Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

Begrepp som ”PK-Sverige” eller ”åsiktskorridor” (sannolikt myntat av min värderade kollega Henrik Oscarsson) har varit ett tema för diskussioner i medie- och forskarsfären de senaste veckorna. Kontentan är snarast frågan om man får säga vad man tycker i det här landet, för att använda ett uttryck som ofta återkommer i de kretsar som inte tycker att man får just det. Ibland varieras uttalandena så att det hela handlar om huruvida man får säga hur det egentligen är.

Vi vet alla att man principiellt får säga vad man tycker, det är inte det frågan handlar om. Istället skulle man bryta ned diskussionen i fyra frågor:

1. Är att bli motsagd detsamma som förbud? 2. Är exkludering ur traditionell media detsamma som exkludering ur debatten? 3. Är det odemokratiskt om någon inte får gehör för sin egen uppfattning? 4. Är det bra för ett demokratiskt samhälle om ”alla” röster hörs i debatten?

För mig framstår ibland debatten som märkligt teorilös och historielös. Den diskursens ordning som Michel Foucault skrev om för snart ett halvt sekel sedan ligger till grund för tusentals studier av maktfördelning och maktutövning. Foucault argumenterade i principiella termer kring hur en diskurs stänger ute och släpper in, hur sanning och lögn bestäms av diskursen och hur denna tar sig materiella uttryck i form av status, resurser och positioner.

Vi har därmed ett utmärkt redskap för maktanalys att använda för att förstå debatten. Jag skulle säga att den diskursiva makten sedan något decennium utmanas på ett nytt sätt genom digitaliseringen och därmed också av att nya grupperingar av medborgare som just kan göra ”sin röst hörd”. En del av dem som nu hörs inser inte att de faktiskt gör det, och en del av dem som hör nya röster inser inte att dessa röster alltid funnits där men varit ohörda.

Men ett offentligt samtal blir inte ett gott samtal bara för att många hörs. Särskilt bland journalister verkar det finnas en övertro på det faktum att ”alla” skall höras – själva poängen med det offentliga samtalet är ju istället att argument (inte åsikter) och uppfattningar (inte tyckanden) skall brytas mot varandra på ett sådant sätt att distinkta alternativ blir synliga och att argumentationens övertygande effekt blottläggs. Även om många hörs i diskussioner numera så är det långtifrån ”alla”. Fortfarande är många röster tysta och andra röster transformeras upp enormt genom sociala mediers och digitaliseringens ekokammare.

Så till frågorna: 1. Nej, det är ingen rättighet att få stå oemotsagd. Hur ofta hör jag inte som svar när någon sagt emot: ”jag får väl tycka vad jag vill”. Visst får du det, men ingen kan hindras från att säga emot. Att inte kunna prestera något intellektuellt hållbart argument för sin ståndpunkt underminerar onekligen ståndpunkten. 2. Nej, traditionell media är bara en väg in i debatten. Medier följer en logik, fattar publicistiska beslut och tar kommersiella hänsyn. Vi bör vara rädda om journalistikens integritet. Den är hotad från värre håll än kommentarsfälten. 3. Nej, demokrati innebär folkstyre, inte allas rätt att bestämma. Som individer måste vi söka stöd och organisera oss för att få gehör. I många fall tar det åratal för att förändra en opinion, i andra fall finns det inga förutsättningar att få gehör för en ny ståndpunkt. Att vara ensam om sin uppfattning är förstås frustrerande, men inte något demokratiskt problem. 4. Ett samhälle där det offentliga samtalet inte förmår att kvalificera, sortera och mejsla ut de relevanta alternativen i debatten är dåligt. Att ”alla” hörs är inte något gott i sig, däremot är det något gott för ett samhälle att centrala konflikter i ett samhälle representeras i de politiska institutionerna.

Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.

*

Mer om det offentliga samtalet har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (Hjalmarson & Högberg 2011).

Läs också Michel Foucault ”Diskursens ordning” i översättning av Mats Rosengren från 1993.


6 thoughts on “Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

  1. Jag kommer att tänka på ”reversed engineering” när jag ser ditt upplägg. Du har svaren och formulerar frågorna därefter, men de speglar inte vad det handlar om.

    Problemet är att de traditionella medierna är så dominerande och därmed har makten att styra och demonisera sina motståndare.

    Åsiktskorridoren skapas genom ständiga anklagelser om främlingsfientlighet, rasism och fascism. Björn Wiman satt nyligen i en TV-soffa och sa att man kan inte ofta nog påpeka att vi har ett riksdagsparti med rötter i nazismen.

    Det som efterlyses är en diskussion där argumenten får tala för sig själv utan att både de och den som lägger fram dem ständigt klassificeras.

  2. Nils: Svaren kommer från den liberala representativa demokratimodell som jag och de flesta andra svenskar förespråkar.

    Visst är vissa medier stora men aldrig i under min livstid har det funnits så många andra mediekanaler att använda och aldrig har s k traditionell media varit så utmanad av andra kanaler som idag.

    Den diskussion du efterlyser kräver just det jag pekar på: dialog, lyssnande och argument. Om den inte går att föra idag så är det för att ingen faktiskt vill föra den, inte för att medierna, politikerna eller annan lämplig syndabock förhindrar det. Och det beror, menar jag, på diskursens ordning. Den ordningen är precis vad du beskriver, utan att du märker det själv.

    VS

  3. Om det finns en massa andra kanaler är i det närmaste ointressant. Det förändrar inte det faktum att media aldrig någonsin haft sådan makt som de har i dag.

    Ingen politiker kan ta upp kampen med medierna, råkar Billström slinta med tungan och säga en liten sanning tvingas Reinfeldt förödmjuka honom offentligt för att avvärja en storm för partiet.

    Situationen har förändrats drastiskt på bara några få år, publicera Muhammed-karikatyrer i dag är helt otänkbart.

    Du skriver: ”Den diskussion du efterlyser kräver just det jag pekar på: dialog, lyssnande och argument. Om den inte går att föra idag så är det för att ingen faktiskt vill föra den, inte för att medierna, politikerna eller annan lämplig syndabock förhindrar det.” Om man sett ”åsiktskorridor-debatten” faller det påståendet platt.

    Det finns de som vill diskutera, men de som du kallar ”ingen”, dvs medierna som sätter agendan, vill inte. Situationen ser helt annorlunda ut i våra grannländer, så då måste det väl vara en annan diskursordning där.

  4. Du använder begreppen väldigt allmänt. ”Medierna” har aldrig haft så stor makt som idag, säger du. Vilka medier – kanalerna är oändliga, vi lever i ett samhälle som består av kommunikation. Grupper som företräder ytterst aparta åsikter och idéer har (och gör det) alla möjligheter att samlas, diskutera och opinionsbilda.

    Du är i ditt andra inlägg inte intresserad av dialog, du vill bara att jag skall acceptera din verklighetsbild. Du bemöter inte mina argument, du säger samma sak en gång till.

    Och a propos åsiktskorridoren och den debatten som du hänvisar till så var det ju just den jag ifrågasatte… Då kan du ju inte använda den som argument mot det jag anför. Rimligen.

    Vänligen
    VS

  5. Har lånat Diskursens ordningen men finner den ganska svårläst. För mig får du gärna skriva ett blogginlägg där du utförligare behandlar vad Foucault menar.

    Antagligen missförstår jag dig, därför en rak fråga: anser du att det inte finns någon ”åsiktskorridor”?

    Du skriver: ”Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.”

    Jag tycker mig se ganska få intellektuella delta i diskussionen. Journalister och andra självutnämnda tankesmeder räknar jag inte som intellektuella. Har du något exempel på en sådan ordningsarbetare?

    En jag kan komma på är Andreas Heinö Johahnsson.

  6. Håller med om att ”Diskursens ordning” kan vara tung (även om den är kort). Jag undervisade på den förr, osäker på om det finns något bra digitalt kring den, men denna bok är rätt bra: http://www.bokus.com/bok/9789197657723/foucault-en-introduktion/ Väl värd att läsa!

    Jo, det finns en s k åsiktskorridor, men det gör det i alla samhällen. Det är en naturligt följd av maktförhållandena, och det är det jag menar med att debatten blir historielös. En väldig massa saker kan inte sägas helt enkelt eftersom de inte accepteras i diskursen, men olika samhällen och olika tider har olika ”regelsystem”. Jag tycker det är både bra och klokt att både att diskursen regerar och att den ifrågasätts, det är en nödvändig konflikt för att föra utvecklingen framåt. Har skrivit om det i andra sammanhang också t ex i en bok om Pierre Mendès France och fransk nationalism/kolonialism.

    Nog är vi ganska många som deltar i debatten – sedan kanske inte du tycker att alla säger så bra saker. Andreas känner jag väl och uppskattar mycket. Och visst är det många kulturjournalister och författare som tar sitt jobb på allvar? Min drivkraft att delta i debatten är att försöka analysera, bidra med argument och ge underlag för förståelse och förklaring. Maktkritik är centralt i allt intellektuellt arbete, ett samhälle som tappar bort maktkritiken stagnerar, men kritiken måste föras inom det demokratiska samhällets ramar och med antagandet att det går att förändra något.

    VS

Kommentarer inaktiverade.