Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

Annonser

3 reaktioner på ”Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

  1. Detta verkar vara en ny variant på den gamla sanningen att även klasser som organiserar sig som särgrupp blir bättre integrerade i samhället – jfr t.ex. svenska arbetare med hög facklig tillhörighet och amerikanska med låg.

    Slåss man inte kollektivt för sin sak får man inget.

Kommentarer inaktiverade.