Historien om Jan Guillou, Paul Frigyes och en bok

I samband med diskussionen om Paul Frigyes bok om Jan Guillou har det i olika medier flödat över av diskussioner om ”hur det kunde gå så illa.” Boken ”Höjd över varje misstanke” drogs in i princip innan den hann att komma ut, och Jan Guillou kunde i sedvanlig Guillousk stil trumfa Frigyes i direktsändning genom att visa upp det betyg som Frigyes påstod att Guillou aldrig fått.

I radioprogrammet ”Medierna” gör reportern Martin Wicklin det som Paul Frigyes tydligen aldrig gjort (men som blivit Guillous adelsmärke) nämligen går till källorna. Wicklin besöker Landsarkivet och verifierar där både att Guillou fått et s k slutbetyg och att han slutade skolan tillsammans med sin klass i juni månad. Det framstår för mig som helt obegripligt att Frigyes vare sig ställt en direkt fråga till Guillou eller varit på Landsarkivet. Frigyes själv har insett att han gjort en dundertabbe och har inte gjort något för att slingra sig, tvärtom. Men, en av de förklaringar som givits till en del indragna eller rättade böcker under senaste åren (t ex Herman Lindkvist, Ann-Marie Åsheden och Hanne Kjöller) är att dagens journalistik är så slimmad att de verkliga reportagen hänvisas till just böcker. Förlagen har då inte den kompetens som krävs för att hantera journalistiska texter och de krav som ställs på dem.

Först tyckte jag detta var en ganska plausibel förklaring, men med litet eftertanke började jag ifrågasätta förklaringen. Jag funderade på vad jag läst på Journalisthögskolan en gång i tiden. Och sedan inventerade jag bokhyllan efter de böckerna. Jag hittade då fyra böcker som var mer eller mindre obligatorisk läsning på JHG (fast inget var egentligen obligatoriskt läsning då…) nämligen Günter Wallraffs ”7 icke önskvärda industrireportage” (1970), John Reeds ”Tio dagar som skakade världen” (1967), Göran Palms ”Ett år på L M” (1972) samt – *FANFAR* – Jan Guillous ”Reporter” (1979).

Faktum är att de år som jag tillbringade på Journalisthögskolan i Göteborg så satt fortfarande s k new journalism i högsätet. (Mitt problem med det var att denna journalistik alltid var manligt kodad – vi fick t ex inte läsa Ester Blenda Nordström…) Så inte är det så att journalistik i den form som numera dyker upp i böcker egentligen är särskilt ny, annat än till formen.

Kvar står då en mediecentrerad förklaring. Ni får gärna argumentera emot, men jag tror att 1. Den digitala erans uppdrivna hastighet avseende skrivande, publicerande och mottagande skapar en ”stress” i systemet som gör att människor inte agerar förnuftigt, sakligt och tillräckligt omsorgsfullt, samt att 2. Den digitala erans virala spridning av ALLT inklusive faktauppgifter, kontroll av detaljer och skandaler gör att skadan får så avgörande kommersiella följder för förlagen att de hellre tar en snabb uppsmiskning än en utdragen plågsamt process av återkommande kritik.

Genom mängden och hastigheten av mediala budskap kommer skandalerna att glömmas fortare än vi tror och genom kommersialiseringen av kulturen ger skandalen snarast en lite uppfriskande bitsk smak åt såväl författare som förlag.

En av de roligaste – och mest trovärdiga – förklaringarna till både boken och debaclet framför Jens Liljestrand i Expressen. Nog har vi en närmast Hegeliansk maktkamp där Frigyes önskar den ultimata bekräftelsen – om så i nederlaget – från den enda auktoritet han i grund och botten erkänner; Jan Guillou själv?


2 thoughts on “Historien om Jan Guillou, Paul Frigyes och en bok

  1. Tror du har helt rätt i detta att tempot är alldeles för högt uppdrivet. Snuttifieringen i nyhetsförmedlandet har funnits länge men blir bara värre och värre. Det går knappast att twittra om en nyhet som är tre dagar gammal för då är den just det, gammal. Att författare till böcker däremot, inte kan ta sig tid att kolla fakta är märkligt. Har man för tight deadline där med eller vad beror det på.

Kommentarer inaktiverade.