Skolan alltför viktig för Eberhards svepande argument

Skolan har stått i centrum av det politiska samtalet under hela året och den lär nog också bli ett viktigt ämne i valrörelsen under år 2014, i alla fall den nationella dito som avslutas med val i september. I gårdagens GP hade psykiatern David Eberhard en artikel där skolans problem – för att de finns är så gott som alla överens om – berodde på att vi inte längre uppfostrar våra barn för ”all uppfostran innebär gränssättning. Och att sätta gränser anses i dagens kultur vara fult.” Eberhard resonerar i artikeln vidare om att man i Sverige ”inte får lov att vara” en auktoritet samt att hans uttalanden om ”normala bestraffningar av gränssättande karaktär” var ”självklarheter” och han förstår inte alls upprördheten över dessa uttalanden. I sin artikel börjar Eberhard också med att säga att det inte är inom skolpolitiken felen står att finna, men i samma artikels slutkläm kommer han själv med ett antal förslag på reformer som rimligen är just skolpolitik. Eberhard talar också om att skolans förfall började redan ”under 1960-talet” och fortsätter i samma svepande stil tala om någon form av kultur som fått insteg i skolan och i familjerna, rimligen sedan dess.

Innan jag går vidare och diskuterar några av de saker som Eberhard tar upp vill jag säga att han har helt rätt i att det finns en kulturell förskjutning i det svenska samhället sedan ungefär 1970. Det är anti-auktoritär, kulturliberal och individualistisk trend som Sverige inte alls är ensamt om, men som kanske tagit sig starkast uttryck i Sverige med ett arv av autonomi, jämlikhet och social mobilitet. Om detta har jag tillsammans med Ulf Bjereld skrivit tre böcker (2005, 2008, 2011) som beskriver den samhällsförändringen, dess bakgrund, konsekvenser och innebörd. Vi är på intet vis ensamma om den analysen, tvärtom talar numera de flesta samhällsvetare med intresse för samtiden om just individualisering, auktoritetsnedrivning och svenskens speciella faiblesse för autonomi. Ett bra exempel är Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?” och en nyare bok är ”Den svala svenska tilliten” med samme Trägårdh som en av redaktörerna.

Nu till Eberhard. Psykiatern David Eberhard har länge drivit tesen att den samtida människan är alldeles för känslig för sitt eget bästa. I sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”* tog han upp erfarenheter från sin verksamhet som psykiater där han menade att vi idag söker psykiatrisk hjälp alltför lättvindigt, alltså för händelser som är normala (i statistisk mening) i livet (t ex att en pojk/flick-vän gör slut) och att vårt samhälle drabbats av skräck för allting som är ”farligt” trots att dessa faror är vad som gör oss till klokare och bättre människor. Jag tror att Eberhard på flera sätt har rätt och jag sympatiserar med hans övergripande idé om att livet aldrig är – inte skall – vara en dans på rosor. Jag tror dock att han bortser från en kraftfull förändring i vår syn på hälsa och gott liv, en syn som hänger samman med en ökande grad av empati, civilisering och ovilja mot våld. Vi tycker inte längre att det är ”normalt” (i normativ mening) att kvinnor förtrycks av sina män eller att barn får smisk av sina föräldrar. Det är denna förändring i våra normer som ligger under det som Eberhard svepande talar om som föräldrar som inte tar ansvar eller vuxna som inte ”får” vara auktoriteter. En sådan samhällsförändring ställer stora krav på vård- och omsorg (även på rättsväsendet) i vårt land. Inte tu tal om det.

Det jag efterlyser är att en begåvad och erfaren person som Eberhard skulle göra ansträngningen att sätta sig in i den forskning som finns (både inom samhällsvetenskap och beteendevetenskaperna) så att han kan kvalificera sina uttalanden och bedömningar. Han tycks nu tro att människor blir upprörda för att han säger t ex att barn behöver gränser. Jag tror inte alls att det är därför människor blir upprörda, man blir upprörd för att han säger det han säger utan att på något sätt problematisera värdegrunden som gör att vi inte anser att barn skall få stryk eller utskällningar när de överskrider dessa gränser. Inte heller diskuterar han legitima och illegitima gränser – vi vet alla att det finns vuxna som överskrider gränser i relation till barn liksom barn gör med varandra. Vem skall sätta dessa gränser?

I artikeln hoppar Eberhard från tuva till tuva och jag får intryck av att egentligen handlar allt i texten om vad han sa i TV-programmet Skavlan, och reaktionerna på det. Artikeln tillför ingenting till skoldebatten och han argumenterar inte heller i termer av sin egen profession (t ex något om att ungas självmord inte minskar som i andra grupper). Bristen på logik i texten hänger samman med att Eberhard aldrig blir exakt eller precis. Om allt elände började på 1960-talet bör man inte då berätta att 1962 års läroplan för den nya sammanhållna grundskolan anses vara en av Sveriges bästa avseende kunskapsinnehåll?  Eller att det var först på 1980-talet som alla ungdomar förväntades på tolv år i skolan? Om det inte är skolpolitiken som kan anses vara grunden för disciplinproblem i skolan varför då förslå reformer inom just skolpolitik som lösningar (t ex att ge lärare mer makt i klassrummet)? På punkt efter punkt brister analysen i precision och blir därför bara en litania över en svunnen tid. Jag blir besviken över sådan intellektuell lättja i en publicerad debattartikel.

När man kondenserar vad Eberhard egentligen säger i den här artikeln så  blir det ganska harmlöst, men också ointressant. Ingen har bestridit att barn behöver gränser, att betygssystemet har inneboende problem eller att för sen ankomst är ett bekymmer i skolan. Vad debatten handlar om är hur vi skall lösa dessa problem. Eberhard har inget annat att komma med än några enkla lösningar om att ”sätta gränser” (hur då?) och att barnen skall ”förstå” att det är status att vara duktig i skolan (hur då?).

Eberhard vill gärna vara en auktoritet. Problemet för Eberhard tycks vara att i vår tid är man auktoritet i kraft av sina argument, sin intellektuella förmåga eller sin moral. Inte i kraft av sin sociala position.

* F ö var det den danska författaren Vita Andersen som med sin diktsamling ”Tryghedsnarkomaner” 1977 myntade begreppet. Inte Eberhard. Och Andersen gjorde det från det utsatta barnets synvinkel.


6 thoughts on “Skolan alltför viktig för Eberhards svepande argument

  1. ”Vad debatten handlar om är hur vi skall lösa dessa problem. Eberhard har inget annat att komma med än några enkla lösningar om att ”sätta gränser” (hur då?) och att barnen skall ”förstå” att det är status att vara duktig i skolan (hur då?).”
    Skickar ”hur då?” vidare till dig, för jag hittar inga svar i din artikel heller!

  2. Nej det är riktigt, syftet med posten var ju att förstå vad Eberhard ville föreslå, det var ju trots allt han som skrev artikeln i GP där han menade sig ha en lösning. Jag tror att det finns mycket matnyttigt att hämta i den skoldebatt som förs varje dag. Om du söker på ”skolan” eller ”skolpolitik” på denna blogg så hittar du en del av vad just jag tror är viktigt. Men många andra har sagt kloka saker. En inledning avseende min blogg kan vara https://vanstrastranden.wordpress.com/2013/10/12/sluta-tjafsa-och-tillsatt-haverikommision-om-skolan/

    VS

  3. Jag minns när jag läste den boken och jag fick intrycket av att han bestämde sig för hur vi svenskar är som folk utifrån de personer som besökte honom och han kollegor, vilket blir en ganska så snäv grupp…

  4. Sluta tro att barn är vuxna människor. Man är inte emotionellt mogen innan tonåren skulle jag vilja påstå. Barn är barn och vuxna är vuxna. Och nu skall jag dessutom svära lite i kyrkan – INSE ATT IT INTE ALLA GÅNGER hjälper vårt land framåt. Vi lever i ett av världens mest digitaliserade länder, och hur lyckliga och lyckade har vi blivit för det? Nu har vi än färre mänskliga kontakter än vad vi hade förut. Vi håller på att bli världens mest isolerade folk. Bara en människa av kött och blod kan bli en förebild för våra barn och visa dem rätt väg i livet.

Kommentarer inaktiverade.