”Den sekulära staten under belägring” Om en bok av Christian Joppke

En bok av den tyske sociologen Christian Joppke har blivit liggande på mitt läsbord under lite för lång tid – men semestern blev en lämplig tidpunkt att ta itu med ”Den sekulära staten under belägring. Religion och politik i Europa och USA” utgiven 2015 på Daidalos i svensk översättning av Joel Nordqvist. Temat är ju extremt aktuellt och titeln närmast bombastiskt ambitiös 🙂

Boken är till 4/5 en bred och bildad översikt över främst europeisk litteratur som över tid diskuterar relationen mellan religion och politik. Beläsenheten hos Joppke är djupt imponerande, men texten bär drag av just läsefrukter, alltså inte helt bearbetad och internaliserad kunskap. För den som inte sysslat med fältet är det oklart varför de linjer i litteraturen som väljs är de mest relevanta, liksom varför fokus är på Europa och USA (även om det sägs att det skall vara så). Syftet med denna genomgång är helt enkelt vagt formulerat och för mig, som kan terrängen ganska väl, är det många stickspår och kringelikrokar i vandringen som jag inte ser relevansen av. Stort fokus på klassiker som Weber och Tocqueville, men resonemangen för inte framåt, vi får veta att kritiken mot Weber är massiv och att Tocqueville gjorde iakttagelser av fortsatt relevans. Ja, och… ?

Detta till trots, i slutet där Joppke kommer in på det som nog är hans huvudfråga men som han inte klarat att hantera empiriskt (för det går inte…) blir det intressant. Han noterar att den liberala staten alltid måste föredra mångfald, men fram till den gräns när religiösa inriktningar sårar och kränker. Men, så tänker vi inte om yttrandefriheten, reflekterar jag. Vi får inget djupare svar av Joppke.

Sekularismen kan inte reduceras till en livsåskådning bland andra, menar Joppke, den genomsyrar det liberala demokratiidealet. Och, tillfogar han, kristendomen är en religion (ja, han diskuterar begreppet noga!) som är gjord för sekularisering till skillnad mot islam. Joppke diskuterar inte det men rimligen hänger det samman med att demokrati och kristendom utvecklats i relation till varandra i Europa. Anspråken hos kristendomen är väl förenliga med sekularingsprocessen, även som dominerande religion, något som Joppke (och många andra) menar inte är fallet med islam som majoritetsreligion. Islam som minoritetsreligion får dock en annan ställning (Europa) och kan där förenas med det skydd för minoriteter som är en del av den liberala statens fundament. Att den evangelikala rörelsen i USA vill fylla ut det sekulära tomrummet i den amerikanska staten är däremot inte alls förenligt med liberala demokratiideal menar Joppke.

Och han slutar där så många slutar, även jag, i pragmatismen. Joppke diskuterar olika rättsfall och visar att juridiken blivit den adekvata arenan för religion och politik-skiljelinjen. Och att varje fall måste beaktas för sig. Det finns inte en lösning på dilemmat mellan religiösa anspråk och den liberala demokratins anspråk. Heller.

Läs den gärna – få samhällsvetare har så grundligt gått igenom litteratur och diskussion i ämnet. Klokare blir man!

”Breddat deltagande” – nej tack, ett mycket dåligt förslag om universitetsutbildning

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

***************************    ***************************   *********************

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

 

”Strangers in their own land” Om en bok av Arlie Russell Hochschild

En god vän rekommenderade boken ”Strangers in their own land: Anger and mourning on the American right” av den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochshhild. Sagt och gjort, snart låg boken i läshögen. Och det var en bra rekommendation. Ytligt sett skildrar Hochschild de politiska stämningar som förklarar den amerikanska högerns* radikalisering och valet av Donald Trump som president, men på ett djupare plan ger hon sig tid att försöka förklara och förstå motiven och drivkrafterna i en rörelse som ger syre och kraft åt en djup politisk klyfta i USA. På vägen levererar hon en del intressant tankegods även för en europée med intresse för högerns politiska liv.

Hochschilds syfte är att förstå den stora paradoxen, som hon kallar den, i att människor som i objektiv mening behöver stöd från den offentliga makten/den federala regeringen ändå konsekvent vänder sig till de politiska krafter som motarbetar deras egna intressen. För en europeisk samhällsvetare är frågan lätt igenkännbar som ”varför röstar arbetarklassen emot sin egna klassintressen” och det ideologiska svaret var länge ”falskt medvetande”. Det svaret är obsolet, men frågan kvarstår. Hur skall vi förstå att så många medborgare agerar politiskt i direkt motsättning till vad som reellt är i deras intresse?

Hochschild väljer att fokusera på miljöfrågan och besöker Louisiana, USA:s nästan allra fattigaste stat och den med absolut störst miljöföroreningar till följd av industriell exploatering. Hon följer en grupp medborgare under flera års tid och försöker ta sig över vad hon kallar ”den känslomässiga muren” mellan dessa djupt konservativa människor med starka uppfattningar om rätt och fel och sin egen universitetsliberala kaliforniska politiska utblick. Hon finner människor som djupt och innerligt sörjer förstörda marker, förgiftade sjöar, dött djurliv, livsfarligt dricksvatten och platser där själva territoriet försvunnit (slukhål) men som ändå röstar på kandidater som vill ta bort alla former av nationella regleringar kring miljön och som motsätter sig att industrin tar ansvar för den förstörelse den åstadkommit.

Hon ger ett svar, denna grupp medborgare upplever sig svikna i sina förväntningar. De har bildligt talat stått i kö i väntan på sin tur för att kunna förverkliga den amerikanska drömmen (ett ståtligt hus, ett par stora bilar, barnens utbildning, bra lön för manlig försörjare etc) men sett den federala regeringen slussa in så många utsatta grupper (svarta, fattiga, arbetslösa, flyktingar, ensamma mödrar m fl) före dem själva i kön att de helt enkelt inte hinner fram till drömmens mål.

Jag är inte riktigt övertygad av hennes svar, det refererar till en ekonomisk/materiell förklaring som jag inte ser i hennes intervjuer. Jag tycker att ett annat svar gömmer sig i texten (och hon diskuterar det här och där) och det svaret handlar om vad som är viktigast för individen. Möjligen är det min statsvetenskapliga erfarenhet som talar här, men för mig är det uppenbart att miljöfrågan inte är den bästa frågan för att undersöka den stora paradoxen (som Hochschild kallar den). Vi vet att människor har uppfattningar om många ting men att det som avgör partival (kandidatval) är vilka frågor väljarna tycker är verkligt viktiga (alltså inte viktiga i vardagsspråklig mening utan politiskt avgörande).

För mig framgår det av läsningen att Hochschilds alla intervjuer med all önskvärd tydlighet visar att kulturella/moraliska frågor övertrumfar de ekonomiska när det kommer till politiken. För de republikanska väljare hon lär känna är arbetsmoral, gudfruktighet, självuppoffring och uthållighet moraliska värden som också borde känneteckna hela samhället. När staten ger förtur och välfärd till vad dessa väljare uppfattar som lata, ogudaktiga, egoistiska människor som hellre ger upp och vill ha gåvor än stå ut med långsiktigt arbete för att försörja sig själv – ja, då förråder staten (den federala regeringen) också de ideal som Hochschilds grupp  håller högt.

Heder, moral och plikt, att offra sig och anpassa sig – det är egenskaper som dessa republikaner av olika kristna schatteringar håller högt. Och det bör också prägla samhället menar de. Varför röstar de då på Trump? Ja, flera gör det motvilligt och andra försöker se det goda hos honom. För de flesta verkar han helt enkelt representera den fria marknad och raka kapitalism som de ser som enda räddningen för sina egna moraliska värderingar.

Vid sidan av denna grundläggande analys kan man notera att Hochschild urskiljer starka klass- och könsstrukturer. De som låter sig intervjuas anser sig tillhöra en medelklass (i Sveriges skulle de i huvudsak anses vara arbetarklass) vars viktigaste konflikt inte är uppåt utan nedåt! Det viktigaste, menar många av dem, är att de fattiga inte får del av de gemensamma resurser som medelklassen anser sig själva ha rätt till – de flesta fattiga är helt enkelt fattiga för att de inte förtjänar något annat. (Det finns undantag från denna regel, ensamstående mödrar som blivit lämnade t ex.) För att ta emot statlig välfärd måste man visa att man förtjänar den, det är den generella uppfattningen, och det gör man egentligen bäst genom att inte ta emot den alls, eller motvilligt och tillfälligt (absurt men sant).

Enligt min mening kan inte förklaringsmodellen föras över till Europa, den har (vilket Hochschild visar) djupa rötter i inbördeskriget och i medborgarrättsrörelsen. Men, och det är viktigt, att de kulturella frågorna blivit politiskt avgörande är något vi också ser i europeisk politik. Om vi hårddrar Hochschild så ligger förklaringen till den förändringen (från ekonomiska till kulturella frågor) i att liberaler och vänster tillsammans drivit fram en typ av politik som gjort den amerikanska medelklassens (den europeiska arbetarklassens) värderingar om heder, manlighet, moral och hierarki klandervärda medan en urban, tolerant, hedonistisk och kosmopolitisk livsstil blivit norm. Jo, visst, men frågan ligger ändå kvar och skaver, hur blev det så? Mitt svar är individualiseringen; den globala befrielse av individen som blev följden av avkolonisering, liberalisering, avreglering och mänskliga rättigheter har skapat en ny samhällsmoral och nya värden som trängt igenom under perioden efter 1970, med ett särskilt språng efter kalla krigets slut. Och så länge den moraliska/kulturella sfären förblir polititiserad så kommer också den politiska klyftan att bestå.

Hochschilds bok har mycket att tillföra europeisk debatt – dels gör hon vad få gör, hon söker djupare liggande motiv och rationaliteter i vad som på ytan ser paradoxalt ut, dels gör hon vad få svenska forskare gör, ägnar sig åt närmast antropologiska studier inom politikområdet. Att hon sedan ger ut en lätt-tillgänglig text som uppfyller höga krav på vetenskaplig akribi är ju alldeles fantastiskt, och avundsvärt! Läs den!

Arlie Russell Hochschild ”Strangers in their own land. Anger and mourning on the American right.” New York, New Press, 2016

* Jag använder medvetet höger, vänster och liberal som grovhuggna kategorier i den här texten.

Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.

Vi behöver ett starkare tjänstemannaethos!

Det behövs också en obligatorisk statstjänstemannautbildning så att alla som arbetar i staten kan få den kunskap de behöver om den gemensamma värdegrunden, det statliga uppdraget, offentlighets- och sekretesslagstiftningen med mera.

Ordföranden för Statstjänstemannaförbundet Britta Lejon skriver på Svenska Dagbladets debattsida och påpekar att statens verksamhet har andra förutsättningar än privat verksamhet avseende effektivisering och rationalisering. Jag tycker detta är en viktig fråga som länge legat i träda. När haveriet på Transportstyrelsen nu kommit upp till ytan är detta ett lämpligt tillfälle att ta tag i den.

Att vara offentlig tjänsteman är något fint, något dyrbart och att vara en av dem som upprätthåller demokratins grundläggande funktioner: rättsstat och opartiskhet. Det kräver ett särskilt ethos (karaktär eller dygd) att upprätthålla en sådan roll. Ändå rustas mycket få av de anställda i stat och kommun för en sådan roll.

Det som vår statsminister kallar förvaltningskultur borde kultiveras och ges större betydelse både vid rekrytering och i utbildning. Behovet av s k visselblåsare skulle minska om fler chefer i staten och kommunen vårdade sig om ett tjänstemannaethos som t ex innebär att frågan om att bryta mot gällande lagstiftning helt enkelt besvaras med ett nej. Nöd bryter alltid lag, men effektivisering eller behov av att dra ner på kostnaderna är inte nöd i den meningen.

En god vän till mig påpekade att i Storbritannien erbjuder de stora universiteten alla blivande ”public servants” (offentliga tjänstemän) en särskild ettårig yrkesförberedande utbildning var syfte är att lägga grunden för att utöva ett ämbetsmannaansvar. I den ingår filosofi, statsvetenskap, juridik m m med särskilt fokus på praktiska aspekter på vad som åligger en person som arbetar för det allmänna. Kursen läses alltså efter grundexamen och har en praktisk inriktning. Jag anser att vi i Sverige borde satsa på det, och på att låta offentliga verksamheter som ägnar sig åt myndighetsutövning finansieras och granskas just avseende på ett sådant ethos. Inte med ständiga krav på ytterligare effektiviseringar i enlighet med företagsekonomiska modeller.

Läs gärna Jan Olssons och Erik Hysings bok om tjänstemannaroller i en politiskt styrd verksamhet eller titta in på hemsidan för den ettåriga masterutbildning som ges på Oxford university.

En bref: Om vårt behov av konservatism

För stora delar av svensk borgerlighet, att döma av talen, är staten alla goda gåvors givare – om inte annat som kontrollfunktion. Individen har inget behov av samhällets sociala gemenskap och det civila samhället förväntas leva under marknadens färla. Ledarskapet inom svensk borgerlighet tar sällan eller aldrig initiativ till en konservativ idédebatt.

Så skrev jag den 16 juli i en ledarkrönika i Borås Tidning. Efter Almedalsveckan noterade jag den förvirring som svensk konservatism tycks ha hamnat i. Alldeles för mycket som påstås vara konservativ debatt handlar antingen om Sverigedemokraterna eller om bristen på/förekomsten av liberala värden som valfrihet, individualism och rationalitet. I min text hoppades jag att det ytterst olyckliga – och olämpliga – besöket i Almedalen från Nordiska Motståndsrörelsen kanske skulle få svensk konservatism att skaka loss från det inrikespolitiska spelet.

Jag vill se en idédebatt som går bortom individuella påhopp, taktiksnack om regeringsbildning och populistiska utspel. Vilken roll bör staten ha i ett gott samhälle? Hur långt kan kontrollen av enskilda medborgares liv tillåtas gå? Vilken roll skall ideella krafter och organisationer ha för samhällsgemenskap i Sverige om tio år? Finns det kollektiva värden som står över individens frihet – om ja, vilka då?

Redan för mer än sju år, före valet 2010, sedan skrev jag en rad om konservatism (jag har ju inte för inte ägnat stora delar av mitt forskarliv åt denna idetradition) men då pågick faktiskt en liten diskussion. Om det kan man läsa här.

En bref: Hur förändrade 1968 svenskt politiskt liv?

Trots att syftet med boken är att granska hur 1968-rörelsens idéer har rest framåt i tiden och in i myndigheter, medier och politik är författarna alltför fokuserade vid kritikerna av 1968 års idéer. Det är som om slagfältet fortfarande är detsamma som på 1970- och 1980-talet trots att den kanske mest spännande uppgiften vore att följa de strömningar som verkligen omvandlade det svenska samhället: kvinnorörelsen, miljörörelsen, auktoritetsnedrivningen och HBTQ-rörelsen. Enligt min uppfattning är dessa rörelser svaret på författarnas inledande fråga om ”hur” transformationen av 1968­rörelsens ideal har genomförts.

Idag recenserar jag Lennart Berntsons och Svante Nordins bok ”Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968” (Natur & Kultur) Under Strecket i Svenska Dagbladet. Tyvärr slarvar författarna bort ett viktigt forskningsfält genom brist på transparens och internationell kontext.

Naturligtvis är radikaliseringens många ansikten och dess omvandlingar av svenskt samhälle svenskt politik verkligen en viktig forskningsuppgift. Men istället biter sig författarna fast dels vid 1970- och 1980-talets kritiker av 1968 (vilka blev allt mer marginaliserade medan 68-idéerna vann mark) och väljer (medvetet?) att inte följa de stora rörelserna – miljörörelsen och kvinnorörelsen t ex – som faktiskt var de som bar in 1968 års idéer i svensk politik. Rättighetstänkande och individualisering har sin grund i det uppror mot auktoriteter och kollektiv som 1968 i bred mening representerade, men av det ser vi få spår här. Tyvärr.