Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

Det pågår återigen en metadebatt i mediesverige – denna gång om huruvida dagstidningar och public service i sin rapportering om brott skall ange de misstänkta eller åtalade gärningspersoners s k etnicitet.

Om vi för ett ögonblick bortser från de pressetiska reglerna, som är glasklara i sitt fokus på relevans och sanning, så menar jag att en förändrad policy avseende publicering vore helt felaktigt.

För det första är begreppet etnicitet i sig ett problem, och för det andra är den logik som implicit finns i kraven på ökad publicering i grund och botten en rasistisk logik.

Begreppet etnicitet har jag fört en fruktlös kamp mot i ett par decennier. Senast har jag i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) utvecklat varför jag menar att ett så luddigt begrepp borde utrangeras åtminstone ur vetenskaplig vokabulär. Kort uttryckt är det i allmänhet den som inte är som ”vi” som har en etnicitet (särskiljandet mellan vi och dom är själva syftet) och denna etnicitet kan fogas samman lite som man vill av födelseland, hudfärg, religion och/eller språk. Begreppet fördunklar istället för upplyser, det gör beskrivningar mindre exakta och det är alltför subjektivt för att fylla någon förklarande roll.

I de debatter kring publiceringsfrågan som jag följt har jag bl a hört sägas att det kan vara av vikt att veta om en flicka som ramlat från en balkong är ”kurd” eller ”svensk” (och här handlar det alltså också om olyckor!) samt om det är en ”rumän” eller en ”svensk” som knivhugger en tiggare. Först och främst är det väldigt oklart på vilket vis man inte kan vara kurd och svensk, rumän och svensk, precis som man kan vara jude och svensk, muslim och svensk eller grek och svensk. Om vi talar om medborgarskap så är det sällan alldeles klart vid tidpunkten för de första publiceringarna, och talar vi om födelseland är det samma sak. Vem är svensk – om vi inte helt enkelt tänker medborgarskap? Men det är inte alls det som de publiceringshungriga menar.

Tanken med att medierna – godtyckligt måste det bli – bör använda beteckningar som kurd eller rumän om misstänkta gärningsmän är att dessa beteckningar säger någon viktigt om det brott som ännu inte är utrett. Om en kurd eller en rumän har begått ett visst brott så innebär det, enligt dessa debattörer, med till visshet gränsande sannolikhet, att brottet också kan förklaras med de egenskaper som hen anses ha som tillhörig till ett visst kollektiv. Om någon som är ”svensk” begår ett brott tycks det dock bero på individen medan om en ”kurd” eller ”rumän” begår brott så beror det på tillhörigheten till ett kollektiv med vissa egenskaper. Dessa egenskaper räcker för att förklara den individuella handlingen. En kurdisk flicka som faller från en balkong är således alltid ett s k hedersmord och en rumän som knivhugger en tiggare är detsamma som ett internt bråk mellan fattiga. (Och lägg märke till att vi här i allmänhet talar om misstänkta personer, dessa skall i vårt land alltid betraktas som oskyldiga tills de är dömda.) Tanken att t ex den ”kurdiska” flickan är född och uppvuxen i Sverige och blir mördad av en fästman av svartsjuka eller t ex att ”rumänen” som knivhugger en uteliggare är en rumänsk diplomat som fått ett spel efter en fest är tydligen omöjlig.

Det finns ett begrepp för den logik som ligger bakom de publiceringshungrigas argument, det begreppet är rasism.

Rasism är en föreställning vars grundidé är att ta fasta på mer eller mindre synliga egenskaper som kan tillskrivas en grupp (s k ras), överföra dem på en individ som tillhör gruppen och enbart på denna grund behandla denna individ som underställd (eller överordnad) en själv. I det här fallet använder sig de publiceringshungriga också av den s k attributionsteorin – när någon som inte är ”vi” gör något dumt kan det förklaras av en kollektiv egenskap (hen är muslim), när någon som är ”vi” gör samma sak är förklaringen individuell (hen var full).

Låt oss hålla oss till de pressetiska reglerna men snarare försöka skydda både gärningspersoners och offers personliga integritet i än högre utsträckning än nu.


5 thoughts on “Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

  1. Jag är nog att betrakta som en så kallad ”publiceringshungrig” i din värld – men jag menar inte alls att media ska presentera gärningspersonens ”etnicitet”. Det hade givetvis varit helt uppåt väggarna med tanke på gränsdragningsproblemen i det begreppet.

    Däremot tycker jag det borde vara en självklarhet att presentera gärningspersonens nationalitet (och i förekommande fall av dubbla medborgarskap: nationaliteter). Det borde inte vara konstigare än att man rutinmässigt läser i artiklar i vilken stad som gärningspersonen är hemmahörande i – vilket man ofta gör efter grova brott. Det har i högsta grad ett allmänintresse eftersom det påverkar vilken typ av straff som kan bli aktuellt för gärningen i form av utvisning.

    Du gör det onödigt svårt när du blandar in etnicitet. Det är klart man kan ha multipla sådana identiteter och det blir omöjligt att avgöra vad som är rimligt eller ej. Nationalitet däremot är ett rent och enkelt begrepp som med självklarhet borde redovisas.

    Att detta är okänt vid de första publiceringarna är givtvis sant. Och i det läget ska man självklart inte skriva något. Men när det väl blir känt så torde det bara vara att tuta och köra.

    Sedan ska man ju inte sticka under stol med att det finns ytterligare en komplikation i att media inte längre äger informationsmarknaden. Människors nyfikenhet kommer bara driva dem till mindre nogräknade internetsidor om den reguljära pressen inte besvarar deras frågor. Om pressen vill förbli relevant så duger det inte med kungörelser av typen ”En eller flera personer har häktats av polisen på sannolika grunder misstänkta för något”.

    De sk alternativa media höll ju på att gå under av trycket i följden av det som hände på Ikea. Vill den etablerade pressen förbli relevant så får de kanske helt enkelt göra avkall på sina regler. Eller så får vi inrätta en svensk version av Kinas ”Great Firewall”. Men då kan jag tycka att man kastat ut barnet med badvattnet…

  2. Re Jan Eiklund: Det kan man såklart göra om man vill och tror att det tillför något till texten och läsaren. Men vissa tillhörigheter är viktigare än andra såsom exempelvis ”gärningsmannen var polis” eller ”gärningsmannen har inte svenskt medborgarskap” eftersom dessa tillhörigheter har bäring på hur man straffas för dådet.

    Men givetvis står det dig fritt att efterfråga ett media som redovisar illdådarens val av bilmärke. Än så länge verkar du dock vara rätt ensam om det.

    Omvänt kan man ju fråga sig varför man alls ska redovisa något isåfall? Vad är poängen med att redovisa kön, ålder och bostadsort som man så ofta gör?

  3. Medborgarskap, som är det enda som har betydelse för påföljden, gäller endast vissa typer av brott och den frågan är dessutom relevant först när det väcks åtal. Alltså inte när någon misstänks för ett brott. Då brukar också åklagarens yrkande i dessa avseenden få plats i medierna, helt rimligt så.

    VS

Kommentarer inaktiverade.