Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna är ett litet parti, men ett uthålligt dito. Partiet bildades redan 1964, men kom inte in i riksdagen förrän 1991.* Under 1960- och 1970-talen sågs partiet som en liten kämpande frikyrkosekt som inte ens samlade något större stöd i de egna kretsarna. Pingstvännerna var nog de mest entusiastiska då rörelsens ledare Lewi Pethrus var partiets egentliga skapare.

Men, idag är Kristdemokraterna ett parti som har suttit i två borgerliga regeringar, som genomfört ett flertal av sina politiska förslag (vårdnadsbidrag, gåvoavdrag, fastighetsavgift, apoteksmarknad m m) och vars ledare under den parlamentariska perioden varit väldigt populära, oftast mer än sitt parti. Det är inget dåligt resultat med tanke på att ett partis främsta mål inte är att samla maximalt med väljare utan att genomföra sitt program!

Vem skall nu synas i badbyxor i populärpressen eller ordvitsa sig igenom ett Almedalstal?

Partiet har vuxit ideologiskt (breddats) men den huvudsakliga inriktningen har också blivit mer pragmatisk än när partiet var ungt. Partiet förknippas fortfarande med moralfrågor som de lämnat bakom sig, något som delvis kan skyllas att en del av partiets företrädare har lite svårt att hantera partiets misslyckanden på dessa områden. Under en lång tid fyllde Kristdemokraterna ett socialkonservativt tomrum i den svenska partirymden, men åren i regeringsställning och förändringen av konkurrenssituationen (t ex SD och Ms förändring) har försatt partiet i ett svårt läge. Finns möjligheten för en anständig socialkonservatism kvar?

Platsen i riksdagen är idag beroende av att betydligt fler än kärnväljarna stoppar KD-valsedeln i kuvertet. Många väljare är också äldre kvinnor, men partiet har svårt att vinna väljare i de yngre åldersgrupperna.

Partiets framtid beror på vilken av de olika falangerna som får stöd i form av partiledare – den pragmatiska (trots allt konservativa) falangen har fört partiet till regeringsmakten (visserligen ihop med övriga borgerliga) och har störst chans. Partiet behöver också en ledare som bottnar i de socialkonservativa värdena, men som inte är uppfylld av moralfrågorna, om partiet vill överleva som parlamentarisk kraft. En ren gissning från min sida är att Acko Ankarberg har förutsättningarna för det. Ett extra plus för henne är att hennes arbete som partisekreterare kan ge skjuts åt partiledarens viktigaste uppgift – att hålla ihop partiet.

* Alf Svensson blev riksdagsman på ett centermandat 1985 genom teknisk valsamverkan.

Mer att läsa:

Demker, M ”Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998)

Hagevi, M ”Religion och politik” (2005)

 

Advertisements