Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

Vänstra stranden är återigen hemma på vänstra stranden och njuter den parisiska våren som bryter fram. Men påskledigheten ger också möjligheter till reflektioner kring likheter och skillnader i politisk debatt mellan Sverige och Frankrike. Vid frukosten läste jag i Le Monde om den italienska situationen en månad efter valet – analysen var att en oklar politisk utveckling kan leda populistiska partier, delvis med rötter i fascism, till regeringsmakten i syfte att ändra vallagen och sedan utlysa nyval – för att få ett än bättre utfall.

Följande funderingar är just personliga och därmed inviter till fortsatt självreflektion snarare än slutsatser grundade i systematiskt studium.

Redan som student i statsvetenskap intresserade jag mig primärt för staten. Jag menade att ideologiska skillnader tog sig uttryck i första hand som olika perspektiv på statsmakten. Enligt den närmast ikoniske amerikanske statsvetaren David Easton är politik detsamma som den auktoritativa fördelningen av värden, något som i moderna demokratier huvudsakligen åligger statsmakten i dess olika former. Under de senare år har emellertid studiet av statsmakten utifrån David Eastons begrepp blivit alltmer sällsynt. Det är den behaviouristiska samhällsvetenskapen som dominerar de flesta diskussioner och frågor om folkviljans förverkligande och representation av intressen är i centrum för intresset. I samband med att den politiska arenan blivit alltmer präglad av vad statsvetare benämner GAL-TAN-frågor (alltså kultur, livstil och värde-frågor) istället för den tidigare dominansen av vänster-höger-frågor (fördelning av ekonomiska, sociala och materiella resurser) borde dock frågan om statens roll i politiken tydligare diskuteras. När staten förmodas sköta den auktoritativa fördelningen inte bara av materiella (och jämställda) resurser utan också av de värden som berör livsstil, kultur, religion och värderingar blir det lite viktigt vilken roll staten som begrepp har partiers och individers föreställningar.

Det tycks mig som om medborgarna i Frankrike inte förväntar sig några svar i värdefrågor från staten men istället fortsätter att avkräva samma statsmakt rättvis fördelning av resurser. I dessa dagar strejkar många franska medborgare inom transportväsendet eftersom man menar att nya arbetsmarknadslagar ger sämre villkor och att höjda pensionsgränser är orättvisa. Det var väntat, en av de saker president Macron lovade att göra och en av de saker han fick kritik för redan innan han tillträtt. Många presidenter har försökt, få har lyckats. Studenter strejkar i Montpellier och Paris då parlamentet vill införa begränsningar för att påbörja studier på universitet, vilket uppfattas som orättvist. Idag kan alla med en studentexamen påbörja studier i princip inom vilket område som helst men eftersom det inte finns resurser att ta hand om de stora grupperna misslyckas långt mer än hälften med sina studier redan under de första två åren. I Sverige lämnade vi denna typ av öppna antagning för ett halvt sekel sedan, personligen tror jag det vore en lämplig väg för franskt universitetsväsende också, anpassat till lokala behov och konventioner förstås. Men, detta är vad vi kallar vänster-höger-frågor, alltså frågor om hur samhällets gemensamma resurser skall fördelas mellan olika social kategorier i ett samhälle.

Visserligen är den franska staten till sin natur sekulär, och upprätthåller den egenskapen med styrka, men i övrigt har staten väldigt lite makt över människors livsstilar och kulturella uttryck. Och jag uppfattar inte heller att vanliga fransmän vänder sig till staten för att få sin egen livsstil eller sina egna värderingar upphöjda till norm. I Sverige tycks istället staten inte bara vara alla goda gåvors givare utan medborgare inom nästan alla sociala och ideologiska skikt tittar på statsmakten när man vill ändra normer och värderingar i samhället. Staten har det yttersta ansvaret för lagstiftning och upprätthållande av rättssamhället, därmed är juridiska frågor som reglerar diskriminering, äktenskap, adoptioner och djurens rättigheter naturligtvis en fråga för staten. De mänskliga rättigheterna är numera (tack o lov) inskrivna i våra grundlagar. Men den inre reflex som många medborgare i Sverige tycks ha, nämligen att det som jag tycker illa om eller t o m äcklas av, skall vara förbjudet, ja den tycks inte vara särskilt vanlig i Frankrike.

En ganska sval, vänlig och överseende attityd som inbegriper ett stort hänsynstagande till medmänniskan präglar snarare den politiska diskussionen i Frankrike (som dock kan vara väl så het i sin form). Visst finns det problem med det förhållningssättet också – men min reflektion här är snarare att det är lite märkligt att i Sverige förutsätts staten vara normgivare även inom områden den aldrig skapats för. Och då tittar vi svenskar ofta på våra politiska ledare och får veta hur man hälsar i Sverige, vilka kläder man bär, hur jämställdheten skall utövas i famljen, vilka moralregler som är de absolut sanna och vilka religiösa uttryck som är passande.

Om min syn på staten? Tja, inte skall statsmakten lägga sig in hur jag tänker och tycker i värdefrågor, och inte skall staten kunna registrera och arkivera allt jag gör och inte gör heller. Däremot uppskattar jag en statsmakt som i bred mening försvarar mina medborgerliga fri och rättigheter – inte dikterar hur jag skall utöva dem.

Och därför måste vi idag försvara demokratin genom att försvara rättsstaten och därmed begränsa utrymmet för populism och pöbelvälde.

***

Läs gärna också Olle Wästbergs allvarliga och varnande text om Italien och om varför vi bör ta oss i akt (Svenska Dagbladet idag Annandag Påsk).

Annonser

4 reaktioner på ”Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

  1. Intressant analys. Men stämmer det verkligen att den franska staten inte reglerar livsstils och värderingsfrågor. Som kolonialmakt var fransmän högst moraliserande och anses i hög grad att skilja sig ifrån tex Britterna. Även i nutid finns det ju lag om burqaförbud och sedan tidigare förbud emot att bära religiösa plagg i tex skolor.

  2. Tack för din kommentar som jag läst med stor behållning. En fråga är om statens funktion och uppgift av naturliga skäl är annorlunda i små enheter (Norden och Balticum) jämfört med större. Har månne de större nationella enheterna möjligheter att utveckla andra identitetsskapande institutioner av betydelse och som är fristående från staten?

  3. Ja, du har helt rätt i att burkaförbudet var ett steg bort från den bild jag beskriver. Dock uppfattade jag burkaförbundet på allmän plats just som ett stådan avsteg, det väckte enorm debatt i Frankrike och det var dåvarande president Sarkozy som drev igenom det, en president som lyfte upp identitetsfrågorna på ett sätt som tidigare presidenter inte gjort. Förbudet i skolan ligger mer i linje med den aktiva sekulära staten, skolan är statens domän och där ligger det därför en logik i att också främja en sekulär (inte neutral) syn på individen.
    VS

  4. Intressant perspektiv – Frankrike är ju till skillnad mot vad många tror ett extremt mångfacetterat land, ett sätt att hålla ihop alla regionala identiteter var att utveckla den jakobinska etatismen men inte låta den gå på djupet – hot mot sådana regionala identiteter skulle renderat uppror (det var ju f ö så franska revolutionen började i sydost). Kanske skall man tillmäta kolonialmaktsidenteten viss betydelse här, även om som en annan kommentar här lyft upp, Frankrike var mycket mer oförsonlig som kolonialmakt än t ex britterna när det gällde regionala identiteter så har ändå mångfalden varit norm snarare än enhetligheten.
    VS

Kommentarer inaktiverade.