Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

Annonser