Anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet den 14 augusti 2015

Nedan följer den text – för läsbarheten något redigerad – som utgjorde mitt anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet den 14 augusti 2015. Segerstedtinstitutet skapas genom ett uppdrag från regeringen och ska vara ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Från en ganska undanskymd tillvaro under rekordåren har under de senaste 20 åren forskning kring främlingsfientlighet och rasism blivit både mer omfattande och mer uppmärksammad utanför akademin. Vid vår samhällsvetenskapliga fakultet finns en livaktig forskning som tar fasta på samhällsförändringar som kan knytas till migration, rasism, globalisering och relationen mellan majoritetssamhället och olika minoriteter. Bara för att nämna några få exempel behandlas ämnen som den transnationella migrationens betydelse för statsmakt och samhällsekonomi i utvecklingsländer, hälsa och ohälsa hos papperslösa i vårt eget land och framväxten av internationella anti-rasistiska sociala rörelser. De teoretiska ingångarna i samhällsvetenskapen är pluralistiska – där strukturer, historia, attityder, institutioner, individer och traditioner alla finns med.

Vad som är viktigt när satsningar på särskilda områden eller teman genomförs är att det sker i tätt samarbete med forskning och utbildning som faktiskt genomförs, och som kanske i skymundan genomförts i decennier. Risken är annars överhängande att möjligheten att få nya resurser uppfinner hjulet. Så är inte fallet här. Den satsning som nu genomförs Segerstedtinstitutet gör mig därför glad, både som prodekan och som en statsvetarprofessor som ägnat en ansenlig del av snart 25 år åt forskning och undervisning kring internationell politik, migrationspolitik, främlingsfientlighet och nationalism.

Jag har valt att koncentrera de följande minuterna kring den svåra frågan om hur vi förklarar och förstår politisk mobilisering av främlingsfientlighet och rasism. Och jag hävdar att det är essentiellt att just ha ingången att vilja förklara och förstå, inte att mäta och bedöma, det sistnämnda är en del i den större forskningsprocessen.

Främlingsfientlighet förstås i allmänhet som en attityd eller föreställning där den negativa eller t o m fientliga uppfattningen om det eller den som skiljer sig från den egna gemenskapen är styrande. Rasism är däremot en ideologisk övertygelse som innebär att människor enbart på s k rasmässiga grunder, vilket kopplas till utseende, språk, ursprung eller religion, värderas som över- och underordnade varandra i en hierarki. Särhållandet av olika s k raser är också en viktig komponent i rasism. Utifrån en attityd agerar och tänker människor, i vissa fall leder attityden till handlingar eller utvecklas till en ideologisk övertygelse. Men den som är rasist i den ideologiska meningen utmärks av mycket mer än främlingsfientlig attityd. Den som har en främlingsfientlig attityd behöver dock inte alls vara rasist i denna ideologiska mening.

Eftersom främlingsfientlighet är en attityd kan den förstärkas eller försvagas beroende på omgivningen, beroende på acceptans för attityden, beroende på sociala och ekonomiska uteslutningsprocesser eller på dialog mellan individer. Rasismen som ideologi är en mer sluten ordning med tydliga komponenter som beskriver verkligheten, andra som pekar mot en politisk utopi möjlig att nå och som rekommenderar konkreta handlingar för att nå dit. Rasism måste därför vederläggas med argument av både moralisk och empirisk art. Främlingsfientligheten däremot har inget annat att komma med än sin flytande oro, sin negativa hållning gentemot det som uppfattas främmande.

I Sverige är nivån på främlingsfientlighet låg, och sjunkande, jämfört med övriga länder i Europa. Sverige har dock små men distinkta rasistiska grupperingar som inte nått några politiska framgångar. En låg acceptans för både rasism och främlingsfientlighet i ett samhälle gör det svårt för politiska grupper med sådan agenda att växa. Men en politisk rörelse som exploaterar den främlingsfientlighet som finns bland många människor har större möjligheter, särskilt i avsaknad av andra tydliga politiska konflikter. En rörelse som markerar avstånd från en rasistisk ideologi och som istället använder sig av en politisk diskurs – alltså samhälleliga strukturer framför allt i det offentliga samtalet – som alltmer sätter kultur, traditioner, livsstil och individ i centrum, den har därför möjlighet att skaffa sig en politisk plattform på basis av en främlingsfientlig hållning.

Sverige skiljer sig från t ex Frankrike genom att vårt land inte haft någon politiskt inflytelserik kontinuerlig extremhöger. I vårt land fanns det grupper, både före och efter andra världskriget som var nazister och fascister. Men i Frankrike har den fascistiska rörelsen levt vidare inne i systemet, mycket genom kolonialkrigens mobilisering och genom starka reaktionära och nationalistiska strömningar i det allmänna medvetandet. De hölls i schack under Charles de Gaulle under under 60-talet vilket beredde marken för en fransk liberal våg under 70-talet. Men nationalismen är en urstark politisk kraft, och vi borde som statsvetaren David Art säger i sin bok ”Inside the radical right” kanske titta på åren efter andra världskriget som ett unikum i Europa då nationalismen faktiskt var tillbakapressad. I vårt land, som inte hade någon politiskt stark nationalistisk tradition skall sägas, hölls nationalismen i schack genom en stark socialdemokrati som under efterkrigstiden gjorde folkhemmet och välfärdsstaten till ett svenskt projekt, ett projekt som man genom ökad internationalisering under 1960-talet tänkte sig exportera i termer av den aktiva utrikespolitiken där varje nations självbestämmande var ett viktigt element.

Sedan mitten på 1990-talet har nationalismen i sin nygamla exkluderande variant mobiliserat nya grupper i Europas länder, ibland inom ramen för etablerade partier som använt sig av allt från högtidstal om nationella gemenskaper och dito värden till mer tydliga slagord om att hålla invandring och nya livsstilar borta från den egna bakgården. Vi vet att en svag nationalism, ett folkligt motstånd mot högerextremism och en inkluderande debatt är mekanismer som försvårar framgångar för partier med främlingsfientlig eller rasistisk agenda.

Men vi ser också hur de nationalkonservativa partier som i första hand vänder sig emot invandring, globalisering och liberalisering anpassar sig till den omgivning de befinner sig i. I europeisk forskning talas idag om en s k mainstreaming där partier som tidigare var öppet främlingsfientliga eller t o m hade rasism som grund närmar sig övriga partiers hållning och betonar mänskliga rättigheter och individens fria val som argument för sin politik snarare än blod, jord och nationell lojalitet. Var den utvecklingen slutar vet vi inte ännu – men vi vet att mycket få av dessa nationalkonservativa partier hittills fått något avgörande inflytande inom det politikområde som är deras hjärtefråga, migration.

Främlingsfientliga attityder förekommer oftare bland grupper med kortare utbildning, bland män och bland personer utanför de tre storstäderna. Och faktum är att de sambanden inte har förändrats under de senaste 20 åren. De negativa attityderna gentemot främlingar och invandrare har dock på ett generellt plan blivit mindre förekommande. Vilket inte utesluter en mobilisering av de grupper för vilka frågorna om invandring och nation är avgörande för deras politiska vägval. När de har ett parti som lyfter deras frågor skapas också en ny agenda i debatten, frågor som tidigare diskuterades från andra utsiktspunkter ses idag som en del av ett migrationspolitiskt fält. Flyktingpolitik, tiggare och utlandsföddas arbetslöshet blir delar av migrationspolitik, för 25 år sedan var de istället delar av tre andra politikområden – utrikespolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Ett nytt ideologisk universum tar form, en ordning som gör det möjligt att politisera medborgarnas attityder, sentiment och erfarenheter på ett nytt sätt.

I de undersökningar som jag genomför kan jag ringa in en liten grupp medborgare där synen på invandring är en indikation på en ideologisk hållning av missnöje med samhällsutvecklingen, blandat med nationalism och auktoritära värden samt svag förankring i informationsflödet. Denna grupp tror inte på vad som skrivs i svenska vanliga medier, man misstror politiker och politiska institutioner, ser med fientlighet på omvärldsförändringar, tar inte del av den offentliga debatten i bredare mening och uppfattar invandringspolitiken som roten till en upplösning av svenska normer och auktoriteter. Receptet heter stoppad invandring och därmed en given återgång till en tänkt guldålder.

De allra flesta personer som uppfattar att det finns problem med invandringspolitiken anser dock inte detta vara den viktigaste politiska frågan. De väljer därför inte parti eller politisk aktivitet i enlighet med den frågan. Genom mobiliseringen har dock frågorna om invandring ändrat karaktär i svensk debatt – de har blivit viktigare för medborgarna när de själva anger viktiga frågor och de utgör idag närmast en egen politisk åsiktdimension.

Men, vare sig strukturer eller aktörer är orubbliga storheter. Pierre Mendès France, premiärminister i Frankrike under inledningen av Algerietkriget, lyckades inte avsluta kriget utan blev istället avsatt efter åtta månader. Men hans försök att tänja den nationalistiska diskursen vann trots allt när Charles de Gaulle till slut insåg att det franska kolonialväldet måste avvecklas till förmån för en europeisk stormaktsroll. Då Frankrike inte längre var någon kolonialmakt kunde andra politiska prioriteringar genomföras och synen på den franska nationen förändrades. Mina studier av den svenska säkerhetspolisens utredningar, övervakning och registrering av nordafrikanska flyktingar och invandrare i Sverige under 50-60-talen visade på en häpnadsväckande brist på lyhördhet för den internationella situationen och en stereotypisering som inte ens ”Tintin i Kongo” lever upp till. Idag har vi istället en lagstiftning som förbjuder alla former av diskriminering och särbehandling med hänvisning till hudfärg eller religion. Den leder inte till paradiset, men avsaknaden av sådana strukturer skulle göra det anti-rasistiska arbetet så mycket svårare.

Litteratur som refereras: ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993), ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (2006),  ”Colonial power and National identity. Pierre Mendès France and the history of French Decolonization” (2008) samt ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (2014)

Advertisements