Längtan efter renhet och sanning – politiskt livsfarligt

Efter attentaten i Köpenhamn har jag funderat allt mera på de djupare drivkrafterna för de unga män som i allmänhet är gärningsmännen i dagens urbana terror men också den terror som utövas av enskilda krigsherrar på territorier utan statsmakt. Jag har ingen särskild information om just det som hände i Köpenhamn men noterar likheten i gärningsmännens bakgrund med det som hänt i Frankrike tidigare. Men, en sak som slår mig är deras förtvivlade jakt på ”renhet”. I ett samhälle som kanske är mer mångfacetterat och mer mixat på djupet än någonsin tidigare (globalt) blir kampen för det rena, oblandade och ursprungliga allt mera hopplös – och just därför kanske också allt mera apokalyptisk?

På Brännpunkt i SvD idag skriver Christer Mattsson och Poul Perris klokt om fanatismen och dess längtan efter en tillvaro utan tvivel, utan gråzoner och utan kompromisser. Jag har också med stort intresse läst Per Svenssons intressanta lilla bok ”Vasakärven och Järnröret” som även den handlar om den politiska konsekvensen av denna eviga längtan efter något genuint, ogrumlat och enhetligt. Boken beskriver hur dagens Sverigedemokrater (och liknande aktuella partier) bär vidare ett livaktigt ideologiskt arv från mellankrigstiden och den koloniala epoken. Reaktionen följer obevekligt på revolutionen – vare sig den sistmämnda är liberal, industriell eller demokratisk.

Jag har alltid oroat mig för ”män med visioner”; risken för fanatism och enögdhet är överhängande bland dem. Och dessa visioner kan vara ideologiska, religiösa, vetenskapliga eller personliga – det är inte på innehållet de känns igen. Ifrågasätt, håll distans, var kritisk och lev inte ditt liv i väntan vare sig på apokalypsen eller paradiset.


3 thoughts on “Längtan efter renhet och sanning – politiskt livsfarligt

  1. Jag ser den röda tråden i att det är dessa män som är de stora förlorarna i världens utveckling. Fundamenten som dem står på håller på att raseras och någon måste hållas ansvarig. För islamistiska fundamentalister så är det det sekularismen, judarna, västvärlden, feministerna. För bröderna på högerflanken så är det invandrarna, feministerna och vänstern. Det är politiskt våld som begås utifrån en kränkt identitet. En identitet som är hotad, på väg att dö ut, som förlöjligas och hånas.

    Det är därför indignationen är så stor, så brutal och massiv när Profeten besudlas eller när feministerna välkomnar MENA-invandrarna med öppna armar, ser de inte hotet? Förstår de inte att undergången är nära?

    Jag tror även forskningen gjort för lite i sitt arbete att förstå den glädje, värme, trygghet och glöd som följer med att få vara del av en kamp, att få stå i frontlinjen för något ädelt. Med brasklappen att det möjligt att jag inte hittat rätt än i litteraturen i den frågan.

  2. Det är ju inte heller nåt att undra över att våldet går framåt när ekonomin slås ut. Säkraste försäkring mot våldsspiralen är full sysselsättning. ”Hvis en ikke kan hevde seg på en legal måte må en hevde seg på en illegal”, sa en norsk polischef i Dagbladet påsken 1995 som svar på frågan varför kriminaliteten ökade i Norge. Detta alltså som en kall professionell bedömning, inte som ett ursäktande.

    Nu kan ju ett barn se att det politiska etablissemanget inte har nån full sysselsättning att ge. För dem är det åtstramning som gäller, liksom för Brüning i Tyskland 1933. Front National har åtminstone delvis vänt sig emot åtstramningslogiken och belöningen bland väljarna uteblir inte. Liksom de tyska nazisterna 1933, som var det enda partiet där och då som krävde en keynesiansk krispolitik.

Kommentarer inaktiverade.