Finns det plats för en anständig konservatism?

Konservatismens fader brukar anses heta Edmund Burke. I sin bok ”Reflektioner om franska revolutionen” drar han upp grunddragen i den konservativa politiska åskådningen. För en nybliven statsvetarstudent på 1980-talet ingick den självklart i första terminens pensum. Burke blev reaktionens apostel, den som försvarade många drag i det samhälle som den franska liberala revolutionen kom att välta över ända. Konservatismen har varit en helt avgörande åskådning i modern politisk europeisk historia, men den har också fått se påtagligt många av sina principer stryka på foten. Min framlidne handledare professor Bo Särlvik (1928-1998) brukade påtala att den europeiska välfärdsstaten drivits fram av socialdemokrater och liberaler, ”högern” som han sa hade fått ge upp större delen av sina hjärtefrågor. Han hade förstås rätt, den konservativa idétraditionen med sin förmåga till pragmatism anpassade sig till nya realiteter, men i praktiken fick de konservativa partierna ge med sig på de flesta punkter, särskilt efter andra världskriget. Vi bör ha med den bakgrunden när många idag beklagar framgångarna sedan 1980-talet för nya nationalkonservativa partier, partier som Sverigedemokraterna, Front National och Dansk Folkeparti. Men dessa partiers idéer, så nationalkonservativa de är, utgör ju snarast karikatyrer av verklig konservatism.

Karl Marx skriver i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) att historien visserligen upprepar sig, precis som Hegel sa, men första gången som tragedi och andra gången som fars. Konservatismens ödesdigra förening med nationalismen ledde till den tragedi som andra världskriget utgör, denna andra gången utgör de nationalkonservativa partierna dock snarare figurer i en fars. Deras i kostym uppklädda konservatism framkallar snarare ideologiskt löje än respekt. Därmed inte sagt att de inte på andra sätt kan injaga fruktan i motståndarna.

Men var är den anständiga konservatismen? I vår globaliserade värld där människors förändringsbenägenhet tycks vara detsamma som deras människovärde borde en klassisk konservatism, kanske med prefixet social-, vara av intresse. Konservatismen ser med ömhet och realism på människan och hennes ofullkomlighet, värnar hennes värdighet i alla situationer, konservatismen tilltror kollektivet en kunskap som ligger förborgad i tradition, institutioner, lag och samarbete, uppfattar hierarkier och naturliga gemenskaper som skydd för individen och förespråkar balanstänkande inom det utrikespolitiska fältet. Långsiktighet, långsamhet, lagens inneboende rättrådighet men också en samhällsutveckling som bygger inte på individens fria vilja utan på pragmatism, anpassning och balans mellan motkrafter är grundvärden i den konservativa idévärlden.

Konservatismen har kommit i vanrykte, tryckts tillbaka samtidigt som nya aspiranter, alltför korta i rocken, står redo att ta över den. Konservatismen kräver inte tro på en gudomlig ordning eller Tio Guds bud, men det underlättar att ha respekt för människans plats i ett större system och för insikterna som förmedlas i traditioner som t ex stentavlorna.

I Sverige har vi ett parti som skulle kunna vara ett (social-)konservativt parti (Kristdemokraterna) , ett som varit det men som nu springer så långt från konservatismen som väljarunderlaget räcker (Moderaterna) och ett parti som gör anspråk på en idétradition som de helt enkelt inte förmår axla eller förstå (Sverigedemokraterna).

Måste vi gå till Tyskland och Angela Merkels CDU för att hitta en anständig konservatism med självkänsla i Europa idag?

*

Jag har skrivit om konservatismen på bloggen tidigare, bl a här, här och här. Min avhandling om gaullismen i Frankrike (1993) handlar förstås i stor utsträckning om just konservativa idéer. Jag har också skrivit om europeisk kristdemokrati i boken ”Religion och politik” (1998).

Annonser