Populistiska högerradikala partier förändrar inte partisystem

Alla de partier med migration/nationalism/lag&ordning/EU-motstånd som sedan ungefär 25 år dykt upp i europeisk politik har faktiskt inte förändrat de västeuropeiska partisystemen ett dugg. Ja, så drastiskt kan man sammanfatta Cas Mudde senaste artikel i Party Politics ”Fighting the system? Populist radical right parties and party system change” (vol 20 no 2 s 217-226).

Mudde, som är en av de statsvetare som skriver mest och intressantast om den nationalkonservativa partifamiljen har undersökt hur en grupp av denna partifamilj har påverkat partisystemen med avseende på konkurrenssituationen (antal partier), konkurrensens dimensioner, systemets polarisering och koalitionslogik. Alla dessa är klassiska och relevanta indikatorer på hur ett partisystem fungerar och hur väl det lever upp till de demokratiska krav vi har på en modern parlamentarisk ordning.

De aktuella partierna skall vara exkluderande nationalistiska, populistiska och auktoritära för att komma med i studien och tidsperioden är lång, från 1980 till 2012.

Men partisystemens konkurrens har bara förändrats i två länder som haft populistiska högerradikala partier: Österrike och Schweiz. I båda dessa har konkurrensen blivit vad Giovanni Sartori kallat polariserad pluralism. Men även i Danmark menar Mudde att en förändring av samma typ kan ha orsakats av Dansk Folkeparti. Inte heller har partisystemen polariserats ideologiskt t ex genom att flerpartisystem övergår i en två-blocks-konkurrens. Koalitionslogiken är densamma som den alltid varit, moderata högerpartier föredrar att samverka med populistiska högerradikala hellre än med dito vänsterradikala helt enkelt för att de förra är enklare att ”köpa” in i en koalition.

Sammantaget är det således mycket små förändringar av partisystemen i Västeuropa som kan hänföras till uppkomsten och det parlamentariska inträdet för de populistiska högerradikala partierna. Jag menar att en viktig anledning till detta är att dessa partier har allt att vinna på att anpassa sig till den partikonkurrens som råder i systemet, snarare än att försöka förändra den. För de nationalkonservativa partierna i stort är möjligheten att förverkliga sitt program att antingen få en koalitions- eller utpressarstatus i systemet. För detta krävs egentligen snarare ett stabilt system än hela havet stormar.

Den skiljelinje som de nationalkonservativa partierna mobiliserar är nationalstaten som nationell gemenskap (kollektiv) mot individuella rättigheter och universella värden kanaliserade via trans- och internationella samarbeten. Att de nationalkonservativa partierna kommer att gå fram i EU-valet 2014 på söndag jämfört med 2009 är högst sannolikt, särskilt som valet 2009 var en tillbakagång för dessa partier. Men att partierna i realiteten lyckas påverka den politiska agendan i EU är ytterst osannolikt. För de nationalkonservativa är det de nationella parlamenten som är både den politiskt relevanta och den strategiskt avgörande arenan.

 

 


4 thoughts on “Populistiska högerradikala partier förändrar inte partisystem

  1. Diskuterar Mudde Norge? Där är det såklart en blå-blå regering just nu, men det är ju en helt ny utveckling. I det politiska samtalet behandlas ”sentrum” (venstre och KrF, ibland senterpartiet) fortfarande som ett tredje, självständigt block, vilket ju i sin tur beror just på att de historiskt har haft så svårt att komma överens med FrP*. Även Høyre har hellre släppt fram mittenregeringar än försökt köpa över FrP.

    Det innebär också att många konfliktlinjer i norsk politik (frihetlig/auktoritära frågor som bortt och straff, drogpolitik osv, men också regional- och jordbruksstöd och relationen till EU) fortsätter att organisera sig på tvärs med ekonomisk höger-vänster, i mycket större utsträckning än i Sverige. Tycker jag.

    /Olov

    *det är nog på gränsen att kalla FrP för ”högerradikalt”, men ett högerpopulistiskt, välfärdschauvinistiskt, invandringskritiskt och ibland främlingsfientligt parti är det väl i alla fall.

  2. Mudde tar inte med Norge, bl a med hönvisning till precis det du nämner, att partiet inte fullt ut kvalar in som populistiskt högerradikalt parti. Och ja, Norges partisystem organiseras efter fler skiljelinjer ön t ex i Sverige.

    VS

  3. Paul Krugman föreslår en annan analys på http://www.nytimes.com/2014/05/23/opinion/krugman-crisis-of-the-eurocrats.html:

    ”The bitter irony here is that Europe’s elite isn’t actually technocratic. The creation of the euro was about politics and ideology, not a response to careful economic analysis (which suggested from the beginning that Europe wasn’t ready for a single currency). The same can be said of the turn to austerity: All the economic research supposedly justifying that turn has been discredited, but the policies haven’t changed.

    And the European elite’s habit of disguising ideology as expertise, of pretending that what it wants to do is what must be done, has created a deficit of legitimacy. The elite’s influence rests on the presumption of superior expertise; when those claims of expertise are proved hollow, it has nothing to fall back on.”

    Vilket har gynnat dom som misstror hela spektaklet.

  4. Borde kanske ha lagt in hans slutkläm också som är magnifik:

    ”It’s terrifying to see so many Europeans rejecting democratic values, but at least part of the blame rests with officials who seem more interested in price stability and fiscal probity than in democracy. Modern Europe is built on a noble idea, but that idea needs more defenders.”

Kommentarer inaktiverade.