Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

6 reaktioner på ”Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

  1. Frågan är om det inte är värre än så – om inte en hollywoodliknande världsbild håller på att etableras där ”onda” (t.ex. Putin, Qaddafi) står mot ”goda” (t.ex Obama, Porosjenko) och att det är de ”godas” plikt att förinta de ”onda”. En livsfarlig världsbild kan jag tycka, en återgång inte till kalla kriget (som ju ändå höll sig till nån sorts princip) utan till femtonhundratalets religionsstrider.

    Frågan är om inte anti-apartheidrörelsen gjorde ett stort fel som försökte mobilisera diverse stater/stormakter mot apartheidregimens förvisso motbjudande politik med moralism som argument, och att vi nu får lida för detta.

  2. Fast det är nog ingen som ifrågasätter om man tar tag i de delproblem som det innebär att tjejer får exempelvis sämre träningstider. Faktum är att dylikt ifrågasätts hela tiden och det stämmer ju helt enkelt inte när du påstår att det ”försvinner bort i debatten”.

    Däremot får det förmodligen inte lika stort utrymme i den offentliga debatten som frågan om ökad styrelserepresentation för kvinnor får. Förmodligen för att det handlar om en mycket liten och oerhört priviligerad grupp kvinnor som kämpar för att öka sin makt på bekostnad av en mycket liten (om än något större) grupp oerhört priviligerade män. Eftersom både grupperna av oerhört priviligerade kvinnor och män i denna debatten är samma grupper som styr vad som står på löpsedlarna så framstår det kanske i pressen som att detta är den enda fråga som debatteras. Men det räcker ju att läsa insändarna eller artiklarna i valfri lokalpress så ser man att exempelvis kraven på jämställda träningstider är en debatt som även den lever i högsta välmåga.

    För många är det givetvis totalt främmande och lite lätt provocerande att se dessa två grupper av abnormt priviligerade makthavare av båda könen slåss för att inte tappa makt på den andra oerhört priviligerade gruppens bekostnad.

  3. Jag uttryckte mig kanske oklart, men det jag menade var att den faktiska ojämlikheten mellan män och kvinnor (t ex avseende träningstider eller enkönade utbildningar) hamnar i skuggan av de moraliskt och idealistiska idealen kring maktordningar, likabehandling och meritokrati. Och jo, det menar jag att de gör oavsett insändare som du hänvisar till.

    Visst är det problematiskt att vika platser åt ett visst kön (t ex kvinnor på dataspelsutbildnngar) men skall den principiella diskussionen hindra att vi faktiskt hanterar det problem som vi rimligen tycker att det är om alla dataspel utvecklas av män?

    VS

  4. Jag vet inte om det ”rimligen” är ett problem att alla datorspel utvecklas utav män så länge som kvinnor ges samma möjligheter att lära sig programmera, ha en dator, starta företag och annat som krävs för att utveckla spel?

    Den förkrossande majoriteten av världens spelutvecklare har inte lärt sig detta på en högskola. De har pillat med datorer sedan unga år och lagt tiotusentals timmar på detta. En förkrossande majoritet av de som gör detta är män (eller pojkar inledningsvis). Varför (en del) pojkar känner sig väldigt hemma bland datorer har jag inget svar på men det är ju ett uppenbart faktum.

    Man kan säkert hitta andra gemensamma markörer bland dessa förutom kön. Förmodligen är de mindre muskulösa än hockeyspelare och tenderar att ha glasögon i större antal än befolkningen i övrigt. Ska vi kvotera in glasögonfria och muskelknuttar också?

    För mig är din ”lösning” absurd på så många plan och det är inte ens uppenbart att något behöver lösas. Det startas nya spelföretag hela tiden och om du har en bra idé så kommer App Stores publik inte bry sig ett smack vilket kön du tillhör. Det är bara för hugade tjejer att sätta igång och utveckla – med eller utan högskoleutbildning.

    Jag inser mycket väl att du bara tog detta som ett exempel men mitt svar hade avrit likartat iallafall. För mig är det inte en acceptabel metod att ”hantera” detta på ditt sätt. för mig är det uppenbart att en långsam utjämning och likriktning mellan könen pågår och jag ser inget behov av att påskynda denna medelst dina föreslagna metoder. Tjejer kommer utveckla datorspel sinom tid iallafall precis som tjejer bryter ned andra bastioner. Men man gör det genom att vara misnt lika bra eller bättre. Och det tar tid när pojkarnas har en generations försprång som inom IT. Men då får det ta tid. Varför är det så bråttom?

  5. Vi når inte riktigt fram till varandra tror jag. Själva syftet med texten var också att problematisera något annat än det du diskuterar (som bara var ett exempel). Bara för att ha det sagt, jag tycker inte att kvotering är någon självklar väg.

    VS

Kommentarer inaktiverade.