alla skall förstå budskapet.

På kvällen, efter en fika på fina ”Ett rum för resande” med en Amaretti-kaka och en läskande äppeljos, var det dags att lyssna på Jimmie Åkessons partiledartal. Hans svartmålning av vårt lands nuvarande läge var lika monokrom som någonsin hans utopi var fylld av förklarat ljus. Det var ont om politiska förslag, men sympatisörerna verkade gilla allra bäst när han använde de gamla uttrycket ”att ta seden dit man kommer” eller påpekade att om den som befann sig här inte ville anpassa sig till ”vårt” sätt att leva så kunde man ge sig av. Applåderna var i alla fall starkast i dessa passager.

Talet lekte bitvis med traditionellt fascistiska ideologiska element, som t ex förnekandet av klass och kön som intressekonflikter till förmån för folkets enhet och gemenskap. Även de utopiska visionerna hade drag av de anti-kapitalistiska visioner som präglade Benito Mussolinis ideologiska bagage. Den fria marknaden och socialismen är hos honom de givna fienderna, staten och nationen är ett och folket är denna kombinations inkarnation. Mest påfallande hos Åkesson var dock den ymniga användningen av  termen ”folkhem” – och talet började och slutade med Heidenstams fosterländska epos ”Medborgarsång” (1899).

Läs f ö gärna om folkhemsmetaforens resa, från sitt ursprung i den tyska konservatismen till bärande del i socialdemokratin, i Fredrika Lagergrens avhandling ”På andra sidan välfärdsstaten” från 1999.

De alldeles otvetydiga fascisterna, både till ideologi, organisation och politisk aktivitet är dock Nordiska Motståndsrörelsen som häpnadsväckande nog fått tillstånd att medverka i Almedalsveckan år 2017. Deras budskap sammanfattas i nio punkter (deras eget material) och innebär att vare sig demokrati eller rättsstat kan fortleva. De nio punkterna är dock motstridiga i ett flertal avseenden som gör dem svåra att vare sig tolka eller se som seriösa förslag. Hur kan t ex yttrandefriheten vara ”omfattande” i någon rimlig mening av ordet när ”folkförräderi” skall hanteras av folkdomstolar och media som är ”folkfientlig” skall förbjudas?

Men viktigare just nu än att skärskåda NMR:s budskap är att förstå skillnaden mellan å ena sidan aktörer som är meningsmotståndare inom ramen för en demokratisk värdegrund och aktörer som ser sina politiska motståndare som fiender, vars existens man alltså kan sätta ifråga. Den skiljelinjen verkar inte vara helt glasklar för alla.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på den brittisk-inspirerade puben Black Sheep med en diskussion om staten Burgunds uppgång och fall. 🙂

***

Detta blir min sista rapport från Almedalen och jag önskar alla som har semester en avkopplande sådan och i vilket fall en sommar med ledig tid för familj och vänner.

 

En bref: Det ariska urhemmet numera nedpackat i ett traktorgarage

Och för Wirth var denna plats (Tanum, förf anm) också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra.

Så skrev jag i en krönika i Borås Tidning söndagen den 21 maj 2017 efter en resa upp till Tanum och trakten däromkring för att bese och diskutera bronsålderns hällristningar. Färden gav tillfälle till diskussioner kring dåtiden men också, och kanske viktigast, samtal kring hur tolkningar av historien används som om de vore absoluta sanningar – när de bara är just hypoteser och mer eller mindre sannolika förhållanden. Ofta är det något förhållande i nutiden – i Hitlers fall den ariska rasens överlägsenhet – eller en egen uppfattning som ter sig ”naturlig” – till exempel att kvinnor skall ägna sig åt hemarbete – som skall legitimeras med historiska s k sanningar.

Men vetenskap om historien kan inte användas på det sättet. Historien är lika mycket en konstruktion av vår samtid,  och våra tolkningar av historien exponerar hur vi ser på vår egen tid. Ingen av oss undkommer den fällan. Så, mycket ödmjukhet krävs i umgänget med historien!

Men, ta en tur till Tanum och passa på att besöka Underslös museum och se utställningen där. Lyssna på viskningarna från en tid som ingen av oss kan minnas…

 

Nytt parti utmanar Sverigedemokraterna

Ett nytt parti är på väg att se dagens ljus. Ja, det kanske är flera stycken i vårt land, men ett av dem kan få lite större betydelse i rikspolitiken, nämligen ”Alternativ för Sverige” som uppges vara namnet på William Hahnes och Gustav Kasselstrands kommande parti. Visserligen är det ett parti som i första hand siktar på kommun- och Europaval, men det är inte sällan så att aptiten växer medan man äter.

Redan i samband med uteslutningen av de två männen våren 2015 och senare även kapandet av banden till det gamla ungdomsförbundet SDU blev det tydligt att just dessa uteslutningar var ett tecken på maktkampen inom Sverigedemokraterna.

I Danmark utmanas det etablerade national-konservativa partiet Dansk Folkeparti (DF) från höger, av ett parti – Nye Borgerlige – som anser DF vara för mjuka och för välfärdsorienterade. Det är inte oväntat att extrema partier som söker sig mot mitten, s k mainstreaming, utmanas av radikala, ideologiskt medvetna, krafter som vill hålla partiet mer ”renlärigt”. För partier som Front National eller Vlams Blok har det inte varit så aktuellt att närma sig en pragmatisk mitten-position, attraktionskraften hos partierna har varit flankpositionen. I de politiska systemen har förutsättningarna för mobilisering helt enkelt varit bättre på det sättet. Partier som Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna har istället tvingats närma sig mitten för att kunna realisera åtminstone delar av sin politik, förändringar som i Danmark mötts av gehör och nu även i Sverige från Moderaternas sida. Här bör dock tilläggas att de båda partierna har olika förutsättningar för en sådan rörelse, det danska har ett liberalt arv som saknas hos det svenska partiet.

Gemensamt för alla s k flankpartier är dock skörheten i balansen mellan radikala, ideologiskt motiverade och inte så lättstyrda, ivriga anhängare som kan skapa mobilisering å ena sidan och viljan att framstå som en trovärdig och tillitsfull koalitions- eller samarbetspartner å den andra. Sverigedemokraterna enar en brokig blandning av missnöje, etablissemangskritik, konservatism, nationalism och chauvinism. Hahne och Kasselstrand representerar en grupp som sätter ideologisk renlärighet och medvetenhet främst. En strömning som sannolikt också får råg i ryggen av vad som tycks vara en nynazistisk mobilisering i vårt land.

För Sverigedemokraterna kan det framöver bli väldigt mycket diskussion kring relationen till moderater och kristdemokrater medan ”Alternativ för Sverige” till en början kommer att kunna ta ut de ideologiska svängarna, åtminstone åt ena hållet.

Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.