Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?

 

 

Annonser

5 reaktioner på ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

  1. Om vi nu vore så förbannat individualiserad och bara tänkte på oss själva skulle knappast det här ha vållat så kraftiga reaktioner, ända in i SvD: http://www.theguardian.com/culture/2015/mar/02/michael-sheen-defends-nhs-against-bland-politicians

    SvD-reaktionen finns på http://www.svd.se/kultur/for-guds-skull-tro-i-alla-fall-pa-nagot_4386849.svd

    I Frankrike i mitten av sextitalet fördes en debatt om varför ungdomen nu för tiden var så individualistiska och bara tänkte på sig själva. Sånt där kan ändra sig fort, om det bara tas initiativ nånstans.

  2. PS Jag anser också att George Lakoff har en del av förklaringen här. Han menar, utifrån sin profession som språkvetare med fokus på retorik, att det politiska spektrum som i USA kallas liberaler och som i Europa väl får kallas socialdemokrater, de senaste trettio åren mest har fört fram budskapet ”rösta på oss, vi är nästan som våra politiska motståndare, det är ingen större skillnad”. Vilket förstås är en katastrofal linje. Se t.ex intervjun i Guardian, http://www.theguardian.com/books/2014/feb/01/george-lakoff-interview

    Varför de har gjort det säger han inget om. Kanske det beror på att de officiella företrädarna för denna politik socialt sett är så lika sina politiska motståndare, deltar i samma klubbar, äter vid samma middagar, konkurrerar om samma styrelseposter i privata företag, att de inte vill stöta sig.

    Och slutsatsen av detta är att vi får skillnader i politiken när folk från olika miljöer – inte bara födelsemiljöer, utan också levnadsmiljöer, deltar där.

Kommentarer inaktiverade.