Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

 

 

 


2 thoughts on “Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

  1. Sverkers artikel läste jag igår och Björn Elmbrants bok måste jag hinna med innan jag i februari ska lyssna på honom då han kommer till min hemstad, men Sebastian Haffner är ingen jag tidigare stött på, så tack för tips.

Kommentarer inaktiverade.