Pratandets primat

En äldre kollega brukade förr skämtsamt kalla min generations akademiker/medelklass för den tjattrande klassen. Det är inte utan att jag börjar känna igen mig. Under valrörelsen fick vi knappast se en enda intervju eller debatt utan att denna skulle kommenteras av någon form av ”experter”: ledarskribenter, statsvetare, politiska journalister och f d politiker. När serien ”Downton Abbey” drog igång igår kväll bröts eftertexternas eftertänksamma musik och lugna rytm av en röst som meddelade att vi skulle stanna kvar och lyssna på några personer (skådespelare/kulturjournalister) som skulle ”prata om” serien. Jag stängde av så snart eftertexterna var slut.

Jag vill få ha min upplevelse för mig själv. Jag vill få landa i min egen analys. Jag behöver inte få någon s k expert som berättar för mig vad jag just upplevt. Tolkarna, symbolanalytikerna, de fria logotyperna – en klass av pratare är de som skapar mervärde idag. Naturligtvis är fenomenet inte nytt, ledarskribenter har t ex varit en viktig opinionsbildande kraft under decennier i de moderna demokratierna. Och s k talking heads (pratande individer runt ett bord) har varit kutym i medierna sedan 1960-talet. Men jag uppfattar att något nytt hänt i och med att medieutrymmet ökat gigantiskt, så mycket mer plats skall fyllas utan att det finns ekonomiska och materiella resurser att göra det. Och samtidigt utvecklas den medborgerliga diskussionen helt otyglat i olika subkulturer på nätet – twitters olika hashtags, facebookdiskussioner, flashbacks trådar, forum av olika slag – vilket ger traditionell media både legitimitet att utveckla sina egna motsvarande diskussioner. Ibland genom att bara föra samman det som andra redan diskuterat på sidor som t ex lajkat.

Jag tror bara inte att det är framtiden för medierna. Parasitens liv är visserligen någorlunda välnärt  och cykliskt men parasiter är aldrig de som gör avtryck, de som skapar innovation eller lyfter analysen till teoretiska eller begreppsliga höjder. Istället leder mediesituationen till introverta, trångsynta och självbekräftande bilder av ett samhälle som förändras. Beskrivning och analys blir samma sak, kategoriseringar problematiseras inte, sanningar tas för givna och kommentarer blir alltmer självklarheter. Utvecklingen av samhällsteori försummas till förmån för ett sorterande av fenomen.

Pratandets primat tror jag kan förklaras av auktoritetsnedrivningen under 1970-talet. Envar sin egen analytiker, alltså pratar vi oss fram till någon slags sanning. Alltså kan vi inte bara sätta betyg på elever utan dessa måste motiveras i samtal eller motsvarande dokument. Alltså kan vi inte bara lyssna på partiledare utan måste få veta vad vi bör tycka om dem. Allt i syfte att stadfästa vissa bestämda värderingar, gemensamma tolkningsramar och förmedla en känsla av entydighet i ett mångtydigt, mångfacetterat och mångfaldigt samhälle.

Vi måste ju faktiskt inte tycka samma sak om ett fenomen för att leva med det eller acceptera det. Ibland sägs att samhället ”förr” var mer fördömande mot olikheter, visst var det så, i stort. Men paradoxalt nog kunde olikheten ändå få plats eftersom den inte måste pratas om hela tiden.

Vi behöver inte avge några omdömen för att kunna leva. Kravet på att ha en åsikt (och oftast en viss speciell åsikt) om allting har övergått i repression. Vi kan leva med spänningar, vi kan leva med olika tolkningar och vi kan försöka höja oss och utveckla en egen analys av det vi ser/hör istället för att lyssna till kommentatorers (sällan särskilt begåvade) kommentarer.


5 thoughts on “Pratandets primat

  1. Intressant, tack! Paneldebatter, kommentatorer (i plural), kamouflerar ju väldigt effektivt hur vi görs till åhörare. De skapar chimär av att vi deltar i samtal som samtalande, när samtalet istället tystar oss.

  2. Ska vi påbörja en diskussion om hur en sådan mer intelligent organisering borde se ut? Alltså att vi själva avstår från tjattriga kommentarer eller i vilket fall har fokus på hur vi kollektivt ska kunna göra något åt problemen?

Kommentarer inaktiverade.