Storbritannien är en ö

En sorglig dag som denna har nog flera av oss som varit med ett tag påmint oss om den franske presidenten Charles de Gaulle. Två gånger lade han in sitt veto när Storbritannien sökte medlemskap i EEC/EG, både 1962 och 1967 fick därför Storbritannien nobben. Först efter de Gaulles avgång 1969 kunde verkliga förhandlingar inledas med Storbritannien.

På en presskonferens i januari 1964 förklarade de Gaulle att anledningen till att Storbritannien inte kunde blir medlem helt enkelt var att landet var en ö:

Enfin l’Angleterre a demandé à son tour à y entrer mais suivant ses propres conditions. Cela pose sans aucun doute à chacun des six Etats et ça pose à l’Angleterre des problèmes d’une très grande dimension. L’Angleterre, en effet elle, est insulaire. Elle est maritime. (Charles de Gaulle)*

Bakgrunden till det franska motståndet mot ett brittiskt medlemskap var att det skulle äventyra den fransk-tyska axel som de Gaulle var särskilt mån om att bygga upp. de Gaulle menade också, i en äldre utrikespolitisk tradition, att kontinentaleuropa (från Atlanten till Ural, som han sa) hade både andra förutsättningar för sitt försvar (minns att detta var strax efter Berlinmurens uppförande) än en ö-nation. Vad de Gaulle såg var att de önskemål om särbehandling som britterna redan från starten ville ha tillgodosedda skulle försvaga unionen.

Den europeiska gemenskapen kom till ursprungligen för att kontrollera de europeiska (tyska) vapensmedjorna, för att förhindra att Tyskland återigen skulle kasta Europa in i ett storkrig som man gjort två gånger med bara 20 års mellanrum. de Gaulle som lett delar av den franska motståndsrörelsen just från London hade inget specifikt mot britterna, tvärtom såg han deras motstånd mot tyskarna som helt oundgängligt för att kunna rädda Europa. Men för de Gaulle var såväl bevarandet av den franska nationens intressen som styrkan i det fransk-tyska samarbetet det absolut viktigaste.

Under åren på 1980- och 1990-talet ville många franska politiker se ett europeiskt samarbete i två hastigheter (á deux vitesses) vilket ständigt tillbakavisades av de flesta övriga medlemmar. Samtidigt har Euro-zonen, Schengensamarbetet och nu oförmågan att genomföra fattade beslut inom flyktingområdet visat att EU i praktiken går i flera hastigheter, men utan att det egentligen artikuleras och diskuteras.

Idag på presskonferensen i Rosenbad efter beskedet om omröstningens resultat sa statsminister Stefan Löfven att ”EU måste leverera”. Faktum är att det har EU gjort. Men det är framför allt inom det ekonomiska området (vitt definierat) som EU faktiskt har gett stora möjligheter och hjälpt oss i Europa att möta globaliseringen. Vad som saknas är väl att EU också blir en union vars värderingar kring demokrati, humanitet och solidaritet harmoniseras. En union vars medlemmar framför allt vill försäkra sig om ekonomiska fördelar men vars övergripande värdesystem man inte vill acceptera är inget annat än just ett ekonomiskt samarbete. Ett EU i två hastigheter är kanske inte en så dum idé ändå?

Jag tror inte att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen är en katastrof för EU, däremot tror jag att det är väldigt nära en katastrof för brittisk ungdom och brittiska företagare. Både Frankrike och Storbritannien var imperier. Frankrike förlorade den statusen under första halvan av 1960-talet, Storbritannien lite senare. Till skillnad från Frankrike har Storbritannien inte ha förlikat sig med det faktum att landet är en europeisk makt. Och just nu, trots allt, framför allt, en ö.

 

* (ungefärlig översättning) Slutligen har Storbritannien för sin del önskat ett inträde men på ena villkor. Detta skapar för var och en av de sex staterna (i den dåvarande unionen, förf anm) liksom för Storbritannien själv problem av mycket stora dimensioner. Storbritannien, ja faktiskt, är en ö. Det är en sjönation.


7 thoughts on “Storbritannien är en ö

  1. Det som hänt är en ren katastrof som knappast går att överblicka. När man ser de jublande brexitarna blir man mörkrädd. Att det redan visat sig att de blivit grundlurade är ingen som helst tröst. Vad man än kan tycka om EU så handlar detta inte om någon vilja till ett mer demokratiskt Europa, utan ren och skär inskränkthet. Inte rasism nödvändigtvis, men isolationism och småaktighet. Hur dåligt EU än må vara så kan inget gott komma ur det här. Nu blir det med stor sannolikhet en ny självständighetsomröstning i Skottland, som kan bli minst lika uppslitande som den förra. På Nordirland har det rests krav på förändringar som i förlängningen kan leda till att konflikterna där blossar upp på nytt. Hade bremain vunnit hade man talat om de bortglömda 47-48-49 procenten som blivit lurade av eliten. Nu har 52 procent kommit fram till att det är ett uppror mot eliten att följa med Boris Johnson ut i en isolationism som påtvingas de 48 procenten.

  2. Ja det finns knappast några lyckliga slut här. Men nu glunkas det här och där att det kanske inte blir något av alltihop! Att Boris och de andra kommer att ha fullt med annat och inte aktivera art 50 i Lissabonfördraget, att parlamentet inte kommer att låta lagförslaget passera, att övriga EU-länder vill ta det lugnt och hitta en speciallösning (igen) för UK med mera med mera. Just nu tycks det mesta i brittisk europapolitik vara i gungning…

    VS

  3. Hej VS. Kanske kan det bli så. Men BJ och de andra har malat in sig i ett horn som jag inte tror de kan ta sig ur. Jag hoppas i och for sig att de kvarvarande EU-landerna besinnar sig och inte i onodan forsoker straffa britterna — en sorts omvand Versaillesfred ar det sista vi behover. Men som situationen har utvecklats sa kan britterna knappast forvantas ga med pa en ny forhandlingslosning utan inskrankningar i den fria rorligheten, och sa langt kan nog knappast EU stracka sig. Da vore dessutom, fran min utgangspunkt, inte sa mycket vunnet. Den overvaldigande majoritetet unga som rostade for ett fortsatt EU-medlemskap gjorde de knappast for att de tycker EU ar sa fantastiskt, utan for att de ser mojligheterna med att kunna rora sig nastan fritt over hela Europa. Det finns redan manga vittnesbord pa hur stor bitterheten ar over att de aldre verkar vilja ta ifran dem den mojligheten.

    Och fran din och min utgangspunkt sa ar ju konsekvenserna drabbande ocksa for den akademiska varlden. Fransett hur det blir med forskningsfinansiering och studentrekrytering, sa ar den akademiska verkligheten (for den ar ocksa verklighet!) i hog grad kosmopolitisk. Jag blev forra veckan avtackad av olika studenter som just gjort klart sina examina. De kom fran Estland, Tjeckien och Rumanien. Lysande studenter, som bade intellektuellt och socialt varit en stor tillgang.

    Jag ser ocksa pa morgnarna, for att ytterligare vidga perspektivet, nar jag tar min sexarige grabb till skolan, modrar och fader fran snart sagt jordens alla horn lamna av sina barn. Skottar, polacker, spanjorer, engelsman, manniskor fran Asien och Afrika, Flera muslimer, men ocksa en pappa ser ut att vara kladd som en rabbi (ar inte helt saker, har inte fragat honom).

    Skolan sjalv gor ett mycket bra jobb for att bejaka denna mangkulturalism. I december sag jag ett julspel dar min son medverkade, som var en sorts kortversion av julevangeliet. De som inte onskade behovde givetvis inte vara med, men bland bade publik och medverkande barn fanns manniskor fran vitt skilda bakgrunder som lyssnade pa hur barnen sjong om en stjarna pa himmelen. Barnen skaffar sig kompisar over alla kulturella granser. Bara en upprakning av min sons basta kompisars fornamn ar som en jorden runtresa.

    Stora delar av folkomrostningsdebatten kanns som en stor spottloska mot allt detta.

    Dessutom kan det fa sakerhetspolitiska konsekvenser. Putin myser. Nordirland kan explodera igen. Och Gibraltar? Om nu Spanien gor verklighet av sina propaer om att dela pa styret dar, vad hander da? Ett nytt Falklandskrig? Pa Europas fastland?

    VS, hoppas att du ursaktar att jag anvander din blogg for att ventilera min frustration som i nagra dagar gransat till ren chock.

  4. Det är helt OK Anders! Det du beskriver tror jag många känner. Resultatet var verkligen en kalldusch, samtidigt har ju EU knakat ett tag i fogarna. Nog hade vi kunna läsa skriften på väggen lite bättre, för att tala bibliska…

    VS

  5. > Ämne: Medverkan Stockholms stift 21 sept? > > Hej Ulf Bjereld och Marie Demker! > Har jobbat halvtid med flyktingfrågor på Sthlms stift sedan början av året. > I höst ska vi ha en uppstart med bred inbjudan till anställda och förtroendevalda om flyktingar och integration med fokus på EU och Sverige. Här skulle vi vilja att du /ni delgav oss av er stora erfarenhet om EU, flyktingar och MR och de oroande strömningar som sker. Vet att du Marie Demker följer detta område med SOM institutet? > Hur kan det se ut för dig / er den 21 sept fm? > Eva Brunne vår biskop inleder dagen sedan hoppas vi få nån politiker från EU eller från Riksdagen och på em planerar vi ett antal seminarier bl a med Expo. > Vore roligt om du /ni har tid denna dag. Min kollega Ayda Moayedzade kommer att vara i Almedalen och kanske möts ni. > Vi hörs! > Varma hälsningar > Kjell > > Skickat från min iPhone

    Skickat från min iPhone

  6. Egendomligt att folk blir så upprörda, tycker jag. Naturligtvis är det här inte slutet på världen. UK kommer inte att bli något Nordkorea. Man kommer att hitta former för samarbete.

    Vi kanske ska leta lite mer efter de positiva sidorna av det. Exempelvis att EU nu kan driva kampen mot skattesmitningen lättare, utan ständiga brittiska veton. Samt, för UKs del, att rimligen City kommer att förlora en del makt om det inte längre kan vara Europas skattesmitar- och spekulationscentrum. Kanske UK kan återta en del industri, rentav.

    Många har dessutom pekat på att resultatet är en protest mot de självutnämnda eliternas arrogans. Som vanligt är det de åsidosatta som har protesterat, medan de som har sitt på det torra röstade för remain. Kanske kan dessa eliter tänka om en gång till… men det är väl knappast troligt. De börjar ju redan köra med sitt standardsvar: om folket röstar ”fel” så tvingar man dom att rösta om och om igen, tills de röstar ”rätt”. Knappast något som stärker förtroendet för sagda eliter på sikt.

    Så vi kommer säkert att få se fler vanmäktiga protester, förhoppningsvis fredliga, men man kan ju inte vara säker.

Kommentarer inaktiverade.