Almedalen: några reflektioner

Almedalen är het, 26 grader i skuggan, sannolikt betydligt mer på de kullerstensgator som leder upp och ned från själva parken. Heta är också frågor om kulturarv, rasism, religion och nationalism.Än är veckan inte slut men några reflektioner har jag gjort under de dagar som gått.

1. Idag bevittnade jag själv hur en frågeställare handgripligen försökte tillskansa sig mikrofonen under en frågestund för att i eget majestät kunna hålla en länge utläggning kring hot och terror. Självklart hade personen ingen fråga utan tog bara tillfället i akt att få säga sitt hjärtas mening.

2. Igår var jag på ett seminarium där alla utom en i panelen mer eller mindre unisont dömde ut det arbete de själva stod för inom kulturområdet. Istället skulle ordningar rivas och institutioner upplösas. Jag blir alltid orolig när en elit med en förment välmenande och upplyst ideologi vill stå för revolutionen. Något säger mig att revolter uppifrån sannolikt får dåliga konsekvenser för dem som står längre ned i statushierarkin medan de med socialt och kulturellt kapital lär klara sig bättre i en anarki.(All forskning jag känner till pekar istället på att opartiska institutionella lösningar gynnar framväxten av ett gott samhälle.)

Vi vanliga kulturintresserade fick istället veta vi inte förstår att kulturarvet är ”ett urval” som någon gjort. Som om inte hela politiska mobiliseringen för rösträtt, demokrati, politiskt deltagande och medborgeliga rättigheter handlade om just det – kravet att få vara med och göra det urvalet på alla nivåer.

3. Jag noterade också att inför Sverigedemokraternas tal den 1 juli berättade inledaren (missade tyvärr namnet) att politiken finns för att ”vi skall må bra”. Den meningen har inte lämnat mig någon ro. Politiken som en snuttefilt, en egocentrisk bubbla, ett recept på lugn och ro? En så ytlig och populistisk idé om politiken (som alltså betyder ungefär ”statskonst”) har jag inte hört artikulerad i offentligheten tidigare. Med en sådan syn på politik blir det mesta som inte angår mig helt enkelt onödigt, och allt som stör just mig rakt av fel och orättfärdigt.

***

Debatten lär gå vidare, men efter Almedalen inträder vanligtvis några veckors politisk stiltje. Själv använder jag dessa veckor till att läsa klart Stefan Zweigs ”Världen av igår” (ja, jag vet att Jan Björklund också läser den…) samt fortsätter med Roy Jacobsen ”De osynliga”. Litteratur ger perspektiv. Nya perspektiv.

 

 

 


2 thoughts on “Almedalen: några reflektioner

  1. Vill tipsa om en annan bok: ”De kanske lämpade” av Peter Hoeg. I mitt tycke hans bästa bok. Den väcker verkligen tankar om allt möjligt.

Kommentarer inaktiverade.