Nyttiga konstbråk utgår från verket

Under de senaste veckorna har en intensiv debatt brutit ut kring konstverk i vardande. Först skarpa reaktioner på Göteborgs stadsteaters pjäs ”Jihadisten” (hade premiär 22/3) och därefter nästan lika starka reaktioner på en tänkt skulptur, ett elevarbete med en infälld svastika, placerat utanför Sjöfartsmuséet i Göteborg. Mycket klokt har redan sagts om dessa debatter, och ämnet förtjänar både vår uppmärksamhet och analysförmåga. Inte för att de enskilda händelserna är särskilt väsentliga utan för att reaktionerna på konst och kultur som provocerar är olycksbådande.

Kultur i ett demokratiskt samhälle har som en funktion att tänja på våra föreställningar och vända på invanda perspektiv. Kulturbråk är sannerligen inget nytt. Det är bara att påminna om Carl Johan de Geers mer än ett halvt sekel gamla provokation ”Skända flaggan” som han för övrigt återuppväckt.

Hela 1960-talet kantades av kulturens provokationer, det var en av de företeelser som beredde väg för ett radikalt 1970-tal och en individualisering som skulle förändra både Sverige och Europa i en allt mer liberal riktning. På den tiden hade statsmakten verktyg av annat slag än idag, bilder beslagtogs och filmer censurerades. Nuförtiden är sådana aktioner från statens sida extremt ovanliga och generellt oacceptabla. Och det är därför oroande när kulturella företeelser som utmanar blir till ursäkter för att återkalla repressiva idéer – en riksdagsledamot står i Sveriges Televisions nyhetssändning på prime time och ifrågasätter att en pjäs som han inte sett alls skall spelas, namninsamlingar genomförs mot en elevutställning som ännu inte genomförts.

Prefekten på Akademin Valand vid Göteborgs universitet Mick Wilson (varifrån elevutställningen arrangeras) säger klokt i en intervju om skulpturen utanför Sjöfartsmuséet att människor reagerar på sina egna fantasier om konsten snarare än på upplevelsen av konstverket i sig självt (ej på nätet).

Under flera decennier har vi i Sverige utvidgat gränserna för den demokratiska diskursen, bland annat med hjälp av kulturella provokationer. Om sådana gränsutmaningar skall vara frukbara krävs dock att vi svarar med argument och diskussion, inte med krav på förbud, repression och snävare gränser. En sådan diskussion bör för att vara fruktbar utgå från verket och vår reaktion inför det, inte från våra fantasier i förväg om hur det skulle kunna te sig.

***

I boken ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (Hjalmarson & Högberg 2005) utvecklar jag och Ulf Bjereld diskussionen om kulturens betydelse för individualisering och auktoritetsnedrivning.

 

Annonser