Varför så tyst om övervakning och avlyssning?

Jag hade igår kväll förmånen att delta i ett panelsamtal arrangerat av ABF Göteborg om vad som kallats ”den globala övervakningsskandalen”. Tillsammans med mig deltog Rasmus Fleischer, Maria Johansen och Hans Linde. Det hela leddes av Ann Ighe.

Jag valde att lyfta fram den bristande politiseringen av frågor som rör massövervakning och avlyssning. En viktig anledning till att frågan inte riktigt får fyr i svensk politisk debatt – trots att det är valår – är att det inte finns någon villig aktör s a s på andra sidan. Vi ser alltså fanflykt från dem som trots allt röstat för FRA-lagen, fattat en mängd beslut om att delta i det internationella underrättelsesamarbetet och anser att det finns goda argument för detta. Men medborgarna får sällan eller aldrig höra de argumenten. Som forskare kan jag se en mängd goda argument från den sida som borde försvara och förklara sig, men dessa aktörer viker undan. Såväl politiska partier som myndigheter. Då är det svårt att få till en tydlig politisk konflikt som skulle kunna politisera övervakningsfrågorna. Vilket förstås är en strategi så god som någon.

En annan viktig förklaring till den bristande politiseringen är att underrättelsefrågor kan inordnas i kategorin ”utrikes- och säkerhetspolitik”. Inom utrikespolitiken bråkar partierna ytterst sällan, och gör man det någon gång så rör det nästan alltid formfrågor av typen vem som skall sitta i vilket kontrollorgan eller vilka handlingar som bör vara hemliga eller offentliga.

Utöver detta föreslog jag helt ogenomtänkt🙂 att likaväl som vi har myndigheter som ha synpunkter på vår mat, våra bostäder och vår arbetsmiljö så borde vi också ha någon institution som hade som uppgift att hjälpa medborgarna tillrätta i den digitala världen: kryptering, kan man välja annat än Google, upphandla mjukvara utanför Microsoft eller allmän etikett när det gäller vad vi bör lämna ut om oss själva samt gärna en översyn av hur och i vilken omfattning företag och kommersiella intressen kan och få använda privata uppgifter, oavsett om vi lämnat ut dem själva. Grundtanken är att övervakning är en maktfråga där medborgaren alltid är den som drar det kortaste strået. Det handlar faktiskt om makt.

På hemvägen fick jag synpunkten att den svenska tystnaden/likgiltigheten (välj det som önskas) kanske hänger samman med en traditionell tilltro till statsmakten. Jag tror det ligger mycket i det. Hur bibehåller vi det goda i den tilliten samtidigt som vi inympar en hälsosam kritisk hållning till en statsmakt – och en kommersiell sektor – som faktiskt har en oerhört stor makt över oss som medborgare?

Min artikel om Pirapartiets succe i förra EU-valet finns här (kan laddas ned via närmaste universitetsbibliotek).

En debattartikel om övervakning från ett politiseringsperspektiv finns här.

Och mer om utrikespolitik som (icke-)politiserad fråga finns här.