Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.


11 thoughts on “Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

  1. Du missar själklart poängen i min tweet. Om kyrkan verkligen SKILJTS från staten varför skall då valet till kyrkans organ regeleras i lag öht? Kan inte en folkligt förankrad ”svensk” kyrka fortsätta leva fri från lagreglering? Detta är själva konflikten och det som hämmar en stor del av engagemanget i valet. Så fort som någon i en församling tar ett initiativ, så kommer en central politisk organisation och begraver frågan i ett ändlöst utredande därför att det måste gälla lika i hela riket. Engagemanget och den ”folkliga” förankringen bör vara där folket finns, dvs. i de församlingar som är livskraftiga och har medlemmar. Inte de som är konstgjort livskraftiga turistmagneter eller museum över en svunnen ”Statskyrka”.

  2. Ähum, förstår nog inte alls. Om kyrkan numera har en annan relation till lagstiftaren så är det ju upp till dig om du kallar det skild från staten eller ej. Du vill ha en annan sorts kyrka, helt ok med mig. Men nu är det inte så. Om du inte väljer någon av de tiotalet fria samfund som har just en kongregationalistisk organisation. Välkommen till någon av Equmeniakyrkans församlingar! Men även där måste dock ske val, årsmöten och fattas beslut….

    VS

  3. Intressant att du nämner Equmenia. Jag är sprungen ur Svenska kyrkan men har hela livet varit en Ekumen. Jag anser att formen av ett riksval med statlig inblandning bara hämmar demokratiprocessen. Självklart skall en Fri Svensk Kyrka ha val, årsmöten och demokratiska beslut. Men det skulle vara mycket klarare VAD som kan beslutas demokratiskt och vad som är grunden församlingen vilar på. Mångfalden församlingar och uttryck skulle bli tydligare och den efterfrågade dialogen m. andra kyrkor o religioner (ekumenik bl.a.) skulle bli mindre problematisk, då man ”droppar” åtminstone ett lager av byråkrati som skall lägga sig i vad en församling väljer att göra för sina församlingsbor. Så fram för fler konvulsioner om det leder till en mer levande demokrati för dem som väljer att engagera sig. Nu framstår det som en taskigt förankrad angelägenhet för de dåligt insatta, vilket är fullkomligt orimligt. Kyrkovalet borde handla om att förändra/påverka lagen i en friare och självständigare riktning för kyrkan, men eftersom en stor grupp partipolitiskt aktiva valt att engagera sig och ser en karriärväg mellan kyrko och kommunalpolitik så lär de sk. politiskt obundna ropa för döva öron tills kyrkan dör sotdöden.

  4. Jonas: i alla strategiska förändringar i en organisation måste det finnas någon typ av process för urskilja alternativen. Kalla detta konflikt, vägval, ledarbyte eller vad du vill. I svenska kyrkan sker det bl.a. genom kyrkoval, men också genom val av Biskopar och kyrkoherdar beroende på nivå.

    Vidare, om man nu vill att ”Svenska kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen” så borde det första steget vara att arbeta för att Lagen om svenska kyrkan ska avskaffas? För att först sedan kritisera de politiska partiernas inblanding. Mig veterligen så har ingen nomineringsgrupp tryckt på denna fråga särskilt hårt.

  5. Jonas: Roligt att mina funderingar generar så mycket debatt.

    Henriks svar ovan ligger helt i linje med min argumentation. Kan också nämna att en av Rokkan/Lipsets centrala skiljelinjer är kyrka-stat, en grundläggande konflikt som uppkommit ur den nationella revolutionen ock alltså är inbyggd i vårt nuvarande samhälle. Ingen konstigt alls.

    Om jag skall tillägga ngt till Henrik så skulle det väl vara att du inte alls beaktar frågan om folkkyrka resp kongregationalism. (Där valet av folkkyrka ligger inbäddat i lagen om svenska kyrkan.)

    VS

  6. Det mest anmärkningsvärda är ju att ett specifikt samfunds verksamhet regleras i lag. Enligt min mening harmonierar detta illa med såväl religionsfrihet som att vi har en sekulär stat. Detta avgörs naturligtvis inte i kyrkovalet, men att likställa SvK med andra samfund torde vara ett naturligt steg att ta. Då kunde Kyrkan själv få avgöra sina former. Den partipolitiska (i borgerlig mening) inblandningen kommer sannolikt och förhoppningsvis att försvinna inom överskådlig tid oavsett förändringar i lagstiftningen.

  7. Mattias: Sv kyrkan är inte riktigt som andra samfund, nästan alla lutherska nationalstater har haft en typ av ‘nationalkyrka’ vid sidan av de fria samfunden som ofta är av mer baptistiskt/kalvinistiskt snitt. Kanske kommer detta att förändras, men det är en lång process över flera generationer.

    Jag tycker att så länge partierna visar kyrkopolitiskt intresse så är de ganska bra organisationer för att kanalisera medlemmarnas engagemang. Men POSK och ÖKA och Frimodig Kyrka blir allt tydligare alternativ inom kyrkopolitiken, det är bra men inte bättre än Centern eller Socdem.

    Runt tio procent av svenskarna går i kyrkan med viss regelbundenhet så ett valdeltagande på närmare tretton procent representerar nog ganska väl den grupp i Sv Kyrkan som också är engagerade i kyrkliga frågor. Så det är väl helt enkelt de jag kallar kyrkfolket som bestämmer i valet. Jag förstår inte vad annars skulle vara ”kyrkan själv”, eller menar du att präster och biskopar skall bestämma och medlemmarna inte ha något inflytande alls?

    Att bara rösta på personer gör det svårare för medlemmarna att se övergripende skiljelinjer och är ett steg tillbaka i demokratins historia tycker jag. Min bild är att kyrkopolitiskt aktiva i olika partier och nominerinsgrgupper är det eftersom de är kyrkligt engagerade och troende människor. Varför skulle de inte vara önskvärda?

    Och angående lagen, den finns och visst kan den anses vara problematisk men det är inte det valet handlade om.

    VS

Kommentarer inaktiverade.