Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

Annonser

En reaktion på ”Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

  1. det är ändå inte det värsta: det värsta hände under valkampanjen 2010, när SVT lät en pajas fråga ut partiledarna, bl a om huruvida de lade ihop eller knycklade ihop toapapper när de torkade sig. Och sedan fick en annan pajas fråga ut dem under valnatten. Jag skulle beskatta teven, och framför allt tevetittandet.

Kommentarer inaktiverade.