Individualiseringens paradoxer: Från personlig service till löpande band-leenden

En gång ägde jag en gammal fin Toyota Corolla, jag köpte den begagnad och körde den i mer än tio år. Utmärkt bil. Men den krävde förstås ett par reparationer under de där åren. Då jag skulle byta den ena stötdämparen åkte jag till en liten verkstad nere vid Mölndalsån, och pratade med man som verkade veta precis vad som behövde göras. Han förklarade och visade. Han hade overall på sig. Min bil var i trygga händer. När jag hämtade den förklarade han igen vad han gjort, vi pratade lite och han sa att bilen var i fint skick, han nämnde ett par saker att tänka på framåt och vi tog adjö. Jag kände att hit kom jag gärna tillbaka.

Nu behövdes det faktiskt inte – bilen gick bra till jag bytte den mot en ny Skoda Fabia för åtta år sedan. Döm då om min förvåning när denna bil behöver repareras – när det reella felet (trasig insprutningsventil) uppdagats sitter det hela tiden någon form av gatekeeper mellan mig och bilmekanikern. En person som antingen inte får eller inte kan förklara vad det är för fel på bilen, egentligen. Repliker som ”datorn visar att” eller ”motorlampan kan betyda tusentals olika saker” duggar tätt i mina konversationer med de män som jag överlämnar bilen till. Jag känner mig inte ett dugg trygg, inte ett dugg personligt bemött och framförallt, jag tvivlar på deras kompetens och kapacitet. Verklig erfarenhet och hantverksmässig kompetens ersätts av någon form av professionella leenden som skall vara kundvänliga och artiga. Orden bottnar inte i en personlig relation till hantverket eller till mig som bilägare.

Vi lever i kanske historiens mest individualiserade samhälle – vi skapar våra egna nyhetsflöden, våra egna elavtal och vi kan köpa alla sorters tandkräm i alla sorters butiker – men vi lever också i ett löpande band-samhälle där affärsmässighet och professionalitet är detsamma som lika mycket leende åt alla. Intressant nog kan jag jämföra med Paris, med alla småbutiker, mängder bagerier, bistroer och kaféer varav mycket få tillhör någon kedja. Bemötandet är alltid personligt, men aldrig intimiserat eller påfluget, och kyparen eller brödförsäljaren bottnar i sin egen verksamhet. I Sverige är det samma kedjor överallt – oavsett om det gäller kläder, bilreparationer eller kaféer. Och samma löpande band-leenden. Det är möjligen effektivt. Men särskilt individuellt är det inte.

Hur blev vårt individualiserade samhälle samtidigt så opersonligt? Industrisamhällets logik har följt med in i servicesamhället? Allt färre människor är intresserade av materiella problem (som trasiga insprutningsventiler) och allt fler av metaproblem (som vilken kommunikationsstrategi som fungerar bäst för bilverkstäder)? Kapitalismen har övergått i sitt oligopolstadium och förfört oss med sin ”samma modell här som där”-strategi? Vi gillar egentligen inte att behöva välja utan uppskattar att någon annan gör det oss medan vi själva väntar?

Ja, jag vet faktiskt inte. Men nog saknar jag min gamla personliga bilverkstad. Sannolikt byggs det bostadsrätter med balkong på den platsen nu.

Om individualisering kan man läsa mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011) men också hos Richard Florida som genom projektet City Lab problematiserar och diskuterar samhällets individualisering och särskilt konsekvenserna för globala städer.


2 thoughts on “Individualiseringens paradoxer: Från personlig service till löpande band-leenden

  1. Precis. Jag förstår inte försvaret av oligopolen och one size fits-all konceptet från marknadsekonomins försvarare. Jag gillar små företag, personliga drivkrafter i företagandet, flexibla lösningar som bara finns i små organisationer m m. Till och med den gamla brukskapitalismen var mer personlig ön dagens globaliserade MacDonalds-modeller för allt frpn skolor till skosnören.

    VS

Kommentarer inaktiverade.