Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.


2 thoughts on “Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

  1. För att inte tala om alla som turistar. Visst kan man kalla dem för migranter, om än kortvariga? Eller de är kanske pendlare? Fast då ska de kanske återvända till samma turistmål varje gång.

    Nåja, jag håller absolut med. I alla tider har vi vandrat över jordytan och jag och mina äldre släktingar är inga undantag, även om jag själv på äldre dagar bara ”landspendlar”. Blir lika konfunderad varje gång jag träffar på någon ny bekantskap som aldrig varit utanför sitt födelseland. Ja, det händer – om än väldigt sällan. Då tänker jag på allt den personen missat av intryck och inspiration till nytt tänkande och tycker nästan synd om henom. Då är det väl tur att det kommer så många från andra länder till oss så att åsikter och tankar får mötas och ge upphov till något nytt.

  2. 🙂 Helt rätt, en skillnad mot förr är att exil sällan behöver bli livslång eller ens total. Att leva några år i ett annat land eller en del av landet som är okänd för att sedan återvända är numera lätt.

    VS

Kommentarer inaktiverade.