Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.


4 thoughts on “Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

  1. Beträffande bilismen så är väl pendlingsavstånden längre i storstäderna än i den norrländska glesbygden…

    Men annars, om man ska vara seriös, så lever stad och land på diametralt olika sätt att minska transaktionskostnaderna. Landsbygden lever på att utnyttja naturprocesser vilka inte låter sig utnyttjas för stordrift – det är lika ineffektivt som amfetamin för att öka prestationsförmågan. Staden lever på att utnyttja stordriftsfördelar och synergier. Det krävs diametralt olika politik för att underlätta respektive sätt. Men under hela nittonhundratalet har politiken gått ut på att tvinga landsbygden att använda stadsmetoder för att öka prestationen. Vilket bara har gjort landsbygden fattigare.

    Metoden för att göra det möjligt att leva på landsbygden är låta den ta tillbaka de delar av matproduktionen där pengarna ligger från städerna. Dvs de som låter sig monopoliseras. Detta har t.ex. Confédération Paysanne insett, och även Via Campesinas danska miniorganisation Frie Bønder. Däremot inte de svenska organisationer som påstår sig företräda landsbygden. Förmodligen har de inte ens begripit frågeställningen – att lantbruk inte har några stordriftsfördelar.

  2. Felet som alltid görs i denna debatten är att det framställs som att folk utanför städerna bara jobbar med jordbruk.Det är ju lite människor som jobbar inom jordbruket och då är det ingen ide att bry sig om det folket för partierna.Men folket utanför storstäderna finns ju inte bara inom jordbruket.Sverige består ju överallt av småorter och enskilda hus där folket jobbar med verksamheter som inte all har med jordbruket att göra.Majoriteten av Sveriges folk bor där.
    Det sägs alltid att partierna måste vinna Stockholmsväljarna och då menar man medelklassen där, om man skall vinna valet men storstockholms medelklass består väl ungefär av 1 miljon människor men Sverige består ju totalt 9 miljoner männsikor.

  3. Håller helt med. Det är vad jag är ute efter med att betona att det numera handlar mindre om näringar och mer om ”livsstil” – de flesta även i den mindre tätorterna har någon relation till skog, jord, jakt eller motsvarande, men det är inte alls huvudsysselsättningen. Och många jobbar med virkesproduktion utan att vara ”skogsarbetare”.

    VS

  4. Sven Erik H: Det är naturligtvis sant. Men skälet till att vi lever utspritt är ändå att maten vi äter odlas utspritt.

    Samt att övrig produktion är segmenterad. Mycket komplicerade ekonomiska samarbeten kräver stora städer – många människor är inblandade, och det blir billigare att ha dom nära varandra – mindre komplicerade är lättare att ta i mindre städer.

    Det är helt enkelt inte rationellt att alla bor i Stockholm.

    Att ändå storstäderna är så hypade tror jag beror på en faktor som Stein Rokkan har fört fram, nämligen att makten håller till i storstäder. Storstäderna har makt att dra till sig mer resurser än de är förtjänta av, och att storstäderna har makt att sätta den kulturella agendan, och stämpla allt som inte äger rum där som efterblivet och bonnigt och inte värt att ta på allvar.

    Storstäderna har den makten på grund av ren tyngd.

Kommentarer inaktiverade.