Staden som politisk arena och aktör

Mer än hälften av världens invånare bor numera i städer. Staden framstår alltmera också som en politisk utmanare mot nationalstater, regionala samarbeten och intrakontinentala nätverk. Urbanisering, urbana studier och urban politik en viktig intellektuell strömfåra inom statsvetenskap, politisk sociologi, kulturgeografi och näraliggande ämnen. Staden framstår alltmera inte bara som en plats att leva och bo på utan också som politisk arena och aktör. Stora städer världen över tenderar att likna varandra mer än de liknar sitt nationella omland. New York, Paris, Shanghai och Sydney är mer av samma sak än att de är stora städer på olika kontinenter.

Det kanske började med Richard Floridas bok ”The rise of the creative class” där han pekade på de egenskaper hos städer som skapade utrymme för dynamiska, växande och kreativa miljöer. Men alltfler samhällsvetare har lyft fram det faktum att städer och stadsbor tycks få alltmer gemensamt. I Sverige förs ofta en debatt som går ut på att de politiska partierna måste vinna ”städernas medelklass” för att kunna vinna val. Poängen med den debatten är just att städer skapar en politisk dynamik som är något mer än bara summan av dess delar.

Under medeltiden var stadsstater legio och många förbund av städer var starka politiska aktörer, t ex den nordeuropeiska Hansan. Men sedan nationalstaten blev den centrala ramen för politisk makt har städer inte haft egen betydelse annat än som del i nationella politiska konfliktlinjer mellan handel (städer) och jordbruk (landsbygd). Men tänk om globaliseringen skapar en världsvid skiljelinje mellan stad och landsbygd, en skiljelinje som inte stannar inom nationalstaten? Hur skall denna komma till politiskt uttryck?

I ett par nya böcker undersöks frågorna om städer som våra nya politiska arenor och aktörer. Statsvetaren Benjamin R Barber har i sin ”If mayors rules the world” närmast förespråkat ett världsparlament av städer, städer som enligt Barber är de egentliga makthavarna i dagens värld. Städer som politiska arenor mer eller mindre tvingar fram allt det som politiken idag kräver: samarbete, ömsesidigt beroende och möjligheten att övervinna kollektiva dilemman, menar Barber. Städer gynnas av sin mångfald, inte missgynnas. Städer hyser på en begränsad yta en mängd problem vars förutsättningar hänger samman och som därför tvingar fram innovationer i arbetet med lösningarna, något som skapar utveckling. (Recension i New York Times)

I en annan bok har en kvartett europeiska samhällsvetare ”The political ecology of the Metropolis” lyft fram den globala skiljelinjen mellan land och stad. De menar att städernas befolkningar tenderar att skapa ett särpräglat politiskt beteende som kanske visar på större likheter mellan städer än inom nationalstater. Stadsbefolkningar tenderar att få alltmer gemensamma politiska preferenser, möta liknande kollektiva problem och genom städernas befolkningsmässiga mångfald och speciella produktionsförhållanden (tjänster, handel, utbildning, transport) också skapa politiska universum som skiljer sig dramatiskt från andra, mindre urbana delar av det egna politiska systemet. Tunnebaneutbyggnaden i Stockholm, biltullarnas införande i Göteborg och Öresundsbrons tillkomst är alla del i samma urbana politiska dagordning. Gruvbrytning i Norrbotten, bruksnedläggning i Borlänge och SAABs försvinnande i Trollhättan tillhör en helt annan politisk dagordning. Vad betyder det på sikt för demokratin om stockholmare, göteborgare och malmöbor har mer gemensamt med oslobor, köpenhamnare och parisare än med dem som bor i Askersund, Gällivare eller Emmaboda? Spelar det kanske ingen roll så länge alla svenskar är föremål för samma auktoritativa fördelning av resurser?

Städer får en speciell politisk dynamik. Behov, preferenser och livsstilar i olika globala storstäder tenderar att likna varandra och t ex kulturliberala strömningar är mycket starkare i städer än på landsbygden. Nationalstaterna har berövats makt både genom finanskapitalets globalisering och genom internationella politiska regleringar. Vad betyder dessa nya förhållanden för väljarbeteende, partiväsende och politiska dagordningar framöver? De frågorna bör vara centrala i vägval för framtidens statsvetenskap.

PS Uppdaterat 27 nov: Kan rekommendera en titt på Guggenheims experimentella nätsida 100 Urban Trends – Participatory City. Här finns något av den dynamik och det sökande efter urban kultur som jag syftar på ovan. Och här finns möten mellan medborgare, publik och aktivister. DS

20131126453


2 thoughts on “Staden som politisk arena och aktör

  1. Två uppsatser som försöker reda ut stadens betydelse är:
    ”Stadens dubbla betydelse” (José L Ramirez i Arkitekturforskning nr.4/1993)
    ”Staden är inte en myrstack (Gunilla Lindholm, Nordregio publikationer – sök i Google)

Kommentarer inaktiverade.