”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

Staten det är jag. Så lär Solkonungen, Ludvig den XIV av Frankrike, ha uttryckt sig. En egenhet med demokratin är att staten och statsmakten inte ägs vare sig av enväldiga kungar, kyrkliga dignitärer eller ämbetsmän. Staten det är jag, så skulle vi var och en kunna säga. Efter att ha läst Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” (2012) har jag blivit än mer övertygad om att vi statsvetare gjorde fel som lämnade analysen av statens roll i politiken till förmån för de uttryck staten tar sig i termer av institutioner, regimer och normer. Gelin visar att amerikansk politik i grund och botten handlar om stat eller inte-stat, eller som man säger där ”Washington”.  Under 1980-talet var frågan om statens roll helt central i statsvetenskapliga teoribildning och i politiken, om detta har jag skrivit förr både här och tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Kampen om kunskapen” (2008) (se kapitel tre).

I vårt svenska partisystem talar analytiker om upplösning/bortvittring/underminering (välj det som önskas) av den dominerande skiljelinjen mellan vänster och höger. Och kring detta råder det knappast någon tveksamhet, vårt land hade en extremt stark uppdelning mellan höger och vänster, den har släppt till förmån för nya och återuppväckta skiljelinjer. Men kanske har åtta år med borgerlig regering pekat på att statens roll fortfarande är vad som skiljer agnarna från vetet?

Svensken i allmänhet har sett staten som en garanti för den betoning på individ och autonomi som präglat svensk livsstil. Om detta har Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrivit en bok (2006).  Därigenom har också partier som önskat ge statsmakten fortsatt ansvar för autonomins upprätthållande haft ett försteg. Och dessa partier har i allmänhet stått i mitten och till vänster. Nu efter åtta år med en borgerlig regering där två av de ingående partierna (Centern och Folkpartiet) historiskt inte alls varit särskilt negativa till statens roll som omfördelare har dock mönstret förändrats en aning. Nu går skiljelinjen i  synen på staten tydligt mellan Alliansen å ena sidan och Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å den andra, och Sverigedemokraterna tillhör statskramarna.

Sverige har till skillnad mot USA aldrig haft stora populistiska rörelser som generellt vänt sig emot centralmakt, statsmakt och generella regleringar. Tvärtom. I Sverige är vi vana vid att staten (här räknar jag kommuner och landsting till statsmakt) ser till våra individuella behov och tillförsäkrar oss vår autonomi. De flesta av oss vill inte för död och pina bli beroende av familj, grannar eller vänner för välfärden. Att ställa upp för varandra i lokalsamhället när det behövs är en helt annan sak – men vi vill inte låta det vara regeln.

Det var när Alliansen lovade att ”allt skulle bli som förut” med välfärden, att den skulle fortsätta vara offentligt finansierad och ges efter behov, som man kunde övertyga ett flertal väljare att stödja politiken. I någon mening alltså att ”staten” fortfarande såg ut som väljarna var vana vid. Riktigt så blev det inte, det visade sig att det inte var finansieringen som var avgörande utan villkoren för densamma. Nu vill även Alliansregeringen förbjuda vissa ägare på välfärdsmarknaden eftersom de villkor de arbetar på inte uppfattas förenliga med offentlig verksamhet. Marknaden är inte så bra på jämlikhet, det är liksom inte grejen med konkurrens om man säger så. Valfrihet och individualisering är dock marknaden bra på, vi får det vi betalar för.  Statens bästa sidor är istället ekonomisk omfördelning, jämlikhet och generell infrastruktur. I Sverige är detta vad vänster och höger handlar om – och nej, det går inte att maxa båda. Målkonflikter är politikens grundförutsättning.  Om detta borde valrörelsen handla.

Ett tips: skärskåda partiernas förslag utifrån grundprincipen vad de anser att staten bör göra.

Läs gärna Lars Calmfors välskrivna text om den franske ekonomen Piketty i dagens DN. precis som Calmfors skriver borde det vara fördelningspolitiken vi diskuterar. Och så blir också skillnaderna mellan vänster och höger tydliga.


2 thoughts on “”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

  1. Tack för intressanta synpunkter. Även jag är anhängare av en stark ”stat” både för att åstadkomma en rimlig fördelning och för att lösa gemensamma problem. Självklart för mig är givetvis den demokratiska grundvalen. Det som bekymrar mig är vi – tillspetsat uttryckt tycks vara ett folk som mer eller mindre abdikerat från sina demokratiska institutioner. Enligt vad jag lyckats uppsnappa lär enbart c:a 2-3 procent av röstberättigade tillhöra ett politiskt parti. Sannolikt är åldern ganska hög. För bara några år sedan var procentsatsen c:a 6 procent. Sannolikt är det en ganska liten andel av denna åldrande spillra som partiprogrammen fastställs. Och ur denna lilla grupp hämtas alla dem som skall bära upp det statliga ansvarstagandet genom riksdag, kommuner, landstingskommuner och regioner. Vad händer när en förkrossande stor andel ställer sig utanför de demokratiska processerna. Är det rimligt att förvänta sig att en så liten grupp skall kunna finna lösningar på aktuella samhällsfrågor. Värt att notera är att partierna utom SD och FI inte längre talar om sina medlemmar. Man räknar enbart väljarunderstöd. Ekonomiskt blir medlemsantalet av allt mindre betydelse, eftersom mandatstödet i allt större utsträckning utgör grund var partiernas ekonomi. Även ekonomiskt är väljarstöd numer allt viktigare viktigare än medlemsstöd. Inte sällan uppstår ett spänningsförhållande mellan partiledning och medlemmar.

    Vad drar vi för slutsatser? Är vi på väg mot en ny sorts demokrati som inte är medlemsstyrd genom delaktighet utan ”röststyrd” genom val. I kyrkovalen har vi numer ett antal nomineringsgrupper i kyrkomöte och fullmäktigeförsamlingar som i princip inte har fler medlemmar än de som står på valsedlarna. De växer också i mandatstyrka. Är det så framtiden kommer att se ut även i den sekulära världen? Kan man förvänta sig att förvärvsarbetande småbarns/tonårsföräldrar också skall engagera sig i politiska processer när man knappt får tillvaron ändå att tidsmässigt gå ihop. I dopsamtal har jag noterat att veckopendlingen ökat i stor omfattning även i småbarnsfamiljer. För var det vanligare i byggbranchen och i högutbildningsyrken. Men nu ökar detta med ytterligare påfrestningar som följd.

    För mig blir frågan om det är bra med bara en aktör (staten i dess olika uttrycksformer). Fixar dessa 2-3 procent det som behöver göras? Eller blir en slutsats att det behövs allt fler aktörer av annan art i en allt mer komplex samhällskropp? Risken med det sistnämnda är att det blir de lönsamma processerna som blir omhändertagna, medan annat lämnas utanför.

    Kanske en uppgift för statsvetenskapen fundera över alternativa sätt för hur en demokrati kan fungera när ett folk abdikerat från de nuvarande formerna? Samhällsintresset är ju fortsatt högt.
    Inge Bredin

Kommentarer inaktiverade.